Torbjörn Säfve dokumenterade ”rebellrörelsen” i Sverige. (Den initierade boken, utgiven 1971 på Författarförlaget, gömmer sig någonstans i mina hyllor.) En marginaliserad liten vänstersekt som saknade all politisk betydelse, en fluga gör som bekant ingen sommar. 

En dylik, isolerad ökenvandringssituation befrämjar det inre organisationsarbetet, driver det i en fullkomligt galen riktning. Det hör till den olyckligsaliga sakens natur.

Agnarna skall skiljas från vetet, de rättrogna från renegaterna. Ingen möda må lämnas därhän. Jag tror inte att man iscensatte en regelrätt avrättning av otrogna, i sann stalinistisk eller maoistisk anda. Men planer fanns faktiskt i Upsala på en dylik. 

Det förvånar mig att en fritänkare och friskus som Säfve, med en inkännande bok om den egensinnige konstnären Ivan Aguéli i verkslistan (valfrändskap?), så kunde tappa huvudet. Tidens berusande anda? Om man nu, ansvarsbefriande, skall skylla på den.

Förre kulturchefen på Gefle Dagblad, Björn Widegren, och jag var inne på att söka upp Säfve, göra ett reportage om den mångsidige författaren. Då hade jag kunnat spörja mannen från Jukkasjärvi om hans villfarelser. Men det blev av olika orsaker aldrig av.

Gudarna skall veta att han inte var ensam bland de politiskt nyfrälsta. Och de som lät skägget växa illrött i 68-yran vill inte gärna bli påminda om sin ungdoms tro. Numera välbeställda höjdare inom mediebranschen, eller bankdirektörer. 

Robert Aschberg ett av namnen. Klas Eklund ett annat. Uppräkningen kunde fortsätta ett bra tag. 

Glömska påbjuden, om de inte envetet ägnat sig åt att, likt medeltida flagellanter, ikläda sig säck och aska, fördöma och håna det forna engagemanget så fort de bara kan. 

Jag syftar på Göran Skytte i Malmö. All respekt man förvärvat för honom som grävande journalist, om än en ohöljt självbeundrande sådan, förskingrade han genom sitt ömkliga agerande. 

Sedan flera år har Marx ersatts av Gud för Skytte. Kanske har han funnit frid. Hittat hem.

Man kan, som ekonomen Kurt Wickman, göra en total helomvändning. Från hängiven stalinist till nyliberal marknadsfundamentalist. Efter att ha ”vaknat upp” under en bjudresa till Nordkorea. Hej, vad det kan gå undan i backarna! 

Jag frestades aldrig bli vare sig rebell eller bokstavsvänster. Min uppväxt bland metallarbetare i Sandviken förhindrade det. Jag insåg tidigt reformernas betydelse. Och svensk arbetarklass har, med undantag från enstaka nedslag i det förra seklet, aldrig varit revolutionär. 

Något som gamla ärrare i Göteborg och tidningen Proletären vägrar inse. Med viss ömhet må dessa de sista entusiasterna betraktas. 

Vännen Lars Ragnar brukar beteckna mig ”radikalpessimist”. Jag skulle snarare sätta ”realist” på visitkortet. Kanske samma sak. Försöka se den bistra verkligheten som den är. Ideologiska skygglapparna kastade.

Outgrundliga äro tankens vägar. Varför i himlens namn, nu låter jag som Skytte, ploppade Säfve upp denna regniga januaridag? Jo, plötsligt mindes jag, be mig inte förklara varför, under morgonkaffet bergsprängarens son som radikaliserades å det grövsta. 

En dag när Anton, fadern, kom hem efter jobbet hade han sågat av benen på soffbordet. Längden signalerade enligt honom småborgerlighet. Fadern sprängde sig själv i luften efter ett cancerbesked, sonens öde är mig obekant. 

Det är rätt att göra uppror, men ge fan i bordsbenen!


Vinjettbild: Montage byggt på Jurek Holzers foto av Torbjörn Säfve från 2008

Föregående artikelBydén förenklar och vilseleder
Nästa artikelENGSTRÖM OCH JAG MED 100 ÅR EMELLAN
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

5 KOMMENTARER

  1. Jag trodde inte att jag skulle reagera mot gamla maoister och de som gjorde ett kort gästspel som Skytte, Aschberg och Co, som inte spelade absolut någon som helst roll i den svenska klasskampen på 1970-talet.

    Men att ”reformismen” IDAG skulle vara ett alternativ eller en slags politisk ursäkt och reträtt från denna obskyra sekt finner jag helt uteslutet. Det räcker väl att se saldot av svensk och internationell socialdemokrati och konstatera att den har gjort ett ännu värre politiskt haveri än dessa knäppa ”rebeller” eftersom reformismen förfogade över POLITISK MAKT.

    I dag är det en trist miserabel rörelse totalt underordnad Vita Huset och Pentagon som bara förtjänar politiskt förakt.

    Var någonstans i världen har reformismen lyckats besegra borgerskapet och bygga ett nytt samhällssystem som vi på 1970-talet kallade socialism, det historiska målet för revolutionärer?

    Den svenska arbetarklassen, med hamnarbetarna i Göteborg, gruvarbetarna i norr och hundratals andra arbetsplatser där arbetarna tog strid i kamp MOT reformismen och klassförsoningens profeter inom socialdemokratin och den fackliga byråkratin var på den tiden de verkliga REBELLERNA.

  2. Nä, till Sandviken kom det nog inga rebeller (dubbelmaoister) våren 1968. Men det fanns en (1) i Gävle. Han, AP, var son till en känd teolog i Gävle och läste kvantfysik i Uppsala. På försommaren 1968 dök det upp ett gäng Uppsalarebeller och ville omvända oss i Gävle FNL-grupp. Det blev ingen succé. De åkte hem igen. Men AP stannade i Gävle.

    Han satt i sommarvärmen och översatte Maos lilla röda, eftersom revisionisten Nisse Holmberg, Sveriges svar på Kinas Chrusjtjov, hade gjort en typisk renegatöversättning.

    Där satt fadern, EP, i ena ändan av huset och tolkade text, och sonen satt i den andra. Sedan skulle han ägna sommaren till att ”tjäna folket”. Han skulle cykla runt (på sin handikapp-cykel) bland byggfuttar och arbetarbararcker och läsa högt ur sin nyöversätta lilla röda bok. Gävle var stort så han hann nog inte cykla ända till Sandviken.

    Men jag skrev en gång en text till Tankar för dagen (P1) om denne rebelliske vän som ville väl.

  3. Dick Emanuelsson!
    I Bilderna på Solstadens murar (1985) skärskådar Lars Gustafsson utopismens fenomen. Och utopism var väl det som utmärkte den svenska bokstavsvänstern, det drömdes om ett kommande socialistiskt samhälle.

    Om realsocialismen i öst efter andra världskriget fick man höra att det inte var den ”riktiga” socialismen. Den återstod att förverkliga. Vänsteristerna svärmade för ett framtida tillstånd – odlade en utopi.

    I Sandviken såg jag på nära håll vad en reformism i ordets bästa mening kan åstadkomma: göra livet här och nu bättre icke minst för kvinnorna, på ett konkret plan.

    Mamma lärde mig allt om praktisk solidaritet – bortom skönmålande retorik. Hon förärades Hjalmar Branting-medaljen för sin livslånga insats inom arbetarrörelsen. Men lyckades inte göra socialdemokrat av sonen.

    Och nog tror jag mig veta att hon skulle gråta blod om hon bevittnade dagens förfallna socialdemokrati, hennes är sedan länge död.

    Jag kände flera av dem som satt i ledningen för LKAB-strejken. Efter denna strejk, som åtföljdes av flera så kallade vilda strejker, togs de arbetsrättsliga lagarna på 70-talet. En disciplinerande lagstiftning, S visste vad de gjorde, efter att ha tagits på sängen och förlorat problemformuleringsprivilegiet.

    Jag skrev kritiskt i min avhandling (1979) om framförallt MBL:s inlåsande effekter, fick rejält på huden för det. Kunde sedan uppleva ”Tutan” själv, som facklig förtroendeman. Harry Isaksson utbrast en gång: ”Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.” Må så vara. Men, svensk arbetarklass har INTE valt den revolutionära vägen.

    Motståndaren är välorganiserad, hette det förr. Men vad med den inre motståndaren?

  4. Tack, Lasse E för att du gräver fram Rebellerna i Sverige en helt omistlig skildring av sektens göranden och låtanden. Upp som en sol och ner som en pannkaka.

    Det finns naturligtvis andra skildringar av sektmentalitet inom svensk ”vänster”. Ett exempel ur Anders Ehnmarks och PerOlov Enqvists infernaliska pjäs ”Mannen på trottoaren” (1979):

    ”Vi tog rundfråga
    röstade
    Första omröstningen gällde om vi var eniga
    i fascistfrågan
    Sasonov och jag segrade med två
    mot ett
    Sedan tog vi strid om frågan
    huruvida stämningen inom partiet
    var god
    Också där segrade vi med
    två mot ett
    Vi ställde så frågan
    om det fanns någon som var
    av annan mening
    ………

    Vi fann med två röster mot en
    att ingen var av annan mening
    att någon minoritet
    icke existerade
    Efteråt sedan Stefan lämnat partiet
    fann vi att arbetet flöt mycket bättre
    Kvantitet är inte kvalitet
    Vi var få men eniga
    En hård kärna hade framslipats
    ur den mjuka stenen”

    Författarna kallar pjäsen en ”komedi om misstagen”.

    Men det är alldeles tydligt att det är en tjechovsk typ av komedi. Och inte så där alldeles frånvarande ens i dagens aktuella föreningsliv.

  5. Ibland brukar jag förundras över att en del av ens vänner, eller förre detta vänner, glömt bort allt de visste om kapitalismen och USA-imperialismen. Men den förundran varar bara några sekunder innan jag återigen inser att det är helt i sin ordning.

    Deras bortdunstade medvetenhet som de hade i ungdomen har ersatts med en för deras nuvarande sociala situation mer lämplig ”medvetenhet”.

    Uttrycket ”Den som inte är radikal som ung har inget hjärta. Den som fortfarande är det som gammal har ingen hjärna.” Har många skilda utformningar (radikal utbyts mot republikan, liberal, socialist, röd…) och tillskrivs många Edmund Burke, Winston Churchill, Francois Guizot…

    Denna tankefigur brukar ofta något triumferande uttryckas av äldre män som gjort karriär och nått en bit upp på samhällsstegen.

    Uttrycket kan tyckas innehålla ett visst mått av sanning det vill säga att med åldern blir vi visare. Men åldern år bara en bakomliggande variabel, ty med ålder ändras också den sociala existensen.

    Att de en gång unga radikaler ändrar sig när de tar sig upp och gör karriär och blir det beståendes försvarare är inget konstigt, det är tvärtom naturligt. Det beror på vilken ställning man har i den oundvikliga klasskampen.

    ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.”

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.