Rasforskning övergår nu i rasismforskning

Rasbiologiska institutet har nu fått sin efterföljare i Uppsala. CeFor kallas det, vilket är förkortning av Center for Multidisciplinary Studies on Racism. Dess nuvarande föreståndare Claes Tängh Wrangel beskriver det som att rasforskning nu ersatts av rasismforskning. Det är i år 100 år sedan Rasbiologiska institutet bildades.

I SR-programmet Vetenskapsradion historia blottade Tobias Svanelid och Claes Tängh Wrangel ”världens mörkaste rasisthistoria mitt i Uppsala”. Uppsala var alltså länge centrum och spjutspets för världens rasforskning. En historia som behålls dold av både staden och universitetet – ”väldigt skrämmande”. ”Uppsala har inte gjort upp med sin rasistiska historia.”

Det här var budskapet i programmet för historisk vetenskap i Sveriges radio den 11 maj i år.

Men programmet blottade ett stort problem. Svanelid och Wrangel överträffade varandra med ”avslöjande” detaljer om hur komprometterande denna historia är för den stora lärdomsstaden, universitetet och för vårt land. En ändlös rad av ”ja precis, ja exakt, ja men absolut” skuttade likt grodor ur Wrangels mun så fort han tog ordet från den bornerat entusiastiskt indignerade Svanelid. Det blev något mycket märkligt med hela programmet.

Ja – i Uppsala huserade från 1921 fram till 1936 det statliga Rasbiologiska institutet för kartering av de mänskliga raserna inom Sverige. Att detsamma 1936 lämnade rasbiologin till förmån för ärftlighetsforskning och 1958 blev universitetsinstitutionen för medicinsk genetik är inget man betonar.

Ja – material från Rasbiologiska institutet finns kvar på Carolina Rediviva. Repatriering av kroppar och preparat kommer inte att ske ”på grund av” arkivlagen. Observera, inte ”tack vare”.

Ja – ”rasistiska praktiker”, alltså tankar och föreställningar om människoraser, var vanligare bland den tidens lärde och välutbildade än hos allmogen. Orsaken till det var enligt min uppfattning inte att överklassen var mer rasistisk, utan att svenska bönder inte hade tid att tänka på dessa ytterst teoretiska ting, de hade fullt upp med sådd och skörd och att följa bondepraktikan.

Ja – begreppet ”rashygien” vilade i föreställningen att rasblandning var skadligt för alla, men särskilt för den högst stående rena vita människan.

Svanelid: Rasblandning var alltså den stora faran.
Wrangel: Ja, precis!
Svanelid: Linné hade alltså rasföreställningar?
Wrangel: Ja men absolut! Det finns en lineär process mellan Linné och rasbiologiska institutet…

Men – ”rasblandning” var inget man enkelt kunde undersöka med experimentell forskning under Linnés dagar. Därför kunde sådana föreställningar spridas som allmänna sanningar långt ner i folkdjupet.

Ja – Regnellianum – en gammal universitetsbyggnad i Uppsala – har tillkommit tack vare donationer från Anders Fredrik Regnell. Detta faktum framställdes av Wrangel som ännu ett exempel på nedtystad rasistisk historia. Regnell hade nämligen efter studier i Uppsala på 1820-talet hållit sig med slavar i Brasilien, där han etablerat sig på grund av klen hälsa. Han bedrev plantageverksamhet, samlade växter och olika preparat, tydligen också en indiankropp, som sändes till Uppsala för att beforskas. Slutsats: Uppsala universitet bygger alltså på pengar förtjänade på slavarbete. Vad i västvärlden frågar jag då bygger inte på kapital ackumulerat av slaveri och röveri?

Ja – stödet för nazismen var omfattande bland akademiker i Uppsala liksom i många andra svenska akademiska miljöer på 30-talet. Rundvandringen i det rasistiska Uppsala avslutas förstås vid det gamla Bollhuset intill Svandammen med historien om det stora mötet mot import av judiska läkare i februari 1939, som sannerligen är en mycket välkänd och allt annat än undanskymd historia.

Nå, som plåster på såren – för min del – intervjuades kloka Maja Hagerman om Herman Lundborg på slutet och visade just den nödvändiga distansen till den tidens föreställningar för att inte gå vilse bland dagens nya antirasistiska tankemönster.

Men som sagt, CeFor verkar vara ett mycket bekymmersamt fenomen i universitetsvärlden. Och programmet Svanelids Vetenskapsradion historia lyfte lydigt ut problemet till alla historieintresserade i detta land. De gör sig därmed skyldiga till kardinalfelet att betrakta och bedöma historiska händelser ur dagens rådande ideologiska perspektiv. Som om människor förr i tiden var ”rasister” (med dagens språkbruk) trots att de inte kände till att mänskliga raser inte existerade.

Sedan urminnes tider har förställningar bland människor frodats om främlingars speciella egenheter. Ibland har de skapat fientligheter, men oftast till fredliga samexistens. Okunnighet är inget brott. Hur skulle Linné och hans studenter kunnat veta, när ingen människa visste. Det fanns bara mer eller mindre kvalificerade gissningar och teorier.

Nej, tack vare dessa modiga och fritänkande människor vet vi bättre idag. Alltså, påstå inte att Linné och Regnell var rasister. Inte ens Lundborg vill jag kalla rasist. Han var okunnig, det är allt. Och hans forskningsverksamhet kränkte människors integritet, vilket skapade just gruppfientlighet mot den andre, den främmande.

CeFor bygger på dagens identitetspolitiska betraktelsesätt. Fixeringen på den andres särart är just vad som även kännetecknade Rasbiologiska institutet. Så risken är överhängande att denna nya forskningsmiljö Ce For – med hemvist i teologiska institutionen – blir just en ny obskyr ideologiproducent byggt på mycket lite vetande. Den ovetenskapliga och ideologiskt övertygade tonen hos Svanelid och Wrangel i ett program om vetenskap skrämmer.