Johan Wennström Bild: Mikael Sönne
Svenska Dagbladets Torbjörn Nilsson träffade statsvetaren Johan Wennström den 14 mars för att tala om säkerhetspolitik (artikeln bakom betalvägg). Detta med anledning av en något kolerisk diskussion i Studio Ett mellan statsvetaren Wennström och redaktören Patrik Oksanen. Wennström hävdade att Joe Biden eskalerade kriget i Ukraina.
Programledarna blev paffa. Etablissemanget rasade. Wennström stämplades som ryssvän, skriver Torbjörn Nilsson.
Wennström blev oerhört sårad. Det träffade den djupaste punkten, att hans patriotism och hans medkänsla för det ukrainska folket ifrågasattes, säger han.
”Det du säger ligger onekligen i ryska intressen”, säger Nilsson.
”Ja, och jag är ingen ryssvän. Men ta Natos östliga expansion. Jag vet att olika forskare gör olika tolkningar, men min syn är att det finns starkt empiriskt stöd i rena arkivstudier för att säga att USA medvetet prioriterade Natos utvidgning framför ett gott samarbete med Ryssland”, svarar Wennström.
På frågan om inte Lettland och Litauen och andra länder som ville tillhöra väst har rätt att fritt välja sin väg, svarar Wennström: ”Nja, i verkligheten beror det på.”
Johan Wennström tillhör den realistiska skolan konstaterar Torbjörn Nilsson. De menar att länder sätter sina egenintressen främst i internationella relationer. Den realistiska forskaren fokuserar på maktbalanser och intressesfärer. Är måhända Wennström Sveriges svar på den internationella kände och respekterade amerikanska forskarna i denna skola, John Mearsheimer?
Den motsatta synen av säkerhetspolitiken är idealismen, som bygger sin politik på moraliska principer. Att det finns gemensamma högre principer som alla delar. 1990-talet har präglats av idealism i säkerhetspolitiken.
På frågan om det nu är slut på idealism, nu när Trump tagit över USA, svarar Wennström att han i sådana fall ser fördelar med detta. ”Min uppfattning är att världen blir fredligare om alla utgår från att stater konkurrerar med varandra och drivs av egenintressen. Världen blir mer förutsägbar då.”
Wennström tycker att det blir en farlig värld när idealismen tar över. ”Det gör att stater kan ge sig in i potentiellt farliga projekt eftersom man upplever att man måste stå upp för vissa värderingar, även om man kanske inte har förmågan att uppnå sitt mål.”
Wennström ser Sverige som ett exempel där man inte har utvärderat riskerna för Sveriges engagemang genom att skänka en förhållandevis stor mängd krigsutrustning till Ukraina. ”Vi skänker för mycket i förhållande till vår egen försvarsförmåga. Nu intar vi en framträdande roll i en väldigt oviss konflikt kring Ukraina utan att ha militärt på fötterna. Sverige har två brigader. Vi har avdelat en partiell bataljon till Lettland, det är tal om en hel brigad till Finland. Vad återstår som livvakt åt Moder Svea?”
På frågan hur han ser på Natos framtid när USA nu tycks göra en strategisk reträtt från Europa och kanske också lämna Nato, svarar Wennström: ”Fosterländernas Nato”. Det betyder att man betraktar Nato mer som en ren militärallians. Att man i högre grad accepterar att olika länder inom alliansen har olika intressen och att man också tillåter länder att ta olika ståndpunkter inför olika krig och konflikter. Att man bidrar utifrån vad man anser vara sitt eget nationella intresse.
”Skulle inte Nato och Europa bli mer splittrat och försvagat då?” frågar Torbjörn Nilsson.
”Nej, jag tror att det är tvärtom. Splittringen i EU och det europeiska Nato beror på att alla förväntar sig exakt likadant. Generalsekreteraren i Nato har blivit som en sorts partiledare. Men om det fanns en annan ödmjukhet och riktning för att länderna faktiskt har olika historia och geografiska lägen skulle alliansen bli mer hållbar.
Det sägs att Trump och Putin kommer dela in världen i intressesfärer. På detta svarar Wennström: ”Men intressesfärer existerar redan! Vi kan ogilla det. Det är provocerande för mig som svensk att se hur stormakter bestämmer över huvudet i Ukraina. Men det är väldigt lite vi kan göra åt det. Man måste acceptera världen för vad den är.”
På Torbjörn Nilssons sista fråga: ”Ska alltså inte varje land få välja sin egen väg?”, svarar Johan Wennström: ”Jag tycker inte det är så lätt att svara ja eller nej på frågan. Faktiskt.”
Tack för din återgivning av intervjun Jan.
Så innerligt trött på detta patetiska och barnsliga sättet man har i Sverige där åsikter, som inte etablissemanget har, ses som en fara och ”pro-ryskt”, det är som verkligen allt ska brännmärkas, varför blir det jämt så här i Sverige? I varenda stor fråga är det ett fåtal extremister som direkt tar över och föser undan alla andra – mer legitima – åsikter, när frågan ses på – några år efter – visar det sig att just kritikerna var de som hade rätt.
Jag har ibland på TV4 och SVT på teven och jag blir bara trött när jag hör deras griniga och helt orealistiska analyser om vad som sker i världen, det är som svensken jämt är ett steg bakom och inte fattar, men ändå är analyserarna så självsäkra, det är bisarrt att se. Svensken tror så högt om sig själv, han tror att det är han som sitter på sanningen, det är han som vet hur kriget i Ukraina ska lösas. Men nej, det är tvärtom, det är den svenska hökaktiga synen som är verklighetsfrämmande. Ta det faktum att senast förra året ansåg svenskarna att Ukraina kan vinna genom att ta tillbaka alla områden! Sverige skiljde ut sig ganska tydligt i undersökningen.
Vem som helst begriper ju att detta inte är möjligt, men inte svensken, hur kan det bli så illa ställt med världssynen?
Jag tycker det är rent obehaligt hur okritisk svensken är – det går inte ens att argumentera om Ukraina/Ryssland innan ”putinvän” o s v kommer upp från den andra sidan, det är som svensken saknar källkritik helt när det gäller utrikesfrågor. För har Expressen, SVT sagt något – ja då är det så.
Samma sak med det tyvärr ännu ganska kompakta stödet för Israel. Svensken lurades tidigt i att Israel bara försvarade sig men återigen var det kritiker som oss här som fick rätt – Israel begår grova brott mot mänskligheten, ja kanske folkmord.
Det är intressant hur vissa så lätt dras med i medias propaganda, det sker inte bara i diktaturer som man kanske tror, utan även i s k fria länder som Sverige, uppenbarligen.
Anders F!
Noam Chomsky han har beskrivit att i Diktaturer har man vapen för att få folket lydigt.
Och i demokratier där används propaganda för att få lydiga medborgare. USA var ju inte med i WW1 i början men för att vända opinionen så satte en stor propaganda igång. Dom flesta har ju sett affischen med Uncle Sam där han kräver I WANT YOU.
Ett märkligt fenomen är att PUTIN beskrivs som imperialist av människor som aldrig tidigare använt
det begreppet. Jag har inte hört, är sällan ute, att TRUMP kallas detsamma fast han har hotat Panamakanalen, Grönland, Canada, Gaza och att tillskansa sig Ukrainas mineraler.
Journalisterna (korrekt benämning i detta fall) Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg pratar om åsiktskorridoren i en SvD-podd. De anser att säkerhetspolitiken är den nya åsiktskorridoren och att Sverige med detta urskiljer sig från andra länder.
Sedan ställer jag mig verkligen frågan om en på moraliskt grund baserad ideologi inte borde vara konsekvent. Idealismen vore väl inget större problem om den verkligen var baserad på moral och inte på dubbelmoral. Men med den fria världens dubbla måttstockar inom alla områden – säkerhetspolitik, yttrandefrihet, ja listan kan bli oändlig – innebär ju att idealismen i praktiken är baserad på omoral, där den starkes rätt råder.