På väggen i finrummet, ”Rummet” sa vi bara, i Sandviken hängde en oljemålning av konstnären Sven Olow Olsson föreställande San Sebastián vid Biscayabukten.
Tavlan förärades min mor i födelsedagspresent när hon år 1961 fyllde femtio. Numera i min ägo.
Jag kan inte berätta för henne att jag dessa sommarvarma novemberdagar i Donostia, de stolta baskernas namn på San Sebastián, med egna ögon skådat tavlans motiv. Det är för sent. Hon är död sedan många år.
En dag utflykt med buss, som framförs som om det handlade om att sätta hastighetsrekord på de vindlande bergsvägarna, till staden Getaria, drygt två och en halv mil från San Sebastián. För att söka spår efter det spanska inbördeskriget.
1937, under brinnande inbördeskrig, uppförde nämligen svensk sjukvårdspersonal ett barnhem där. Både republikaners barn och barn till Francotrogna togs emot. Evakuerade för att undkomma de pågående striderna.
Barnhemmet stängdes sedermera på Francos order. Enligt ryktet skulle det göras soldater av pojkarna, medan flickorna skickades till kloster.
Vi hör efter inne på turistbyrån men den tjänstvilliga kvinnan bakom disken uppger att hon aldrig hört talas om barnhemmet.
Det är inte ovanligt att spanjorer över huvud taget inte vill tala om inbördeskriget eller fenomen relaterade till det. Men kvinnan talar nog sanning.
Hon förser oss med en påkostad broschyr om Getarias månghundraåriga historia. Men inte ett ord i densamma om åren 1936–1939. Som om de aldrig ägt rum. En vit fläck i det kollektiva minnet.
Trots ambitionen att glömma eller förtränga kriget, med sår som aldrig läker, gör det sig påmint eftersom nya massgravar hela tiden upptäcks runt om i Spanien. De döda tiger inte.
Vi besöker Museo Christóbal Balenciaga i Getaria. Och jag frågar dem om de har något från inbördeskriget. Otydligt svar. Jag dristar mig till att undra om det är känsligt att ställa frågor om detta krig. Nej, försäkras det. Men jag känner mig inte övertygad.
Jag blir alltid beklämd och mörk till sinnet när jag tänker på det spanska inbördeskriget. Alla frivilliga som fulla av entusiasm och kampvilja strömmade till från hela världen, även Sverige, för att försvara republiken mot rebellerna. Många kunde knappt ett ord spanska. Idealister och humanister som till varje pris ville stoppa fascismen.
Spaniens sak var antifascismens. Men Franco – om vilken Hitler yttrade efter att ha träffat honom: ”Jag drar hellre ut tänderna utan bedövning än träffar honom igen” – gick segrande ur kriget och kunde därefter resten av sitt liv plåga sitt eget folk.
Spanienkännaren Nathan Shachar har hävdat att skälet till förekomsten av småväxta, liksom förkrympta spanjorer som man kan se på gatorna är den svält som delar av folket utsattes för av den paranoida Franco, som i var och varannan såg en ”röd” fiende. Undernäringen satte sig i kropparna och ärvdes.
Jag känner mig också beklämd över att kriget blir frånvarande och höljt i dunkel när det inte talas öppet om det. Även om en lag om ”det historiska minnet” har antagits av den spanska staten. Men lagar befrämjar i sig inget kollektivt minne.
Inte när det handlar om ett infekterat, obearbetat förflutet. Där granne ställdes mot granne, bror och syster mot bror och syster.
Att förtiga kriget är inte att hedra alla som stupade för den folkvalda republiken.
Vi lämnar Getaria utan att ha funnit något spår efter den hjältemodiga insats som svensk sjukvårdspersonal svarade för.
