Jag  lyssnar minst ett par timmar varje dag på klassisk musik, älskar italiensk barock. Men även gärna på Nationalteatern och Norrbottens Järn, klassisk progg. 

I synen på den globaliserade, nyliberala kapitalismen är jag vänster. Dock, eftersom jag samtidigt bekänner mig som nationalist och mot EU, kanske jag också är höger. Eller konservativ. Åtminstone enligt statstelevisionens fyrkantiga taxonomi.

Jag har skrivit en bok om den traditionelle danske konstnären Søren Krøyer, mest känd som Skagenmålare. Och besöker när jag kan Alte Nationalgalerie i Berlin för att där storögt beundra de välbekanta namnen i den europeiska konsthistorien. 

Samtidigt skrivit en bok om den tyske konstnären Joseph Beuys. Han som utbrast ”jag hatar konsten!” och förespråkade interaktiva konstformer utanför den konventionella åskådardiskursen. Happenings och performances. Konst som tankestörning, inte att passivt njuta av.

Ut med konsten på gatan där människorna är, var Beuys paroll. Utanför de borgerliga konstmuseerna. Nuförtiden vårdas väl den parollen av graffitikonstnärerna.

Min poäng är att jag kan etiketteras både vänster och höger, i en och samma person. Så mycket både och att det blir tämligen meningslöst att behålla det binära begreppsparet. 

Utbildad sociolog under de stormiga åren i Uppsala, benämnde mig då marxist. Men sätter inte längre på mig några ideologiska glasögon som på förhand bestämmer vad jag skall se. Det är  verkligheten som är det primära och som jag försöker förstå. 

En komplex, föränderlig verklighet som jag har att förhålla mig med öppet sinne till. Och strävar därför efter att vara en realist

Omöjligt att vara ideologilös, hör jag någon muttra som läst Gunnar Myrdals bok om objektivitetsproblemet i samhällsforskningen. Är du ”positivist”, skulle det hånfullt ha kastats emot mig av mina marxistiska, teoristinna kamrater. 

Nå, låt säga att realismen är en provisorisk hållning, som fortlöpande empiriskt måste prövas och diskuteras. De problem som identifieras ställas under debatt, som Georg Brandes uttryckte det.

Utan ideologiska glasögon på näsan undgår jag den hårt styrda verklighetsuppfattning som jag varje vecka möter i Proletären. Jag söker en verklighet att upptäcka, inte bekräfta.

Om jag i mina slutsatser, efter att kritiskt reflekterande ha studerat verkligheten, låter  som en höger- eller för den delen vänsterman, bekymrar det mig inte nämnvärt. 

De gamla grekerna, minns Aristoteles, betonade att människan är en politisk varelse. Alldenstund vi ingår i ett samhälle. Men för att kunna vara en homo politicus, måste vår medborgerliga status erkännas. Ur den emanerar ansvaret för gemensamma angelägenheter. 

Men det kräver en aktiv samhällsmedborgare, något av den homo faber Hannah Arendt skrev om. Inte att vi reducerar oss till enbart väljare som går och röstar. Vart fjärde år skänker vårt mandat till partier som sedan ger sig in i ett kohandlande och kompromissande sinsemellan. 

Vilket fjärmar dem från utfästelser gjorda under en valkampanj. Ständigt därför nya svekdebatter.
Jag kan inte känna förtroende för ett politiskt system som i mina  realistiska (!) ögon inte är folkväldets. Systemets bärare, partierna, är numera statsfinansierade, oss oavhängiga. De behöver egentligen varken folket eller medlemmar, om jag skall spetsa till det. 

Förutom ur legitimeringssynvinkel. Systemets legitimitet skulle riskera hotas om få, som i USA, går till valurnorna. Men ingen risk i Sverige.

Jag har själv inte röstat på många år. Borde du inte rösta blankt i alla fall, har jag fått höra. Försvara din rätt att rösta. Kan inte förmå mig att ställa upp på den parlamentariska cirkusen, följer i Jan Myrdals fotspår därvidlag.

Röstar inte men känner mig alltmer bekymrad över samhällsutvecklingen och hur den politiskt skall hanteras. Vart gå med mina bekymmer, hur i praktiken kunna vara den politisk varelse som jag vill vara? 

I likhet med många känner jag en stor politisk ensamhet. Framförallt gamla rödskägg och sextioåttor.

Föregående artikelDet behövs en ny amerikansk utrikespolitik
Nästa artikelNär revolutionärerna kom till Nås
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

2 KOMMENTARER

  1. Befinner mig på ett pensionat i Öregrund. Det är söndag och klockan är tio. Klockstapeln ringer till gudstjänst. Man byggde en kyrka, skriver PO Enquist i Kartritarna. Man byggde en kyrka och placerade den mitt i byn. Man ville väl ha en mittpunkt.

    Den mittpunkten är nog vad du Lasse E benämner ”ansvaret för gemensamma angelägenheter”.
    Så här eid al-fitr-tider undrar jag vad som är gemensamma angelägenheter i landet Sverige. Klockan i tornet har just slutat slå. Dags för en utflykt längs klipporna som vetter ut mot Grepen, och där borta i nordväst ser jag Forsmark. Tänker på Ernst Hugo som doktor Helmer: ”Där ni svenska vakttorn med plutonium /…/ där Sverige hugget i granit.”

  2. Det där pensionatet känner jag väl till. Promenaden längs Grepens klippor och Tallparken har jag nött med alla mina besökare alla år i Östhammar. I skolan på berget, som nu är Sjöfartsverket och kan ses från Pensionatet, blev jag lärare. Det var mellan 1977 och 1987. Det var väldigt mycket som började just där.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.