Våren 1976 diskuterades på olika håll och kanter, då liksom nu, hur man ska bekämpa fascism, chauvinism och populism. Bland annat så bekymrade det oss i FiB/K-Norrköping att olika ”bruna” grupper tagit svenska flaggan på entreprenad, gjort den till ”sin”.
Fråga 1 blev då: Var svenska flaggan en fascistisk symbol?
Dessutom var vi förbryllade över att de flesta länder, i synnerhet de andra nordiska, hade ”nationaldagar”, men inte Sverige, bara ”Svenska Flaggans Dag” 6 juni.
Fråga 2 blev då naturligtvis: Varför har inte Sverige en nationaldag som de flesta andra länder?
Vi var också förbryllande över att ingen kritiserade norrmännen för deras hejdlösa firande av ”nationaldagen”. Vad som var OK för norska folket på deras nationaldag 17 maj, var ”verboten” i Sverige, om man inte var fascist eller nazist!
Fråga 3 blev då: Är det ”fascistiskt” att bära sig åt som norrmännen gör på ”Syttende Maj”?
Hade vi ingen nationaldag för att vi inte har något att fira? Men 6 juni är ju inte så illa. Att Gustav Wasa den dagen 1523 valdes till kung och Kalmarunionen upplöstes och vi befriades från ”dansken” var kanske inte så mycket att fira. Men 1809 fick vi denna dag en för sin tid progressiv författning, sedan den enväldige kungen Gustav IV Adolf störtats i en kupp.
Men det gällde ju också att titta framåt. Detta år, 1976, hade USA i den så kallade ”Sonnenfeldtdoktrinen” antytt att man inte hade något emot att dra sig bort från Europa. Det lät ju inte illa, men det hela luktade lite av en supermaktsuppgörelse, d v s att den andra supermakten skulle ta över. Om vi nu ville värna Sveriges oberoende kunde detta inte bara gälla under förutsättning att landet var socialistiskt, utan som det var just nu. Och då måste ju alla som kunde enas förmås att göra detta.
Fråga 4 blev nu: I ett utrikespolitiskt spänt läge där Sveriges oberoende var hotat – tjänade inte då svenska flaggan och en ev. nationaldag som enande symboler?
Marxist-leninister i Norrköping (och på andra håll) hävdade dessutom att vare sig det förelåg en risk för ockupation eller ej, så fanns den ”svenska nationen” och, om vi inte valde ett annat alternativ (återförening med Danmark-Norge eller union med till exempel Finland), så fanns också den ”svenska statsbildningen”. I ”den svenska nationen” räknades också alla personer med utländskt ”påbrå” vilka inte själva räknade sig som minoriteter i Sverige. Så den österrikiskt födde Harry Schein räknades som ”svensk” och karelaren Lasse Pöysti som medlem i den finländska minoriteten.
Till slut fråga 5: Hur ska vi etablera en ”korrekt” syn på folk, nation och stat?
Från ord till handling
I FiB/K i Norrköping tog vi fasta på fråga 2 och beslöt gå i bräschen för att göra ”Svenska Flaggans Dag” till Sveriges nationaldag, så att vi kom i paritet med norrmännen, om inte annat. Tid, 18.30 den 6 juni, bokades hos polisen i Vasaparken i centrala Norrköping i namn av ”Sjättejunikommittén”.
Dagarna innan stod vi på Drottninggatan och delade ut flygblad om evenemanget, ett flygblad med en blågul flagga på ena sidan och en förklarande text på den andra.
I det horisontella gula bandet i flaggan stod det ”Försvara Sveriges nationella oberoende” med versaler.
I texten listade vi de mest uppenbara hoten: USA:s ekonomiska inflytande, Sovjetunionens militära och politiska avancemang, den allmänna upprustningen och den ”falska” avspänningen och framhöll avslutningsvis nödvändigheten av ”internationella solidaritet”.
Jag tycker fortfarande att texten håller (se bil.). Tretton år senare kunde vi notera en ”delseger” när Tjeckoslovakien blev fritt och sedan, två senare, Sovjetunionen imploderade.
Vi ansågs ”modiga”
Men tillbaka till våren 1976. Flygbladet väckte visst uppseende. Jag minns ett välsituerat äldre par som kom fram och viskande anförtrodde mig hur ”modig” de tyckte att jag var. Jag höll god min i elakt spel, vetandes att jag ansågs ”modig”, eftersom nazister inte uppträdde lika oförblommerat på den tiden som senare. Redaktionen på lokalradion var mer rakt på sak. De ansåg att vårt tilltag var ”vidrigt” och ville inte på något sätt befatta sig med det.
Manifestationen i Vasaparken halv sju på kvällen drog ett 40-tal åhörare, mest fibbare och kompisar inom den ”maoistiska vänstern”. För att understryka det icke-chauvinistiska hade vi en amerikan, Joel Miller, som varit aktiv i Vietnamrörelsen, som huvudtalare och han läste också en egen dikt. Huruvida vi sjöng något och i så fall vad minns jag inte. Kanske något av Evert Taube. Inte ”Internationalen” och troligen inte ”Du Gamla Du Fria”.
Engångmanifestation
Meningen hade varit att upprepa evenemanget 1977. Men då hade det börjat knaka på alla håll inom ”vänstern”, mycket på grund av besvikelser efter ouppfyllda förhoppning i valet 1976. Så manifestationen 6 juni 1976 blev en engångsföreteelse.
Men när jag 1983 hörde att nu skulle Svenska Flaggans Dag ersättas med nationaldagsfirandet, kände jag en stor tillfredsställelse, om inte annat för att vi hade ryckt ett vapen ur de svenska fascisternas händer, ett vapen som den ”gängse vänstern” gärna hade låtit dem behålla.
