Israeliska soldater i Gaza, mars 2024. (Foto: Israels försvarsmakt)
Om Israel invaderar Rafah kommer mördandet att överträffa allt vi hittills sett, skriver journalisten Ramzy Baroud på Common Dreams. Översättning av Henrik Linde.
Den palestinska staden Rafah är inte bara äldre än Israel. Den är lika gammal som civilisationen själv.
Den har existerat under tusentals år. Kananéerna talade om den som Rafia, och Rafia har nästan alltid funnits där, försvarande Palestinas södra gräns, antik och modern.
Som portgången mellan två kontinenter och två världar har Rafah legat i framkanten för många krig och utländska invasioner, från forntida egyptier till romarna, till Napoleon och hans slutligen besegrade armé.
Nu är det Benjamin Netanyahus tur. Den israeliske premiärministern har gjort Rafah till juvelen i sin skamliga krona. Slaget som skall avgöra ödet för hans folkmordiska krig i Gaza – ja faktiskt själva framtiden för hans eget land.
”De som vill förhindra oss från att agera i Rafah säger egentligen till oss: ’Förlora kriget’”, sa han vid en presskonferens 17 februari.
För tillfället finns det någonstans mellan 1,3 och 1,5 miljoner människor i Rafah, en yta som innan kriget inleddes hade en befolkning på endast 200.000 personer.
Även före starten av detta folkmordskrig var Rafah packat med folk. Vi kan bara försöka tänka oss hur situationen är idag, när hundratusentals människor är utspridda i gyttjiga flyktingläger, där de får klara sig i provisoriska tält som inte kan motstå väder och vind en hård vinter.
Borgmästaren i Rafah säger att endast 10 procent av den mat och det vatten som behövs når människorna i lägren där de lider av extrem hunger, om inte ren svält.
Dessa familjer är mer än traumatiserande då de har förlorat sina närmaste och sina hem och inte har tillgång till någon medicinsk vård. De är fångade mellan höga murar, havet, och en mordisk militär.
En israelisk invasion av Gaza kommer inte att förändra slagfältet till fördel för Israels armé, men den kommer att vara fruktansvärd för de fördrivna palestinierna. Slakten kommer att vara bortom allt vi sett, än så länge, någonstans i Gaza.
Vart skall 1,5 miljon människor ta vägen när Israels stridsvagnar anländer? Det närmaste så kallade säkra området är al-Mawasi, som redan är överbefolkat och alltför litet till att börja med. De fördrivna människorna där lider också av svält på grund av Israels förhindrande av hjälp och konstant bombande av konvojerna.
Sedan finns också norra Gaza som till större delen lagts i ruiner. Där saknas mat i sådan omfattning att i vissa områden finns inte ens djurfoder, som nu konsumeras av människor, längre att tillgå.
Om det internationella samfundet inte slutligen finner viljan att stoppa Israel kommer detta brott att visa sig vara värre än alla brott som hittills förövats, och resultera i mer än hundratusen döda och skadade.
Inte ens genom att invadera Rafah skulle israel uppnå militär eller strategisk seger. Netanyahu vill helt enkelt tillfredsställa ropen på blod som kommer från hela Israel. Efter allt detta söker de fortfarande efter hämnd.
”Jag är personligen stolt över ruinerna i Gaza”, sa Israels minister för social jämlikhet och kvinnornas framåtskridande i Knesset den 21 februari.
Men det kommer ändå inte att bli någon seger i Rafah.
När kriget inleddes sa Israel att Hamas var koncentrerade huvudsakligen i norr. Norr blev vederbörligen förstört men motståndet fortsatte med oförminskad styrka.
Sedan hävdade de att motståndarnas högkvarter låg under al-Shifa-sjukhuset som de bombade, plundrade och förstörde. Sedan hävdade de att Bureij, Maghazi och centrala Gaza var krigets eftertraktade byte.
Sedan förklarades Khan Younis vara ”Hamas huvudstad”. Och så vidare…
Förutom en massförstörelse och ett dödande av hundratals civila dagligen har Israel inte uppnått någonting. Motståndarna har inte besegrats och den påstådda ”Hamas-huvudstaden” har bekvämt flyttats från den ena staden till den andra, till och med från det ena grannskapet till det andra.
Nu riktas samma löjliga krav och ogrundade anklagelser mot Rafah, dit större delen av Gazas befolkning har flytt i total förtvivlan, för att överleva angreppen.
Israel hade i början hoppats att Gazaborna i hundratal och tusental skulle skynda mot öknen i Sinai. Det gjorde de inte. Så började israeliska ledare, som den högerextreme israeliske finansministern Bezalel Smotrich, att tala om ”frivillig migration” som den ”riktiga humanitära lösningen”.
Ändå stannade palestinierna kvar. Nu har man enats om en invasion av Rafah, ett sista försök att orkestrera en ny palestinsk Nakba.
Men en ny Nakba kommer inte att äga rum. Palestinierna kommer inte att låta den äga rum.
Till slut måste Netanyahus och Israels politiska dårskap få ett slut.
Världen kan inte framhärda i denna fega passivitet.
Miljoner palestiniers liv hänger på vår gemensamma ansträngning att omedelbart få slut på detta folkmord.
Ramzy Baroud
Svårt att finna ord om vad som nu sker inför öppen ridå som riskerar ett tillstånd farligt nära likgiltighetens slutstation.
Detta är inte enbart en fruktansvärd katastrof för det palestinska folket utan även en påminnelse om den västerländska civilisationen mycket bräckliga förhållande till människovärdets försvar. Även i juridisk mening som skall försvara dessa okränkbara värden vill jag mena. Detta som händer är en unik katastrof när miljontals försvarslösa och oskyldiga människor, instängt på ett ytterst begränsat område bestraffas av världens bäst utrustade krigsmakt.
Jag vill också mena vad som nu sker förflyttar människors moraliska spärrar farligt nära en gräns vi aldrig får tillåta oss.
Till detta, i vår egen del av välden pågår ett krig mellan stormakter som ingen vet hur detta skall sluta. Europaunionen som skulle vara mänsklighetens värn mot krigets fasor har mer eller mindre abdikerat från det som skulle vara det centrala med dess syfte. Vilka signaler sänder detta till folket förtroende om ställda löften från dom valda till demokratins och fredens försvarare?
Sammantaget mycket illavarslande när dessutom vår demokrat i västvärlden stegvis har monterats ned under ett antal decennier. Och istället inträder en slags demokrati som folket lämnat över till marknadens ekonomiska experter, Och dessa är väl i ”harmoni” med dels vapenhandlarnas profitörer.
Nej, framtiden ser oroväckande mörk ut när blickarna riktas mot en ständigt mörkare horisont som sänker sig allt längre ned mot —-.
Förhoppnings inträder ett besinnande tillstånd där människan ser möjligheter till en annan och så mycket bättre och rättvisare världsordning utifrån folkviljans önskan att leva i fredlig harmoni med sin nära granne.