Dagen före hemresan imorgon sätter jag mig på U-bahn, linje 6, ut till Alt-Mariendorf för att uppsöka Ulrike Meinhofs grav på Friedhof III der Dreifaltigkeitsgemeinde. Något som sker varje gång jag befinner mig i Berlin. 

Tåget passerar Platz-der-Luftbrücke. Ett minnesmärke har rests över luftbron. 

”Rosinenbomber” (Russinbombare) sades det om flygplanen som undsatte Västberlin under Sovjets blockad 1948-49. 

Det diskuterades på fullt allvar, har jag förstått, om man skulle släppa Västberlin till ryssarna. 

Men den västra delen av staden förblev en av den stalinistiskt präglade ”realsocialismen” omringad ö. Och på denna av konstnärer, författare och musiker besjungna ö frodades sällsam kreativitet. 

David Bowie, en av berlinarna, det heter ju att man inte föds till berlinare, man blir det, lyckades med sin vemodigt finstämda Where Are We Now sätta fingret på Västberlins själ.

Varje gång jag skriver något om Ulrike Meinhof, framkallas bitska invändningar: hur kan du bara hylla, vilket jag inte gör, en terrorist? En kvinna vars mordiska handlande inte ändrat på någonting, endast stärkt repressionen och de mörka krafterna. Är du våldsromantiker?

I Upsala bojkottade medlemmar i vänsterpartiet den föreläsning jag inbjudits att hålla i regi av samma parti om ”terroristen”. Övertygade, antar jag, om hennes förkastliga, utomparlamentariska roll. Inget mer att tillägga. Ulrike Meinhof – glöm henne.

När jag skrev min bok (Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap) inspirerad av hennes livsöde, var det främst och uteslutande hennes existentiella mod jag lyfte fram. Hennes hållning. Att hon vågade kompromisslöst leva sitt liv fram till det bittra slutet i Stammheimfängelset. Hur samma liv levdes ger jag mig inte på att bedöma eller moralisera över. Jag kan bara konstatera att det inte har varit mitt. Tvärtom ett vankelmodigt liv i mitt fall, präglat av kompromisser och icke-val.

Innan jag begav mig till Berlin såg min närstående och jag på SVT Play Margarethe von Trottas film om systrarna Ensslin, Två tyska systrar från 1981. Jag brukar ha svårt för von Trottas sega filmestetik med långa tagningar, men nu satt jag som klistrad. Trots att jag har för mig att jag sett filmen förut.

Scenen med Gudrun Ensslin i kistan, hennes otäcka, nedfallna och förslappade anletsdrag, förföljer mig. Hur kunde staten göra så mot henne, respektlöst visa upp den dödas ansikte på detta skrämmande vis inför föräldrarna och systern när de skulle ta farväl och locket lyfts av? 

Hon var liksom Ulrike djupt hatad av makthavarna. Den senare utnämndes till ”den tyska statens fiende nummer 1”. Det legitimerade klappjakten med hundratusentals poliser inkopplade på RAF (Rotee Armee Fraktion). Eller Baader-Meinhof-ligan som de kallades i medierna. En dramaturgi påminnande om filmen Bonnie and Clyde?

Begicks det självmord i det specialbyggda, hermetiskt tillslutna fängelset i Stuttgart?

Frågar ni mig, så lutar jag åt att det inte var självmord som det officiellt har påståtts. Jean-Paul Sartre begärde en obduktion av en oberoende patolog, men det tillgodosågs inte.

Det är påfrestande varmt, trettio plus, dessa junidagar i Berlin. Jag står vid Ulrikes grav under en björk som sträcker ut frodiga grenar. Röda rosor i en vas. Kanske för att hennes dödsdag inföll en månad tidigare, närmare bestämt 9 maj (år 1976). Men så välbehållna i denna värme? 

Jag vet att graven brukar smyckas med blommor och gåvor av anonyma, hennes betydelse bleknar inte. Kvinnan som varit död i fyrtiosju år.

Jag lyfter på kepsen för den som inte var som vi andra. Förfuskande våra liv. Det var det jag försökte säga med min bok. Inget annat.

Nu tillbaka till Sverige. Tschüss Berlin, som tyskarna själva säger. Auf Wiedersehen, säger jag! Så snart jag bara kan.

Föregående artikelFem år senare
Nästa artikelDen absurda valfrihetens förbannelse
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

17 KOMMENTARER

  1. Strindberg, den kloke gubben, visste besked även i frågan om revolution. I Lilla katekes för underklassen (1884, 1913) frågar och svarar han:

    ”Är revolutionen att tillråda?
    Det beror på dess utsikter att lyckas.”

    Ulrike Meinhof hade nog inte läst Strindberg, så beläst hon ändå var.

  2. Under mina dagliga sökningar efter film kom jag på ett tips från Jan Myrdal. Das Beil von Wandsbek 1951

    Finns som bok på svenska. Hittar tyvärr inte filmen, men du som förstår tyska språket
    kanske får ut något av detta klipp.

  3. Leif Str!
    Det fanns en egendomlig, skulle Lars Gustafsson (också berlinare i den meningen att man föds inte till en sådan utan blir det) kunnat säga, idé om att det tyska folket skulle vakna politiskt om RAF med aktionerna demaskerade den tyska statens ansikte, tvingade fram repression. Bakgrunden till RAF är inte entydig, förloppet innehåller flera moment. Övervintrande nazister högt upp i statsledningen måste nämnas. Dödskjutningen av Benno Ohnesorg 2 juni 1967. Studentrevolten som genererade ”den utomparlamentariska oppositionen”. RAF upphörde inte med de döda i Stammheim. Meinhof och de övriga hade sina arvtagare. En VIKTIG konsekvens av RAF:s agerande blev att den tyska rättsstaten urholkades. Inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter kunde legitimeras med hänvisning till ”stadsgerillan” som de själva kallade och uppfattade sig som.

  4. Dennis Z!
    Tack, roligt att få höra!
    Jag har redan börjat längta tillbaka. Men kommer nästa gång att undvika den minst sagt bökiga flygplatsen Berlin Brandenburg som byggdes där DDR:s Schönefeld låg. Den har kostat åtskilliga miljarder men det har inte blivit bra.

  5. Tommy S!
    Jag har läst en hel del som Jan Myrdal skrev om Tyskland, insiktsfull som få. Tack för tipset! Jag passar på att tipsa om Jenny Erpenbecks bok Kairos. Hon föddes 1967 och växte upp i DDR, man får följa utvecklingen fram till att den ”realsocialistiska” staten upphörde. En nyanserad skildring som ger den tysklandsintresserade mycket.

  6. Lasse E!
    Det var nästan alltid upplysande att läsa Jan Myrdals Skriftställningar där han presenterade för mig då obekanta författare.

    En som jag kommer på i skrivande stund är den franske deckarförfattaren Leo Malet som jag läste i fjol. Nestor Burma heter huvudfiguren. Finns att hitta på Youtube m fl. Kunskap i franska en fördel.

    När det gäller Rote Arme Fraktion så håller jag en slant på Günter Wallraffs analys, deras aktiviteter är kontraproduktiva. Tror jag läste det i hans bok Fascismen mitt ibland oss.

  7. Lasse E!
    Jamen precis. Det var ju exakt det som Strindberg (och Strandberg) menade. Den revolution som inte bryr sig om att ha folket från Bruket MED sig kan aldrig lyckas.

    Som med all terrorism är den alltid uppblandad med den säkerhetspolis man avser att bekämpa. Till och med bolsjevikerna hade aktiva agenter för Ochranan i sina led.

    Vad beträffar mordet på Benno Ohnesorg så var DDR inblandad, DDR där RAF alltid sökte skydd. Ulrike var ju till och med medlem i det kommunistparti i Väst, som helt och hållet hölls under armarna av DDR/Stasi.

    PO Enquist, under sin tid i Berlin, satt ofta i publiken och lyssnade till Ulrike och de andra. Han hyste viss sympati med henne. Hon liknande en flicka från byn, skrev han, lite rund och ganska söt. Hon hade kunnat räddas. Men ändå skrek Ulrike och hennes gäng scheisseliberal efter honom.

    Nej, RAF var inte bra.

  8. Leif Str!
    Du har rätt i att ”RAF inte var bra”. Men deras känsla för att något var fel var helt rätt. Jag har faktiskt större uppskattning för det nuvarande Tyskland än för det tidigare ”väst-d:o” med sina utsträckta tentakler mot ”västlig gemenskap”. Mitt sammanträffande och samtal med honom i början av 1970-talet stärker den bedömningen. Men han hade sedan länge gjort sitt vägval! Bättre att, så länge en kan, hålla sinnena öppna och avvakta sitt val tills det blir självklart!

  9. Lasse E!
    Man kan höra på en inspelning från 2000 med Jan Myrdal som Sommarvärd.

    Under bilden på JM så står det att han varit Sommarvärd 1999 och 2000. Tvivlar starkt på detta, är ganska säker att han även var värd på 1980-talet. Spelade in många Sommarprogram på kassett,
    skall återkomma om jag hittar något.

    Igår lyssnade jag på ett Sommarprogram från 1974 med arbetartjejen och sångpedagogen Marie Selander.

    SR har lagt ut program från 1960 till idag med nedkortade musikinslag av upphovsrättsliga skäl.

  10. Tommys S!
    Hösten 1969 hade Jan Myrdal ett prat + musikprogram på Sveriges Radio. Han spelade gamla spanska sånger från inbördeskriget, minns jag. Bra var det! Kan du få fatt i det programmet?

  11. Leif Str!
    Jag lade ner en timmes arbete och letade efter ditt efterfrågade program. Hittade inte det men en del som var okänt för mig. Har under morgonen kollat i JM:s Skriftställningar nr 2+3 hittills inget. Har skickat ett @ till SR med din fråga.

  12. Leif Str!
    Det har uppstått problem, motorn har stannat. Har blivit utsatt för sabotage, håller på att hitta reparatörer.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.