r Kina en ideologisk rival? Utmanar landet västerländsk ideologi genom att exportera sina värderingar, politiska system och utvecklingsidéer? Med Kinas uppgång har dessa frågor alltmer väckt oro hos vissa västerländska politiker, observatörer och media. De tror envist att när Kina reser sig i en annan modell än den i Väst, kommer det oundvikligen att utgöra ett hot mot västerländska värderingar, ekonomi och säkerhet, och därmed undergräva den nuvarande internationella ordningen.
Den australiensiska liberala parlamentsledamoten Andrew Hastie, en ökänd Kinahök, varnade i torsdags Australien för att underskatta Kina, och jämför Västs inställning till Kina med Frankrikes otillräckliga försvar mot Nazityskland på 1930-talet. Han hävdade också att Väst har ignorerat den roll som kommunistisk ideologi har i Kinas utrikespolitik.
De explosiva kommentarerna visar Hasties starka ideologiska fördomar mot Kina. Kina och Australien har inga större intressekonflikter. Istället har de två länderna haft ett nära ekonomiskt samarbete. Det är märkligt hur vissa australiska politiska eliter är så rädda för, och paranoida mot Kina. I USA har Kiron Skinner, utrikesdepartementets chef för politisk planering, trumpetat ut att Kina är en ”ideologisk konkurrent” som söker en slags global räckvidd. Det är uppenbart att vissa västerlänningar, särskilt några ideologiskt extrema, läser fel om och feltolkar Kina.
Kina har inget strategiskt motiv för att exportera ideologi eller värderingar, och har inte heller viljan att undergräva den befintliga internationella ordningen. Kina driver en försvarspolitik som är rent defensiv. Det har utökat de globala fotavtrycken genom att utveckla win-win-samarbete med andra länder. Varningarna mot kommunistisk ideologi i Kinas utrikespolitik är helt onödiga. Kina har länge hävdat att utrikespolitiken tjänar den inhemska ekonomin och försöker undvika ideologiska skillnader som kan påverka utrikesrelationerna.
Rädsla från vissa västerlänningars sida mot Kinas uppgång beror på deras ideologiska fördomar. Deras besatthet av att Västerlandet skall vara i centrum gör att de inte kan se Kinas uppgång på ett objektivt sätt. De fastnar i stereotypen att västerländska ideologier, politiska system och civilisation är överlägsna andra, och bör efterliknas. Ingen ideologi kan dock påstå att den är överlägsen någon annan.
Brittiska kolonisatörer trodde att deras ideologi och samhällstyp var överlägsna och slaktade de inhemska australierna. De trodde till och med att massakern avlägsnade ett underlägset folk. En sådan ideologi om västerländsk överlägsenhet liknade Adolf Hitlers.
Några västerlänningar tror på en absolut överlägsenhet i det västerländska samhället. Detta är en sorts extremism. I verkligheten kan en sådan inställning lätt orsaka friktioner, till och med konflikter, mellan olika samhällstyper, vilket gör det till en allvarlig global utmaning.
Med den snabba utvecklingen av icke-västerländska länder, särskilt i Asien, har den relativa fördelen för Väst försvagats. Vissa västerlänningar har därför blivit ännu mer känsliga och trångsynta. Deras vaksamhet, misstro och fientlighet mot andra samhällssystem har förvärrats. De bör lära sig att möta och anpassa sig till ökningen av icke-västerländska samhällstyper. Det är korrekt att säga att ideologiska extremister, som fastnat i en västerländsk form av centrism, är världens största säkerhetsrisk, eftersom det finns risk att de kan provocera fram krig.
På grund av den retorik som gynnade teorin om ”hotet från Kina” hos vissa australiska politiker, har förbindelserna mellan Kina och Australien blivit mer spända under senare år. Den kinesiska statsrådsledaren och utrikesministern, Wang Yi, sade tidigare i denna månad att reparationen av de bilaterala förbindelserna har varit ”otillfredsställande”. Canberra bör vara på sin vakt och inte låta radikala politiker som Hastie förvärra återställningen av de bilaterala förbindelserna
Yu Jincui
Översättning till svenska: Bertil Carlman
Publicerad i Global Times 2019–08–08
Jag tror inte det handlar om ideologi. Även om Kina hade haft ett politiskt, filosofiskt, kulturellt och religiöst samhälle som varit identiskt med Australiens, hade de australiensiska ideologiska hetsarna varit lika mycket i farten.
Vi kan se samma sak i förhållandet till vår store granne i öster: vare sig det varit tsaristiskt, kommunistiskt eller, som nu, borgerligt kapitalistiskt, har det setts som ett ideologiskt och politiskt hot.
Det spelar ingen roll hur mycket Ryssland söker göra sig till en kopia av ett land i ”väster”, så länge det inte underkastat sig den västerländska dominansen, blivit en koloni, så kommer propagandakanonerna att ljuda.
Vad gäller Kina så är det komiskt hur t ex Sverige tillämpar en slags ”kanonbåtsdiplomati” – dock utan kanonbåtar.
De ständiga korkpistolsattackerna kommer bara att irritera Kina, försämra handelsklimatet och gynna Sveriges konkurrenter. Alltså: vilka utländska intressen uppmuntrar de svenska anti-kinesiska nålstingen?
Kinas dominans med effektiv produktion och stark export har gett landet tätpositionen i världen. Kombinationen stat och stora privata företag visar sig vara den överlägset bästa produktionsmodellen globalt sett.
USA:s infrastruktur faller sönder, flygplatser och järnvägar förfaller, medan Kina bygger supersnabba höghastighetståg i 400 km/h.
Trumps pågående handelskrig kommer att stå USA dyrt. Vettlösa sanktioner som visserligen påverkat Kina negativt, men med rekylens motkraft kommer att för gott sänka den imperialistiska f d supermakten. Två nyligen snabba haverier på börserna i USA är bara inledningen på den kommande nya världsordningen.
Även rent militärt accelererar Kina. Alldeles nyligen presenterades ett nytt bombplan som verkar överflygla västvärldens motsvarande. Dessutom meddelades samtidigt att Kina nu även har ”hypersonic weapons” samma vapen som endast Ryssland har tillgång till. USA har medgett att de i dagsläget inte kan utmana dessa vapen som Kina/USA har.
Man ska inte underskatta betydelsen av att Kinas UD under Zhou Enlai (1898-1976) fostrade generationer av goda diplomater som haft förstånd att tillämpa Kinas utrikespolitiska princip att ”inte så mycket som peta på” andra länders samhällssystem. Lite onödigt av Redax att varna för kinesisk propaganda. Men Kina anser ju också att principen ska tillämpas ömsesidigt, något som Väst sällan respekterar: Zhou Enlai lär efter 1949 ha besvarat Västs klagomål över utvisning av vissa av sina missionärer i Kina (som lagt sig i inrikespolitik) med att säga att han kunde gå med på att låta dem vara kvar om Kina fick skicka lika många kommunistiska agitatorer till Väst.
Jaha, Hans A!
”Stat och stora privata företag” är således den ”bästa produktionsmodellen globalt sett”.
Fattas inte något i denna klarspråkliga analys?
Kina har ju under 1-2 generationers tid byggt upp sitt samhälle och sina resurser till att börja motsvara dess befolknings andel av världen ”globalt sett”. Dessförinnan lyckades man kasta av sig det imperialistiska oket för att sedan dra nytta av sitt läge som relativt underutvecklad ekonomi med låga priser och löner.
Men, nu då?
Är det vi kan hoppas på ett storskaligt krig mellan USA och Kina, så befolkningen på jorden kan reduceras till ett rimligt antal i förhållande till denna jords resurser?
En minskning ner till 2-3 miljarder (med hjälp av nukleära insatser under kriget) vore nog det bästa?
Eller hur?
Denniz Z!
Formulerar om det: Den kinesiska modellen är den globalt mest effektiva modellen för produktion i världsmåttstock. Jämför USA:s impotens när det gäller landets behov av att återuppbygga sin infrastruktur, med Kinas stora prioriteringar gällande sin infrastruktur.
Staten säkrar infrastruktur och försvarsmakten samt och tar kostnader inom de fält som företagen inte behöver bekymra sig om. Det imponerande är att samarbetet stat och storföretag så relativt smärtfritt samverkar vid behov.
Men Kina går vidare. Mot Asien och BRICS. Dess tillväxt kommer huvudsakligen att genereras via samarbetet i Eurasiska Ekonomiska Unionen. Ett skäl till att kineserna inte drabbats allt för hårt av handelskriget med USA är den rasande expanderande tillväxten inklusive satsningarna på infrastruktur inom EEU.
Ekonomer och andra forskare redovisar trovärdigt att USA och EU är förlorarna i denna gigantiska maktförskjutning.