Läsekretsen minns kanske att jag blivit portad från Facebook. Jag har skrivit om det vid flera tillfällen, inte för att det är synd om mig, utan för att Facebook kan bestämma vem som ska få vara med och vem som ska motas ut – utan begriplig motivering. De har skapat sig sin egen utomrättsliga stat i staten. Informationsfriheten är demokratins hörnsten, som nu allvarligt undermineras på detta vis.
Nå, för att åtminstone kunna följa vad andra skriver på Facebook skapade jag ett nytt konto helt enligt alla regler. Jag kunde fort återansluta många följare och jag förklarade i en postning att detta var ett nytt konto som jag endast tänkte använda för att kunna få läsrättigheter. Efter tre dagar stängdes även detta konto, vilket betyder att jag personligen är svartlistad i Facebookvärlden.
Jag har försökt läsa det finstilta för att få en aning om vad som sker, men ingenting blir klarare vad det gäller just mig. Möjligen kan jag ana att ”tekniken” (algoritmen) har fastnat på att jag tidigare hade två konton, ett privat och ett för lindelof.nu. Det för lindelof.nu har jag dock inte använt på flera år och mitt privata är i mitt fullständiga namn och har framför allt använts för att annonsera inlägg på lindelof.nu. Det här pågick i mer än 10 år. Plötsligt upptäckte ”tekniken” att jag brutit mot Facebooks ”communityregler”.
Jag samlade ihop allt tålamod jag kunde uppbringa och gav mig så in i klickvärlden.
Några citat: ”Vår teknik har upptäckt att ditt konto, eller aktivitet på det, inte följer våra regler. Vår teknik har därför vidtagit åtgärder.”
”Du kan ha möjlighet att överklaga beslutet i en domstol” eller ”Kontakta ett tvistlösningsorgan. Du kan eventuellt hänskjuta vårt beslut till ett certifierat tvistlösningsorgan…”
Gå till domstol? Tvistelösningsorgan?
Man klickar sig fram genom oändliga system med obegripligt språk. Mycket snart är man vilse och har glömt var man startade. Då tar energin slut och övergår i ilska över techjättarnas arrogans mot hederliga medborgare.
Angivarsystem
Men det ska bli värre. Facebook håller sig också med ett angivarsystem, som i DDR. En användare kan anmäla personer/konton som denna av någon subjektiv anledning anser inte bör finnas på Facebook. Poster och inlägg kan anmälas för fake news (enligt Reuters fact check-funktion, såg jag i förbifarten), material av rasistisk, sexuell eller annan klandervärd karaktär. Anmälaren kan vara anonym. Skvaller och angiveri på högsta nivå alltså.
Det påminner mig om att för flera år sedan upptäckte en läsare att han inte kunde nå lindelof.nu via Uppsala kommuns interna wifi-nät. Jag undersökte då detta med kommunens IT-avdelning och fick då till slut reda på att kommunanställda kunde anmäla olämpliga webbadresser som då stängdes ute av IT-adminstratören. Någon hade alltså anmält lindelof.nu och IT-admin hade blockerat. Mycket illegitim censur förekommer alltså i vår IT-värld. Efter mitt klagomål ströks jag från Uppsala kommuns svarta lista.
Facebook samarbetar intimt med de stora USA-baserade fact-check-systemen och underrättelsetjänsterna (NSA m fl). Det var det här som låg bakom att Elon Musk köpte Twitter (nuvarande X), vilket för åtminstone det goda med sig att det finns en konkurrent till USA:s infomonopol – via Wall Street och det Demokratiska partiet (MIC).
En del förståsigpåare svarar alltid på denna min upprördhet att Facebook är ett privat företag och agerar inom lagen för sådana. Men jag kan ändå inte acceptera att ett privat företag ska tillåtas dominera offentligheten. Det är som att hela Uppsala förvandlades till en privat galleria, där vensk lag inte längre gäller.
Alltså, det ”offentliga rum” som nu trålat in miljarder individer och företag och gjort alla dessa beroende för sin dagliga kommunikation med omvärlden, ja t o m tagit över daglig nyhetsförmedling till alla dessa användare har därmed seglat förbi den gamla långsamma medievärlden och gjort den mer eller mindre irrelevant. I denna sköna nya värld kan alltså vem som helst uteslutas, utan att de ens behöver motivera sina beslut. Godtycket satt i system. Rättsstaten ur funktion.
Ett privatiserat postverk skulle ju kunna tänkas vägra distribuera post man/”någon” tycker är olämplig, ex vis FiB/K. Som offentlig nyttighet bör detta vara en mindre fara. Då kanske lösningen är att ha en offentligt ägd elektronisk tjänst där det så att säga läses eller skrives på läsarnas och skribenternas egen risk? Begränsningarna antar jag redan finns i vanliga lagar, ex vis förbud mot hot, förtal etc och möjligheter för deltagarna att avskilja sig från det man inte gillar. Mina erfarenheter bara från Twitter X pekar på att det går rätt bra att hålla sig från den värsta smörjan genom att prenumerera på ett antal konton som skriver vad jag gillar (om de sedan får kommentarer som uppenbarligen författas av döskallar kan man ju raskt glida förbi det).