Rapport från segerdagen i Minsk

De finaste barnteckningarna ställdes också ut på det nya fina, muséet över "Det Stora Fosterländska Kriget". [Foto: Lasse Diding]

En av barnteckningarna som ställdes ut på det nya muséet över “Det Stora Fosterländska Kriget” i Minsk.
[Foto: Lasse Diding]

I helgen firades segerdagen, ”Den Pobedy” på ryska. I Europa kapitulerade tyskarna den 8 maj, men i Moskva, som ligger ett par timmar före Centraleuropa, hade det hunnit bli den 9 maj. Sovjetunionen och dess Röda armé var Hitlertysklands huvudmotståndare och drog det i särklass tyngsta lasset när Hitlertyskland besegrades. Av Sovjetunionens republiker gav Ryssland, i kraft av sin storlek, det klart största militära bidraget och led också de största militära förlusterna, medan de civila förlusterna (procentuellt) var störst i Ukraina och Vitryssland. Mark Mazower skriver i Hitler’s Empire; How the Nazis Ruled Europe (sid. 289):

Worst off was certainly the USSR; recent studies indicate that the wartime catastrophe in the Ukraine, for instance, outstripped even the famine of 1933; in Belorussia, the figures are less certain but the outcome may be even worse.

Jag har en gång firat 9 maj i Ukraina, så i år föll valet på Vitryssland. Det fanns flera skäl till det, men det viktigaste var att jag sedan ett par månader, som en av mycket få svenskar, har ett multipelvisum som gör att jag kan resa hur och när jag vill till Vitryssland utan den krångliga visumhaneringen; Sverige har ju fortfarande inga diplomatiska förbindelser med Vitryssland och visering måste sökas i Finland eller andra närliggande länder (ryskt visum gäller inte i Vitryssland).

Mina vitryska vänner hade ordnat biljetter till paraden i Minsk den 9 maj. Vi träffades på hotellet där jag bodde och gick gemensamt till paraden. Fint väder och mycket folk, så det tog tid att komma igenom säkerhetskontrollen och hitta bra platser. Paraden inleddes med tal av Lukasjenko, innan militärparaden började med veterantanks följt av moderna tanks. En orkester från det amerikanska flygvapnet var det mest överraskande inslaget. Senare på dagen, när vi var på väg att besöka krigsmuséet, stötte vi på amerikanerna. De berättade att det tagit en hel del fotarbete för att få delta i paraden.

Mina vänner berättar att Lukasjenko ett par dagar tidigare har hållit ett tal när han noggrant underströk att Hitlertyskland inte besegrades av ryssar, vitryssar, ukrainare, georgier, osv., utan av det sovjetiska folket. Putins påstående att Ryssland hade vunnit kriget mot Hitlertyskland även utan Ukraina kan givetvis gälla även Vitryssland.

Jag kommer att tänka på en eftermiddag för ett par år sedan i Kiev hemma hos min frus kusin, som berättade om sin far. Hans far, min frus djadja (farbror) Vanja, var 18 år när kriget bröt och han deltog redan i de inledande striderna. Han stred i Röda armén i fyra år, sårades aldrig och kom hela vägen till Berlin, där han stred i den första ukrainska fronten under marskalk Ivan Konev. När han återvände från kriget, mycket högt dekorerad, var han en av endast 3% av sina manliga sovjetiska årskamrater som fortfarande levde. I motsats till sin yngre bror, min frus far, som kom med i striderna 1943, slapp han avsluta kriget i Fjärran Östern, där Röda armén krossade Japans Kwantungarmé, något som förmodligen spelade en viktigare roll för Japans kapitulation än atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Den första skålen för kvällen är given –”za pobedy” (”till segern”). Drycken är också given – vitrysk vodka gjord på potatis. Samtalet glider givetvis in på Ukraina. En liten historia illustrerar skillnaden i korruption mellan Ukraina och Vitryssland. Vännen R:s fru arbetar som läkare på en klinik nära gränsen till Ukraina, och har en hel del ukrainska patienter. I Ukraina vet man att inga pengar under bordet innebär ingen behandling, och hon får vänligt förklara att så fungerar det inte Vitryssland. En sak är vi i helt eniga om; när jag säger att Ukraina för oöverskådlig framtid separerats från Ryssland nickar alla instämmande.

  10 kommentarer for “Rapport från segerdagen i Minsk

  1. Martin Kullberg
    2015-05-12 kl. 19:53

    Jag spenderade 9:e Maj i Moskva och firade segerdagen. En helt makalös upplevelse och rapporterna dagen efter klargjorde att livet bara kan gå utför från den här punkten, jag har varit på den största folkfesten jag någonsin kommer att komma på i livet.

    Jag tänker dock inte gå in på de observationer jag gjorde i Moskva, utan kommentera några saker i din (Mats Larssons) beskrivning.

    För det första tycker jag inte det är en särskild hederlig tolkning av Putins ord. För det andra var det inte Putin som uppfann indelningen, han kommenterade bara på den.

    Jag märker att ett återkommande tema i dina beskrivningar av Ukraina är korruptionen. Korruption är en mycket ond företeelse förvisso, men man kan inte ta en nihilistisk ståndpunkt här att vad som helst som utplånar den är bra, då har man satt kärran framför hästen. Att för det goda syftet att utplåna korruption, med de kanske tidvis hårda nypor det kräver. Men man kan inte blunda för en statskupp som drivits fram med våldsamma nazister som utnyttjat ett missnöje, blunda för paramilitära grupper som terroriserar och mördar oppositionella. Man kan inte acceptera krig och terrorbombning av de som motsätter sig statskuppen bara för att man menar att den på sikt skall föra något gott med sig. Även en korrupt fred är bättre än det du stödjer i Ukraina.

    Sista skålen på gatan efter fyrverkerierna vi beskådade från Balchug plaza med våra nyfunna ryska vänner löd: Za mir!

  2. Tord Björk
    2015-05-12 kl. 20:25

    Hjärtligt tack för denna berättelse. Den enkla informationen att bara 3 procent av en årskull i Sovjet överlevde kriget säger så mycket. Den värsta katastrofen i Sverige under hela andra världskriget var när 40 beredskapssoldater drunknade när de skulle korsa en sjö med en färja som sjönk.

    Jag blir lite illamående. Överallt har jag fått veta att militärparader ordnas i Moskva och avståndstaganden. Så får jag se flygbilder av en flod av människor genom Moskva från luften, 500 000 människor som alla bär foton av sina släktingar som dog i kriget. Ett av flera foton som gör att man påminns om teckningen med demonstranter som alla bar bilder av samme Mao, men nu är det inte samma person längre.

    Vad beror denna ovilja att uppmärksamma människors lidande och istället uppamma bilden av samma hot som nazistpartiet visade upp med sin utställning 1938, den röde soldaten som ondskan självt, judebolsjevismens främsta verktyg.

    Jag förundras också över att de flesta som tycks bry sig så mycket att de är beredda att organisera ett motstånd mot den rådande krigshetsen i Sverige nästan alla har släktband med Ukraina eller Ryssland. Jag själv är ett av få undantag. Har vi kommit så långt att politiken inte längre övertygar, att det är familjehistorien som avgör om man tillåter sig själv att bli berörd av lidande när det handlar om människor österut?

    Rapporterna från firandet 9 maj i Kiev tycks också vara förunderliga. På en video kan man höra Happy birthday-melodin medan Poroshenko går fram och lägger en krans på den okände soldaten grav. På andra bilder kan man se ett blomhav framför minnesmonumentet och lösa rapporter om stora mängder nu förbjudna symboler.

  3. Mats Larsson
    2015-05-13 kl. 8:37

    Martin K!
    Jag länkar Putins uttalande så får var och en bedöma om jag missuppfattat.

    Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka sista avsnittet i din kommentar. Jag har ingen kontakt med ukrainska nazister. Däremot har jag samarbete med ukrainska forskare, med flera delegationer på väg till Stockholm i juni.

    Jag hade kunnat fira segerdagen i Ryssland, men då hade valet fallit på Leningrad. där jag har nära vänner.

    Jag läser i dagens SvD om Rysslands inblandning i Donbass.

    Mina unga ukrainska medarbetare berättade i februari om hur de sett Youtube-klipp med soldater från Burjatien i östra Sibirien i Donbass. Nu dyker samma uppgifter upp i Nemtsovs rapport.

    Jodå, det blev även en skål “za mir” på kvällen.

    Tord B!
    Under kvällens middag kom fram en inte så liten bitterhet att ingen pratar om Vitrysslands enroma lidande under kriget; var fjärde invånare dog. Förintelsen har stor bokstav, men att hundratals byar brändes med sina invånare har fallit i glömska. Jag kan rekommendera den kusligt realistiska “Idi i smotri” (“Gå och se”), som handlar om partisankriget i Vitryssland.

  4. Anders Persson
    2015-05-13 kl. 10:11

    I det allmänna drevet emot Ryssland återkommer vissa episoder, bla. Molotov-Ribbentroppakten 1939 och därvid Polens ”delning”. Vad som förvånar mig är bristen på grundläggande kunskap, bägge sidor upprepar gamla ”uttjatade” argument. Det är dock lätt att i historieböckerna få bekräftat att de områden som Röda Armén ”ockuperade” alternativt ”befriade” 1939 inte självklart var ”polska”.

    De nationalstater som uppkom efter 1918, och de gränsjusteringar som gjordes, har överlag fått bra recensioner av senare historiker. De gjorde så gott det gick trots ibland komplicerade situationer. Så t.ex. definierades 1919 en gräns mellan Ryssland och den nya staten Polen som så gott det gick följde språk, kultur och nationalitetsprinciper.

    Wikipedia (daterad 6 mars 2014) ger en i mitt tycke korrekt beskrivning av vad som sedan hände: den gräns som Röda Armén ryckte fram till 1939 var och är den gräns som ”det internationella samfundet” (åtminstone fram till 2013) ansett vara den naturliga gränsen mellan polacker och deras grannar österut.

    De polacker som 1939 ansåg att ”Stalin ockuperat deras land” bör synas i sömmarna – Polen var vid den här tiden (1939) styrd av demokratiskt högst ”tvivelaktiga” politiska grupper, för att formulera sig på nusvenska.

  5. Tord Björk
    2015-05-13 kl. 10:45

    Jag kom nyligen i stark konflikt mer Artur Szulc angående hans påstående om att Polen drabbades värst av andra världskriget. “Man kan lägga till att Sovjetunionen inte led de värsta civila förlusterna i förhållande till sin befolkningsmängd (det gjorde Polen) och egna höga militära förluster är i sig inte en indikator på framgång – seger i krig handlar om att vålla fienden förluster och minimera egna.” Han menade också att Tyskland i första hand fick satsa sina resurser på att motstå västs upprustning med flygbombningarna vilket kan vara sant, den illa dolda beundran för den rikes typ av krigföring skiner igenom hos Szulc.

    Jag skrev “Szulc förfalskar sin historia och väljer selektivt för att få hans sifferlekar att framstå förskönade ur det helvete som andra världskriget var för många på alla sidor av fronterna (utom i Sverige). Vitryssland förlorade 1/4 av sin befolkning p g a av ordern till tyska armen, långt större andel än Polen. Ett folk som utsätts för det massiva “förintelsekriget” för att förvandla alla slaviska folk till slavar åt tyskarna har inte tillgång till kolonialländernas skattkistor, men sådan verklighet bryr sig inte Sculz om. Om vi ska få fred i Europa krävs det helt andra synsätt än det Szulc ger sig till tolk för.”

    Han hade många i mitt tycke försåtliga resonemang. Att lyfta fram Polen som mer drabbat än Sovjetunionen, samtidigt som man i den allmänna debatten tenderar att lyfta fram att Ukraina drabbades mer än Ryssland, blir ett sätt att osynliggöra Vitryssland. Samma sker när man framhåller att Polen nu är tre gånger så rikt som Ukraina och att jämförelsen med Ryssland som är två gånger så rikt, trots att Ukraina vid Östblockets sönderfall var lika rikt som Ryssland, är ojuste för det beror på Ryssland oljetillgångar. Men Vitryssland var något fattigare än Ukraina 1991 och är 2014 också dubbelt så rikt som Ukraina – såvitt jag vet – utan några anmärkningsvärda naturtillgångar.

    När det gäller rysk närvaro i Donbass är frågan åtminstone tvådelad. Den ena gäller om det är en rysk invasion av något slag, om det finns ryska reguljära trupper där. Det har tillbakavisats av många däribland ledande ukrainsk militär.

    Den andra är om det finns ryska soldater där och vilket omfång det i så fall har och vilka former. Att det finns, kom fram när 10 ryska soldater tillfångatogs 20km från gränsen av de då sammanlagt 1000 tillfångatagna av den ukrainska sidan. Några större siffror av andelen stridande som i praktiken är utskickade reguljära soldater kommer inte fram ens från de som söker föra fram det som ett stort problem.

    Med tanke på att 108 000 anmälde sig som Finlandsfrivilliga 1939 och att pengar och militär materiel motsvarande mer än finska nationalbudgeten under ett år samlades in i Sverige till Finland, så blir upptagenheten av den ryska frivilliga insatsen och mycket begränsade närvaron av ordinarie rysk militär anmärkningsvärt obalanserad. Ryssland får inte göra det vi själva gjorde i liknande fall (glöm inte hur 1/4 av östkarelska ryska civilbefolkningen dog i finska koncentrationsläger under Finlands ockupation av Sovjet. Det som från början var heroiskt försvar utvecklades till delaktighet i etnisk resning och kolonialkrig för att bygga ett storfinskt rike i norra Ryssland i allians med Tyskland.

    Inte bara Vitryssland är bortglömt, utan än mer Östkarelens öde. Efter kriget betraktades Finland som vänligt sinnat av Sovjet, så saken tystades ner.

    Det intressanta med koncentrationslägren i Östkarelen var att det var en demokratisk regim med samma ideologi som vår som stod bakom, något regimen hade övat på redan mot de röda 1918. Häri ligger en nyckel till att skriva en annan historia än den etablerade, med dess förgudning av liberalismen och demokratisk konstitutionalism, medan andra ideologier tillskrivs den ondska som liberalismen utövade i Finland och Östkarelen och i kolonierna.

  6. Martin Kullberg
    2015-05-13 kl. 23:11

    Mats L!
    Jo, och i videon du länkar framgår det väldigt tydligt hur ohederlig din tolkning av Putins ord faktiskt är.

    Vi har i ett års tid dagligen sett främmande soldater strida emot de som motsätter sig den fascistiska kuppen. Att det finns motsvarande frivilliga på andra sidan är inget konstigt. Men bevis för ryska reguljära trupper existerar inte.

    Du anser att det som skedde i Ukraina för ett år sedan är gott, du ger ditt stöd till en fascistisk kupp och motsätter dig separatism från en illegitim fasciststödd regim. Trots att det för 70 år sedan etablerades att separation från fascistisk regim är en rättighet för att inte säga en plikt, de som är medgörliga till en sådan regim dömdes då hårt. Tjänstemannen i Ukraina hade en plikt att efter kuppen inte utföra sitt arbete. Den som gör arbetet lånar stöd till fascister och det gör du också. Du framhåller som enda förklaring till att detta är gott, korruption. Men det finns inget syfte som medger för någon människa att ställa sig sida vid sida med kulturnationalister. Gör man det är man nazist. Alla andra vägar är acceptabla jämfört med det. Det fattar alla våra riksdagspartier, därför ser det ut som det gör.

    Varför är det svårt att förstå för dig?

    För separatister i östra Ukraina gäller för övrigt också “fria kriget”, då landets “chain of command” slogs sönder av främmande makt i kuppen. De får således bekämpa regimen i Kiev med vilka medel som helst, de får bjuda in hela den ryska armén om de vill.

  7. Mats Larsson
    2015-05-14 kl. 14:05

    Anders P!
    Jag tror det ligger mycket i vad du skriver. Vitryska vänner har också gjort antydningar om hur de behandlades under den polska perioden, när gränsen till Polen inte gick långt från Minsk.

    Tord B!
    Jag nämner en artikel av Artur Sculc i min gästblogg om Operation Bagration. Han beskriver upproret i Warzawa utan att med ett ord nämna Bagration.

    Att 1/4 av den ryska befolkningen i Östkarelen dog i finska koncentrationsläger visste jag inte. Var har du hittat den uppgiften?

    Martin K!
    En diskussion som går ut på att du beskriver vad du anser är mina åsikter, och möjligen förväntar dig att jag sedan ska försvara dessa, är ingen diskussion jag ger mig in i.

  8. Tord Björk
    2015-05-14 kl. 17:32

    Det verkar som fler och fler pusselbitar börjar komma på plats, som inte ens de som haft stort intresse för saken alltid känt till. För egen del är jag miljöaktivist. Att jag hamnat mitt i Ukrainakonflikten är mest via allmänt folkrörelsesamarbete. Med Ryssland har jag mest haft att göra i att bekämpa förtrycket inklusive mördandet av miljöaktivister och journalister som avslöjat korruption och brott mot miljölagstiftning samt byggt en spång på Solovetsköarna genom ett träsk för att främja ekologisk turism. Råkade dessutom som lärare i utställningsdesign komma i delo med Forum för levande historia för deras syn på Andra världskriget och Baltutlämningen.

    Om en person som jag kan komma med nyheter för mer kunniga personer så är det kul. För egen del var Operation Bagration nytt. Läste om det mycket nyligen men har i praktiken bara hört gång på gång om Sovjets svek mot Warszawaupproret.

    När det gäller Östkarelen är det inget som är dolt, bara det att ingen talar om saken varken i Ryssland eller Finland. Jag har fått höra det från finska miljövänner när vi åkte genom området till Solovetsköarna, så det är bekant bland intresserade. Belägg finns i finska standard-mainstream-verk utgivna på svenska om Andra världskriget. Författaren var Meinander även om kapitlet just om koncentrationslägren inte var skrivet av honom. Lustigt nog kom jag i pressdebatt med honom en gång där han förnekade uppgifterna i sin egen bok … Jag dokumenterade kritiken av Forum för levande historias utställning Baltutlämningen, vetenskapligt granskad av Kristian Gerner här.

    Jag kan kanske tillfoga okända detaljer också kring Warszawaupproret – det första. En för mig och kanske andra okänd historia och en annan märklig koppling till sången som sjungs vid högtidlighållandet av Förintelsen.

    Judarna hade inget val för tidpunkten när de gjorde sitt uppror till skillnad från Hemarmén senare. De hade heller inga vapen alls nästan. Men Hemarmén hade. Problemet var att de vägrade att lämna ut något alls från sina förhållandevis stora lager av vapen och ammunition. Exilregeringen pressade dock på dem att ge något. Till slut fick judarna några pistoler, men knappast någon ammunition alls. Detta står i en omfattande kritik av Timothy Snyders book Bloodlands. Har inte tid att ge länken just nu.

    Den andra kopplingen har med judiska partisanerna att göra. När nyheten om Warszawaupproret nådde ghettot i Vilnius skrevs den judiska partisansången. Denna sång är nu vanlig vid minneshögtider för Förintelsen. Hon som var med första gången den sjöngs är nu indragen i en undersökning i Litauen om judiska partisaners delaktighet i folkmord. Mer om detta kan man läsa i Ukrainabulletinen, där frågan om hur Putin manövrerades bort av Hemarméns arvtagare vid 70-årsfirandet av Auschwitz befrielse utreds i detalj (där Linderborg slarvade lite men i huvudsak har rätt). Alla artiklarna ligger i fulltext i facebooksgruppen. Av någon anledning är judiska partisaner idag inte populära bland de som traditionellt brukar betona vikten av avståndstagande gentemot Förintelsen.

  9. Martin Kullberg
    2015-05-16 kl. 0:57

    Tord B!
    Miljöaktivisten ser en sak som pågår i Europa just nu. Men sponsrade så kallade “folkliga uppror”, med terrorattentat, med fasciststödda kupper, så söker USA stoppa transport av rysk gas in i Europa. De drar sig inte för någonting.

    Varför tror du det är så? Det är för att leverera sin fracking-gas som de numera har överskott av. De vill göra Europa och främst Tyskland beroende av USAs fracking. För miljöaktivisten är det enkelt att välja det minst onda, EROEI på rysk gas kontra USA-fracking är den matematik med vilken du finner det minst onda.

    Mats L!
    Jag förklarar vad kupp-regimen står för och gör. Du borde kunna svara på denna enkla fråga, stödjer du regimen i Kiev eller stödjer du de som gör uppror emot den?

  10. Sven-Eric Holmström
    2015-05-16 kl. 22:36

    Påståendet att det var MR-pakten som orsakade Polens undergång saknar stöd i fakta. Pakten innebar inget grönt ljus för tyskarna att hoppa på Polen utan det handlade endast om sovjetisk neutralitet i händelse av ett tysk-polskt krig. Det var det svaga polska motståndet som beseglade Polens öde och inget annat. Ända fram till den 5 september erbjöd Sovjet Polen hjälp. Så sent som åtminstone den 7 september höll Hitler dörren öppen för en förhandlingslösning som skulle innebära bevarandet av en självständig polsk stat.

    Den 12 september hölls ett allierat möte i Abbeville. Där bestämdes att Polen inte skulle få någon hjälp. Det var först då man agerade från sovjetisk sida. I annat fall hade man fått tyskarna inpå husknutarna. Därför skred man till aktion den 17 september. MR-pakten förutsatte ett självständigt Polen. Det gick nu om intet på grund av den polska kollapsen. Därför blev det nödvändigt med en omförhandling inom MR-pakten, vilken slutfördes den 28 september.

    Den 18 oktober gav Hitler order om att infrastrukturen i östra Polen skulle hållas i topptrim för kommande uppmarsch. Det andra tysk-sovjetiska avtalet var inte ens tre veckor gammalt. Hitler var redan i full färd med att planera det kommande “korståget mot bolsjevismen”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.