NÄR HELA HAVET stormar söker man efter en räddare i nöden. För svensk del tycks denna räddare nu ta skepnad av Nato. Eller för att tala klartext: Amerikas Förenta Stater. Men vad har denna räddare egentligen för meriter från slutet av andra världskriget och fram till våra dagar.
Ett sätt att presentera dem är att räkna upp ett antal länder där USA bedrivit krig under denna tid. Till exempel Korea, Vietnam, Afghanistan, Jugoslavien, Irak. Syrien och Libyen. Men det finns också ett antal länder där USA:s inblandning inte bestått av öppna krigshandlingar utan påverkanshandlingar som mer eller mindre våldsamt förändrat förhållandena i länderna.
Boken Jakartametoden av Vincent Bevins, utgiven av Karneval förlag år 2021, är en ögonöppnare. Bokens titel är namnet på en metod för regimskifte som tillämpades överallt där USA:s makt hotades. Den inkluderade terror, politiska försvinnanden, avrättningar och desinformation. Som att sprida myter om blodtörstiga kommunister. Bokens undertitel är ”Det antikommunistiska korståget som formade vår värld”.
I ett av bokens slutkapitel gör författaren en sammanfattning av vad som hänt:
” … Som vi har sett uppstod under åren 1945-90 ett löst nätverk av USA-stödda antikommunistiska utrotningsprogram runt om i världen och de utförde massmord i minst 23 länder. Det fanns ingen central plan, inget kontrollrum där alltsammans orkestrerades, men jag anser att utrotningsprogrammen i Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Columbia, Östtimor, El Salvador, Guatemala, Honduras, Indonesien, Irak, Mexiko, Nicaragua, Paraguay, Filippinerna, Sri Lanka, Sydkorea, Sudan, Taiwan, Thailand, Uruguay, Venuzuela och Vietnam bör ses som sammanlänkade och en viktig del av USA:s seger i det kalla kriget. … ”
Att med dessa erfarenheter sätta sin lit till USA:s Nato vore i sanning att sätta bocken till trädgårdsmästare.
”En ögonöppnare”, skriver Henrik Linde. Artikeln är ingen ögonöppnare. Alla som läser böcker och tidningar har känt till helhetsbilden om Förenta staternas politik. En västlig liberal som stöder Förenta staternas världsledarskap gör en avvägning: det ovanstående är beklagligt, men att Västvärlden försvaras är värt priset.
Henrik Linde, Knut Lindelöf och meningsfränder är de enda skribenter som får artiklar publicerade i denna tidning sedan en månad tillbaka. De delar en världsbild, och är överens om denna världsbilds tillämpning på kriget i Ukraina. Ingen läsare behöver ytterligare redogörelser för denna skribentgrupps grundmurade åsikter, eller för detta urbergsfästa teoribygges tillämpning på detta krig.
En intressantare diskussion vore denna: finns sprickor i muren? Är teoribygget utom rimligt tvivel användbart som enda analytiska verktyg i detta krig?
”En västlig liberal som stöder Förenta staternas världsledarskap gör en avvägning: det ovanstående (d v s ständiga folkmord, min anm) är beklagligt, men att Västvärlden försvaras är värt priset.”
Att liberaler accepterar folkmord i försvaret av kapitalismen är ett känt faktum. Men varför försvara USA:s världsherravälde? Kanske för att man ser USA:s världsherravälde som garanten för kapitalismen?
Men nu håller ju USA på att tappa greppet. Bara den s k västvärlden ställer sig bakom försöket att störta Rysslands regering. Vore det inte intelligentare att satsa på den vinnande hästen, den rysk-kinesiska alliansen? Eller åtminstone inta en neutral position i väntan på den avgörande bataljen?
Vad är det ”Västvärlden” står för egentligen? Demokrati? När USA:s president inte accepterar det ryska folkets val av sin president? Åsiktsfrihet? När kritiska åsikter öppet censureras av storbolagen, som har den reella makten. Någon ideal demokrati finns inte i Ryssland, Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien. Men att tro att konflikten i dag mellan ”Väst” och Asien handlar om demokrati, är löjligt.
Om det finns riktiga liberaler kvar som står för frihet, jämlikhet och broderskap, så är det dags att börja tänka med hjärnan och inte ryggmärgen.
Jan Arvid Götesson!
Men visst är det konstigt att vi i den fria demokratiska västvärlden behöver vara specialintresserade för att komma i åtnjutande av information om USA:s illdåd? De medier som säger sig vara grunden i demokratin och ha ett demokratiskt uppdrag berättar inte om dessa förbrytelser utan det blir, som du så riktigt skriver, till att själv söka information i vissa böcker och specialtidningar.
Den avvägning du gör som liberal egoist är inget att rekommendera. Ett gott samhälle och en god värld för majoritetsbefolkningen kräver inte konkurrens utan samarbete. Detta grundas då lämpligast på alla människors lika värde, d v s att alla har samma friheter och samma inskränkningar. Att någon eller några ska ha fri rätt att göra vad de vill, t ex förtrycka andra, är inte en bra grund för en trygg och bra värld. Därför ställer jag mig bakom att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Och du Jan Arvid Götesson vill väl inte bli mördad för dina åsikter?
Att denna blogg selekterar bland åsikter är, trots min orubbliga övertygelse om total yttrandefrihet, naturligt. Jag säger som Olof Lagercrantz, när han fick kritik för att han skrev positiva artiklar om Kina, att i motvind får man luta sig framåt. D v s när alla andra medier är fulla av en och samma verklighetsbild och åsikt finns det ingen anledning att stämma in i kören. Det är då, när konformism råder i offentligheten, som andra verklighetsbilder och åsikter måste fram.
För övrigt har jag full förståelse för Rysslands angrepp på Ukraina. Dessutom ingår detta i en mångårig praxis. En praxis grundad på västvärldens reaktioner vid USA:s alla angrepp på andra nationer.
Jag ville fatta mig kort i förra inlägget, men då blev jag tydligen otydlig.
Jag menar, till skillnad från Magnus Berg, att allmänläsaren vet hur det egentligen går till i världen. Man behöver inte hålla sig med specialtidningar och leta upp undanskymda böcker. Jag tror att många allmänbildade västliga liberaler gör den nyttokalkyl jag skisserade. Det som Henrik Linde lyfter fram är bra på det sättet att nya bevis och ny kunskap kompletterar bilden, men inga läsande personer, låt oss säga ledarskribenter på Expressen, kan väl vara ovetande om HUVUDDRAGEN i Förenta staternas överträdelser av skrivna och moraliska lagar? Vi måste inse att folk gör val med öppna ögon.
Jag tycker det är fel, vill jag förtydliga, att bortse från Förenta staternas (och andra staters) lagbrott och mord. Vare sig man är vänster eller marknadsliberal har man en plikt att kollektivt försöka tvinga ledningen i ens hemland att följa lagar och internationella regler.
”Men varför försvara USA:s världsherravälde?”, skrev Hannu K. Jag vet inte vem han frågar; personligen ser jag hellre att alla kan freda sig, så att ingen har herravälde, och att det inte skall bli någon ”vinnande häst”.
Hannu K undrar också om Västvärlden står för ”åsiktsfrihet”, när kritiska åsikter i praktiken stoppas. Utan att idealisera eller överdriva den fria åsiktsbildningens betydelse, vill jag ändå hävda att den åsiktsbildningsfrihet som finns i Sverige och andra länder, även Förenta staterna, trots allt är en viktig faktor.
Magnus Berg skrev: ”när alla andra medier är fulla av en och samma verklighetsbild och åsikt finns det ingen anledning att stämma in i kören”. Givetvis inte. Men jag upprepar att bästa motåtgärden mot den likriktning som exemplifieras av Jens Lijlstrand inte är att vara likriktad åt ett annat håll. Med respekt för tidningens frihet, det nerlagda arbetet och behovet av motröster, måste jag säga att jag tycker att lindelof.nu i sina artikelpubliceringar har gått in i något slags krigsmobiliseringsläge.
Som representant för den singelhövdade redaktionen vill jag ändå säga att just ordet ”krigsmobiliseringsläge” är ett ord jag länge sökt för att beskriva läget i våra stora mediekanaler. Tack för det ordet Jan Arvid G!
Förmodligen blir den kommande veckan omvälvande för oss alla. Nu rapporteras t o m i Sveriges radio att Zelensky och framför allt människorna i Donbas (Mariupol) vill ha fred och att man är beredd att gå med på någon slags uppgörelse med Ryssland som inkluderar ryska överhöghet i Donbas och neutralitet för Ukraina – såvida nu ingen kastar grus i förhandlingsmaskineriet förstås. Jag hoppas på att freden nu ska kunna etableras i Ukraina. Men jag vet att en sådan fred skulle slå undan benen på många av västs värsta – Jörgen Huitfeldt i DN idag till exempel.
Kartan om hur många som dödats i ”antikommunismens” namn innehåller siffror som är grovt underskattade. Ta t ex exemplet Colombia (stavas så men inte Columbia) som jag känner väl till, där 3–5000 sägs ha dödats. Enligt en studie från Colombias National Center for Historical Memory har 220.000 människor dött i konflikten mellan 1958 och 2013, de flesta av dem civila (177.307 civila och 40.787 gerilla, paramilitärer och militärer), och mer än fem miljoner civila tvingades från sina hem mellan 1985 och 2012, vilket genererade världens näst största befolkning av internt fördrivna personer (IDP). Även dessa siffror är underskattade eftersom kriget inte är slut och ökningen av antalet internflyktingar fortsätter öka.
Stort Tack till Magnus Berg, Hannu Kumulainen och andra. Ni formulerar det jag tänker. Tack även till Jan Arvid Götesson, Mats Larsson och andra, som anstränger sig för att beskriva och redogöra för sina ståndpunkter. Håll ut, här kan vi med Knut Lindelöfs hjälp mötas och lära oss mer av vad som förenar och skiljer oss åt.