Det är inte längre modernt att skaffa sig ett eget bibliotek med böcker man uppskattar och gärna vill behålla. Nu samlar man möjligen på boktexter i digital form och läser dem på någon form av skärm. Detta är inte vad jag menar med ett bibliotek. En gång var bokhyllor fyllda av böcker en viktig inredningsdetalj i ett borgerligt hem. Det är inte heller den typen av bibliotek jag nu tänker på. Rader av samlade verk av erkända författare i halvfranska band. Köpta när den gemensamma lägenheten skulle inredas efter giftermålet och troligen aldrig lästa.
Nej jag tänker på hur jag själv skaffade böcker, oftast på antikvariat, för att i lugn och ro sitta och läsa i en bekväm fåtölj och sedan sortera in dem i min bokhylla. Där deras ryggar påminner om en läsupplevelse och boken kan plockas fram när man vill. Kanske för att slå upp en sida eller läsa om hela boken. På så sätt blir böckerna en minnesbank som också är en bekräftelse på läsarens egen utveckling.
Idag är det billigt att skaffa böcker för sitt eget bibliotek. Antikvariaten finns på nätet och säljer på www.antikvariat.net och på www.bokborsen.se. Många privatpersoner säljer böcker på nätet till mycket låga priser med hjälp av Bokbörsen. Men det kostar för mycket i frakt att köpa på nätet, hör jag någon säga. Javisst är det så. Köper du på Bokbörsen är frakten 62 kronor även för det tunnaste lilla häfte. Men välj först Sökalternativ och skriv sedan in säljarens namn så kan du beställa fler böcker från en och samma säljare och frakten blir fortfarande 62 kronor för hela försändelsen.
En bok är ett kulturdokument från sin tid som förmedlar den tidens åsikter och värderingar. Den kan genom ordval, stavning, illustrationer och inbindning flytta oss tillbaka i tiden och ge oss förståelse för hur man en gång tänkte och levde. Därför är det ett särskilt allvarligt hot mot vårt historiska minne när man menar att man bör gå in i äldre litteratur med rättelser för att de skall passa vår tid. Redan för femton år sedan reagerade jag på sådana tendenser och publicerade då texten ”Ordrätt utrensning” på Folket i Bilds hemsida:
”På själva julafton år 2005 läser jag i Strengnäs Tidning att Mälardalens Högskolas gayförening Sapfo är upprörd över hur vissa ord presenteras i högskolans synonymordböcker. Söker man på homosexuell hittar man således ord som avvikare, stjärtgosse och pederast. Sapfo kräver att ordböckerna skall rensas ut och får också medhåll av högskolans jämlikhetskommitté.
Men högskolebiblioteket säger nej och menar att det vore censur.
Det finns massor av böcker med ett innehåll som är gammalt och förlegat, som vi inte ställer upp på, men de kan inte tas bort bara för att det upplevs som stötande” säger bibliotekarie Pernilla Andersson.Och visst har Pernilla Andersson rätt. Skulle allt stötande, historiskt tvivelaktigt eller rent felaktigt rensas ut skulle det bli glest i våra bokhyllor. Gamla testamentet vore väl bland det första som försvann och därmed också Nya testamentet som ofta är bundet i samma bokband. Alla äldre upplagor av uppslagsverk kom sedan i tur och det vore bara en tidsfråga innan vissa band i Nationalencyklopedin hamnade i farozonen. Att rensa bland skönlitteraturen skulle bli ett riktigt sisyfosarbete men med moderna datorprogram borde det kunna göras på ett rationellt och arbetsbesparande sätt.
Men skämt åsido! Att uppröras över vad som står att läsa i såväl äldre som nyare texter är en sak. Men att försöka rensa ut och på så sätt rätta i historien är en annan sak. Som bygger på tanken att vi nu nått fram till sanningen medan man tidigare var styrd av fördomar. Medan i själva verket allt som baseras på värderingar är tidsbundet och redan i nästa generation kan ha ett annat innehåll. Framtida generationer kommer förmodligen att betrakta vår tidsepok med lätt förundrade ögon. Förvånade över hur man under en period trodde att det mänskliga samhället bör – ja rentav måste – bygga på ständig ekonomisk tillväxt och hänsynslöst ökande förbrukning av jordens ändliga resurser.”
Inga värderingar kommer ur tomma luften. De bygger alla på tidigare generationers erfarenheter. Just därför behöver vi tillgång till vad som tänkts och tyckts under olika perioder. Var och en får sedan kritiskt ta ställning till vad som skall anses som rätt eller falskt. Just det kritiska läsandet fick jag anledning att ta upp i samband med en notis i Strengnäs Tidning år 2005 om att RFSL ville ha bort en lärobok i biologi från en skola i Strängnäs. Jag skrev en insändare till tidningen. Den kom aldrig in men här kan ni läsa den:
”En läroboks kvalitet bör givetvis bedömas ur ett helhetsperspektiv på innehållet. Så som Göran Hägg brukar göra i Aftonbladet vid sin årliga genomgång av läroböcker inom olika ämnesområden. Inte genom att se på en detaljfråga som RFSL gör i sin svartlistning av en viss lärobok i biologi använd av Paulinska skolan i Strängnäs. Annars riskerar man att på ett ganska slumpmässigt sätt sortera bort böcker utifrån vilken påtryckargrupp som är mest aktiv för tillfället. I stället för att se på vilken bok som passar bäst i undervisningen.
Det är ju så att ingen lärobok bygger på eviga sanningar och endast innehåller otvetydiga fakta. En lärobok utgör i stället ett uttryck för sin tids allmänna uppfattningar med en slagsida mot lärobokförfattarens egna åsikter. Det är farligt att inbilla eleverna något annat.
Har vetenskapliga landvinningar eller ändringar i folkopinionen ändrat på vad som anses rätt och fel ges ett utmärkt tillfälle för läraren att använda detta som ett exempel på hur relativt sanna – och ofta tidsbundna – de påståenden är som framförs i läroböckerna.
Det är självklart att påtryckargrupper som RFSL bör påpeka uppenbara felaktigheter för bokförlag och författare och föreslå ändring i kommande upplagor. Men att tro att det skall gå att framställa läroböcker som av alla läsare uppfattas som helt sanningsenliga är en utopi”.
Henrik L!
Bra skrivet till lokaltidningen.
Den fysiska boken är i sig en historia; den är doft, färg och format. Den vänder förvisso ryggen till mig men i samma stund som jag lossgör den från kompisarna i hyllan börjar den leva. Bokens placering i hyllan (kompisarna) säger ju också något. ”Säg mig vem du umgås med… ”
Sedan finns det kanske en anteckning, ett utropstecken eller en understrykning på sidorna – som är du, kanske för länge sedan. De säger något extra om dig.
Ja, den fysiska boken är en kär analog artefakt, den är som ett litet ben som paleoantropologen hittar i jorden. Den är en pusselbit i en vidare värld. Den är markens gröda.
Sedan, apropå petandet i gamla texter: Har dessa små Stasi-vakter aldrig läst om Winston Smith, tjänstemannen på Sanningsministeriet (1984). Det borde de göra, och sluta ta på sig rollen som den högsta allvetande Sanningen.
Allt rör sig.
Henrik Lindes fina illustration ”Läsande pojke” av Sven Ljungberg skulle kunnat varit jag för sådär 60 år sedan. (Även utseendemässigt, märkligt nog.) Kanske läsande Vilhelm Mobergs utvandrarepos eller Väinö Linnas Pentilkulma-trilogi Här under Polstjärnan. Eller Jules Vernes En världsomsegling under havet. För att inte tala om Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa: Alla var de mäktiga läsupplevelser, de bilder jag rullade i huvudet då sitter kvar än i denna dag.
Så, i skiftet mellan barndom och tonår beslöt jag att samla ett alldeles eget bibliotek. Därtill stillsamt uppmuntrad av min far och faster. Ca sex decennier senare är väggarna klädda med bokhyllor, både hemma och i sommarhuset. Böcker från 1500-tal till det helt nytryckta, allt av böjelse (serendipity). Plus diverse konst. Inser så klart att jag är en medial dinosaurie, i läsplattornas, poddarnas och streamingens tidevarv. Något man märker vid lyssning på kulturbevakningen i P1. En myckenhet streamade TV-serier, t ex.
Sedan 10-15 år märker jag hur bokhyllor försvinner ur inredningstidskrifter. Det säger en hel del om hur medelklass/övre medelklasskikt förväntas inreda sina hem. Fysiska böcker är väldigt ute. Mina franska brorsdöttrar läser dock – via läsplatta köper de in modern fransk litteratur. Damerna är i 40-årsåldern, men hur ser det ut bland 20/30-åringarna? Har trevliga och snälla grannar i den åldern som inte har minsta bokhylla. Är inte litet oroad, vårt stora litterära och intellektuella arv blir alltmer en affär för akademiska specialister.
Vilka i ökande grad, samman med ett otal påtryckargrupper i diverse s k sociala medier (Inget för mig), ägnar sig åt en slags efterhandscensur av äldre verk. Allt ifrån Olaus Petris svenska översättning av Bibeln 1526-41 (Moseböckerna och Höga Visan bl a) till Tintin i Kongo, barnboken Lilla hjärtat eller Pippi i Söderhavet. Många andra exempel att förtiga. Intentionen är god, resultatet förfärligt, ledande till självcensur bland författare och andra kulturaktiva. En utarmning av vårt – på gott och ont – kulturarv.
I bokhyllan har jag Carl von Linnés handskrift Om sättet att tillhopa gå. Dessa hans sexualföreläsningar vid Collegium Medicum i Uppsala någonstans på 1750-talet är så klart tidsbundna. Nutida genusforskare och feminister skulle sannolikt slita texten i stycken, med krav på omredigering av ett eventuellt nytryck.
Likadant med Ernst Mankers beskrivningar av det svenska Sapmi och dess innevånare, t ex i De svenska fjällapparna (Svenska Turistföreningens Förlag, 1947). Välvilligt paternaliserande, men utan ordentliga intervjuer med samerna själva. En blick snett uppifrån. Likafullt intressant som tidsdokument över hur Storsamhället såg på sin indigenska minoritet så sent som för runt 75 år sedan. F ö märkligt att boken gavs ut av STF. Såg de Sapmi som en framtida turistattraktion? Idag skulle boken vara omöjlig (se Phebe Fjellströms avhandling Samernas samhälle i tradition och nutid, P.A. Norstedt och Söners Förlag, 1985). Men värd att bevara och läsa för att lära oss efterkommande om tankemåten då och där. Oavsett larmet på nätet…
Hans M G skrev: ”F ö märkligt att boken gavs ut av STF. Såg de Sapmi som en framtida turistattraktion?”
Namnet ”Svenska turistföreingen” leder tankarna fel. STF bildades inte för ”turism” i nutida betydelse, utan för geologisk, biologisk och etnologisk nationalromantik.
Vad gäller personliga bibliotek tror jag att man måste bestämma sig för att ha dels en tryckt avdelning i sitt bibliotek, och dels en välkatalogiserad elektronisk avdelning. Jag kommer till exempel aldrig att äga ett tryckt exemplar av Ett andra anstånd eller av Stagnelii dikter (jag bytte bort det tryckta verket till Erik Edwardson för 25 år sedan). De verken läser jag i min elektroniska avdelning och i Molnet.
Den elektroniska biblioteksavdelningen kommer att bli allt intelligentare, och kommer att börja att tala med oss, och börja att minnas vårt intellektuella arbete. Marginalanteckningar kommer att bli lättare, eftersom vårt intelligenta elektroniska bibliotek kommer att förstå och lagra alla våra muntligt utsagda kommentarer under läsningen.
Hotet är inte digitaliseringen, utan att färre människor anammar ett intellektuellt förhållningssätt överhuvud taget, vilket leder till att deras mentala sfär enbart består av ihågkomna intryck av ljud, bild, kinematogram och text, utan struktur.
För övrigt upprepar jag, en Cato lik, att vi i stort sett inte har någon svensk litteratur, eftersom texterna i Sverige – även denna – skrivs på det främmande språket standardsvenska.
Till frågan om digitalt eller analogt i bokhyllan, denna lilla film.
Jan Arvid G!
Nu blir jag förstås väldigt nyfiken. Ber dig att berätta och förklara vad som ligger bakom utsagan om det främmande språket standardsvenska.
Jan Arvid Götessons intressanta kommentar gör mig fundersam, i god mening. (De Omnibus Dubitandum i Marx’ anda.) Först STF. Det är sant att den organisationen under decennierna efter bildandet hade en tydlig nationalromantisk dagordning, den att stärka stoltheten över ”Det Svenska” hos en befolkning som sedan medio 1800-tal decimerats med 1,2 miljoner. P g a utvandringen. Ett slags försök till folkbildning uppifrån i ett samhälle som under 20- och tidigt 30-tal fortfarande var extremt ojämlikt. STF:s årsböcker bar då tydligt vittnesmål om detta enligt min mening. Så långt är jag helt enig med Jan Arvid.
Dock, efter kriget ändrade STF fokus, Ser man på årsböckerna fram till skiftet 60/70-tal är de välskrivna turistbroschyrer mellan pärmar för våra 25 landskap. D v s: se och upptäck Sverige i det stigande välståndets tid! Därav min fråga rörande Ernst Mankers Magnum Opus från 1947. Vidhåller att jag kan ha en poäng där.
När det gäller Jan Arvids resonemang kring förhållandet mellan äga ett fysiskt bibliotek och att samtidigt placera det i Molnet (med alla katalogiserings- och redigeringsmöjligheter, eventuellt med röststyrning via algoritmer), har jag två invändningar.
För det första, den taktila känslan att hålla i en bok (papperet, omslaget, pärmarna, vikten och doften). Det är svårslaget i min värld. För det andra, att överlämna läsefrukter, läsvanor och ev muntliga kommentarer till en elektronisk (allt mer intelligent och observant) entitet helt utanför egen kontroll är mig djupt främmande. Såvitt jag fattar är Molnet därtill en öppen dörr för andra aktörer – privata som statliga vilka Du ej valt – att observera, granska samt möjligen påverka såväl Din läsning som offentliga diskurs i diverse litterära och politiska saker. Ett väl högt pris att riskera som jag ser det, man ska själv välja sina tillfällen. Det finns ju bra USB-minnen. Bränna DVD-skivor är ett annat alternativ. Gammaldags, ja då! Men litet säkrare. Litet mer kontroll över vad, när hur och varför man uttrycker sin mening…
Just nu går P.O. Enqvists Ett annat liv som radioföljetong i P1. Han läser själv på västerbottniska. Kan även rekommendera Birger Normans diktsamlingar Utanikring och Speleka på ångermanländska (Cewe-pools förlag, 1976 och 1978). Alldeles uthugget är det inte. Hoppas Du vill fortsätta diskussionen.
Jag är en av de som säljer böcker på bokbörsen, som extraknäck. Jag har cirka 8.000 inskrivna och har sålt för cirka 200.000 kr på 10 år. Jag har alla böcker, även ”mina egna inköpta” inskrivna. Jag inser att de annars kommer att hamna i en sopcontainer, när jag går hädan.
Jag minns ”bokreorna” där folk köpte sådant som skulle bli hyllvärmare. Böcker är slit och slängvaror. Ändå läser jag mycket.
Sen jag började och det blev känt med bokbörsen har jag fått 20 bokkartonger från Norrbottenskuriren, när de flyttade in i NSDs mediahus. Jag har fått mycket från vänner som flyttat söderut och inte kunnat ta med sina böcker. Med mera. Jag köper inga egna böcker mer, utan lånar på biblioteken. Varför ska vi äga böcker, som fler skulle kunna läsa. Jag kan ge bort böcker, jag klickar bort från bokbörsen till vänner jag uppmuntrar till att sälja för att dryga ut pensionen.
Slutligen har jag fascinerats av ordet (serendipity) som Hans M Gabrielsson nämner, som Jan Myrdal skrivit om.
Jan-Peter S!
De flesta känner inte till att våra förfäder för några generationer sedan talade språkliga varieteter som var MYCKET annorlunda jämfört med dagens standardsvenska.
De flesta tror att ”dialekter” som ”skånska” och ”gotländska” är att ha lite annorlunda uttal och ha lite annorlunda ord ibland. Men riktiga svenska tungomål har annan böjningslära och ibland satslära, och en mycket mer avvikande ljudlära än vad som finns nu.
Vi har avskaffat vårt riktiga språk genom kulturellt folkmord och självfolkmord. På 1800-talet kunde vi ha skapat en svensk litteratur genom att skriva ner vad folk berättade; vi gjorde inte det, så nu sitter vi här utan en svensk litteratur.
Personligen finner jag det plågsamt att skriva på detta främmande språk som jag knappar ner nu. Det som behövs nu är ett återupplivningsprojekt i Sverige, på samma sätt som (ett slags) hebreiska återupplivats. Fast det blir förstås svårare att återuppbygga de hundratals folkmål som vi behöver, om vi vill ha kultur i Sverige.
Hans M G!
Du har nog rätt att STF blev alltmer inriktat på budskapet ”Åk dit och se!” Efter kriget fanns fler med ledig tid och bil. Jag reagerade nog för att ordet ”turistattraktion” ger mig kommersiella konnotationer.
Att ha ett stor fysiskt bibliotek är nödvändigt, ja. Men den elektroniska avdelningen är ett nödvändigt komplement. Jag kommer aldrig att ha allt av Carl Jonas Love Almqvist hemma, till exempel.
Vad gäller stormakternas kartläggning av folk är det för sent att skydda sig. Stormakterna har troligen redan fångat in varje levande människa i sina system. Saken är ju den att de behöver inte bryta sig in i det som vi försöker hålla hemligt. Det räcker med alla små ledtrådar för att deras algoritmer skall kunna sortera in oss alla i olika fack och förutsäga vårt beteende. Jag gruvar mig faktiskt för att skriva offentligt. År 2030 kommer kanske mina barn att drabbas i yrkeslivet av att deras far hade de och de åsikterna.
Givetvis är det bra med PO:s västebottensbondska och Birger N. Där jag skiljer mig från andra är att det inte är nog att konservera spillror. Vi behöver dessutom en återskapande, rekreationistisk, folkrörelse.
Kuriosum:
Efter 1945 utnyttjade Stay Behind (Arvid Lindecrona, vd för Thulebolagen, sedermera Skandia, se även Skandiamannen) STF:s infrastrukturer; kontaktnäten, anläggningarna, arbetslokalerna och direktionsvåningen vid Stureplan. Folkrörelserna kunde alltså inhysa både den ene och den andre. Både den som behövda nattvila efter dagens fjällvandring och den som tillsammans med Nato höll koll på fienden Sovjetunionen – och dess supportrar i Sverige.
Jan Arvid G!
Tack för att du tog dig tid att förklara! Med stort intresse och likvärdig portion nöje följde jag din länk till Wikipediaartikeln om språkliga varieteter och därifrån vidare till artikeln om standardsvenska. Jag gissar att du haft minst ett finger med i bådas tillkomst.
Vi gläds nog alla (här på lindelof.nu) var gång du besegrar plågorna och väljer att dela din kunskap med andra.
Eftersom jag har ett stort antal tryckta böcker hemma, så håller jag naturligtvis i hög grad med om den ”fysiska” bokens förtjänster. Inte minst för att det känns surt att betala nästan lika mycket för en e-bok som vad ett tryckt exemplar kostar. För att inte tala om alla böcker som faktiskt inte finns i elektronisk form.
Jag ser dock inget självklart motsatsförhållande mellan e-böcker och tryckta böcker. De har båda sina förtjänster och brister. Och jag vet åtminstone tre situationer då e-boken är överlägsen – på resa, vid läsning i sängen efter släckningsdags, och i miljöer som inte tillåter böcker på papper (de finns!).
Det här med att fysiska böcker har ”doft”, som flera här nämnt, har dock en baksida – som också gör att jag i möjligaste mån föredrar traditionella antikvariat före internetbaserade: vissa begagnade böcker luktar illa. Ibland så illa att jag inte klarar av att läsa i dem med hälsan i behåll. Att lukta på en antikvarisk bok är för mig lika obligatoriskt som att kontrollera skicket i övrigt. Men med tiden lär man sig vilka försäljare på bokbörsen/antikvariat.net som bör undvikas…
Jan-Peter S!
Wikipediaartikeln om språkliga varieteter är nog bra, men mina hittills viktigaste wikipediaartiklar om förstörelsen av våra möderne- och fäderneärvda mål är Svenskans tionde vokal och Lista över feminina ord i svenska språkliga varieteter
och den viktigaste teoretiska artikeln är Avståndsspråk, utbyggnadsspråk och takspråk.
I motsats till Bror Kajsaijuntti har jag kompilerat en förteckning över intellektuellt intressanta (och i vissa fall värdefulla) böcker till mina brorsdöttrar i Paris. Efter en serie dödsfall är de mina enda återstående arvingar. De ska åtminstone kunna välja mellan att dumpa rubbet, ge bort, sälja och/eller behålla somligt. Något damerna uttryckt uppskattning för, då de gärna vill bevara sin svenska kulturella rottråd.
Visste inte att Jan Arvid är sjuk. Mottag en enkel önskan om vederfående! Så till det språkliga. Här på Gotland som i jämförelse med fastlandet är ”litt annvars, bei spraklige haplihajtar” finns en folklig vilja att bevara och vidareföra Gutamålet. Inte minst bland gotlandsfödda lärare i grundskolan, trots den likriktning av talad och skriven svenska vi dras med. Men visst ser vi en uttunning av talad och skriven svenska sedan Strindbergs dagar. Se bara Nationalutgåvan av hans skrifter, varje band avslutas med förklaringar av ord och uttryck som anses obsoleta. Jag undrar hur Älvdalsmålet klarar sig, i likhet med Gutamålet har det vissa syntaktiska och grammatiska inslag som är äldre än 1000 år.
Det är sant att vi är elektroniskt övervakande och kartlagda. Vill minnas att när NSA lade ut spionprogrammet Echelon 1999 tvingades Ericsson, Nokia, Cisco m fl mobilproducenter att förenkla krypteringen från 248-bitar till 132-bitar i servrar och telefoner. En fet skandal då, helt bortglömt idag. Dock har vi det fysiska brevet på papper i kuvert. Numera under radarn, då den personal- och tidskrävande brevkontrollen är avskaffad sedan länge. Alltid något…
Hans M G!
Det fysiska brevet hjälper inte, eftersom stormakternas algoritmer bara behöver snappa ut lite här och lite där för att sortera hela jordens befolkning i olika fack. Utan att någon människa har ägnat mig eller dig en tanke, vet systemen ungefär vad vi är för ena, vilket kan plockas fram av människor om vi reser, söker arbete eller dylikt.
Överdrivet? Kanske, men bara för att systemen möjligen inte är fullt så utbyggda än.
För böcker överlevnad undrar jag huruvida vi borde grunda en klubb för intellektuella arvingar? Dit kunde yngre och medelålders läsande personer anmäla sig, och sedan övertaga delar av stora välorganiserade boksamlingar i sin helhet. Då sluppe de fraktkostnaderna för att köpa böckerna en och en. FiB/K skulle kunna taga initiativet till något sådant.
Jag är hörker, och önskar dig detsamma.
Gamla Folket i Bild hade från 30-tal till tidigt 60-tal en bokklubb som via 1000-tals arbetsplatsombud spred romaner och fackböcker i mycket stora upplagor. Dithän lär det vara svårt att nå numera. Dock tilltalar Ditt förslag om ”kritiskt övertagande” av boksamlingar för efterkommande generationer mig. Men hur organisera, finansiera och rekrytera intresserade yngre krafter? Vi som är verksamma på lindelof.nu, FiB/K etc är ju numera skäligen till åren komna. Därtill nästan bara gubbar, tyvärr. En generation på väg bort. Här behövs uthålliga eldsjälar, kanske bland bibliotekarier och lärare? Inte lätt i dagens läge, men möjligt? Kanske…
Så klart är vi övervakade/kartlagda men jag vidhåller fördelarna med pappersbrevet. Det är åtminstone bättre än helt fläka upp sig i Molnet…