UKRAINAKRIGET HAR SYSSELSATT mig i stort sett all vaken tid sedan den 24 februari. Därför var det vilsamt att under en vecka ta ledigt, strunta i radions och TV:s nyhetssändningar samt all alternativ balanserande information via Internet. Jag befann mig i Härjedalsfjällens relativa medieskugga och har endast via telefonen någon kort stund per dag – då 4G-nätet fungerade – redigerat inkomna kommentarer. Det var skönt att slippa ifrån ett tag.
Nu är jag tillbaka igen. Det är med förnyad kraft jag nu kastar mig över den gångna veckans händelser. Ukrainakartan ser nu något förändrade ut nu, det streckade området i öster som Ryssland har kontroll över är aningen större kanske, men alla ryska trupper verkar ha lämnat västra och centrala Ukraina.
Striderna pågår fortfarande i Mariupol och särskilt runt stålverket Azovstal. Fast de verkar närma sig ett ofrånkomligt slut. Tusentals soldater ur Azovbataljonen strider fortfarande, tydligen helt isolerade och instängda i underjordiska bunkrar och gångar och vägrar kapitulera. Man kan knappast föreställa sig vilka monstruösa förhållanden som råder med brist på vatten, ljus, sömn, mat, ammunition och möjligheter att utföra dina sanitära behov. På andra håll i Mariupol lär ukrainska soldater ha valt att kapitulera, vilket dock förnekas av Ukraina. Situationen är säkerligen desperat för huvudstyrkan i Ukrainas försvar och soldater dör i massor för vad det anser vara en helt nödvändig sak.
Samtidigt laddar Förenta staterna och dess allierade upp för att skicka nya allt tyngre vapen ur sina egna förråd till Ukraina. Ryssland varnar för detta och säger sig vara beredda att skicka missiler över hela Ukraina för att stoppa sådana leveranser. Eftersom dessa vapenleveranser är beroende av konvojer med västerländska militärfordon och västerländsk personal så riskeras en ytterligare eskalering av kriget, kanske till att ryska missiler träffar Nato-personal. Kanske känner sig Nato tvingade att försvara dessa konvojer med flygunderstöd och då är konfrontationen Förenta staterna–Ryssland också ett faktum.
Så har vi det ekonomiska kriget, som i grunden alltid avgör alla krig. Den som kan försörja sina trupper längst vinner till sist. I detta krig är det Västvärlden som är anfallare och Ryssland som är försvarare. Av allt att döma klarar Ryssland sanktionerna bättre än väntat. Rubeln står sig förunderligt väl, inkomsterna från gas och olja fortsätter att strömma in, medan västvärlden närmar sig en ekonomisk kris som ingen upplevt sedan andra världskriget. Inflationen stiger i Förenta staterna och i Europa på grund av ökande energi- och matpriser. När tysk industri inte längre kan producera sina bilar till konkurrenskraftiga priser rasar korthuset som det gjorde i Storbritannien på 70-talet och i Förenta staterna på 80-talet. Eftersom Ryssland har Kina och Indien i ryggen har de goda förutsättningar att ekonomiskt hålla ut bättre än Förenta staterna och EU.
Ukrainakriget är ett ryskt anfallskrig i strid mot internationell rätt. Men det är också ett proxykrig som Västvärlden bedriver mot Ryssland i kampen om det ekonomiska herraväldet i Europa. Blocket USA/EU/Nato ser i längden knappast ut att kunna vinna detta krig. Om man inte finner en uppgörelse blir atomkriget till slut oundvikligt. Bomben blir till sist den enda möjligheten!
Det senaste argumentet – på den svenska vänsterkanten – mot Ryssland (Putin) är följande: på grund av deras anfallskrig mot Ukraina stärks Nato, som på så sätt tvingar fram medlemskap för Finland och Sverige, vilket ju var precis vad Ryssland försökte hindra med sitt krig. Det här är i realiteten samma politiska argument som alla politiska partier framfört (utom kanske V) för att Sverige ska gå med i Nato.
Något ligger det kanske i att; om Ukraina inte går med i Nato, drar Ryssland istället Nato inpå sina gränser i Norden. Men tänk då ett steg till. Om Finland och Sverige går med i Nato, medan Ukraina förblir utanför, får Ryssland bekräftelse på att Natos expansion endast kan bemötas militärt, vilket självklart eskalerar spänningarna i Norden. Alltså, Finland och Sverige hamnar i en helt ny och mycket mer utsatt och farlig situation. Vi blir genast ett förstahandsmål för världens två största kärnvapenmakter. Att svenska politiker och även debattörer på vänsterkanten inte begriper detta är för mig en gåta.
Jag fick i alla fall två riktigt fina och avkopplande soldagar på skidor med matsäck på fjället med hela familjen. Det är bland annat sådant som gör att man inser att vi har mycket att försvara.
Knut L!
Om du och Vladimir Putin vore gamla vänner, och han ringde till dig i dag och frågade ”Knut, vilka beslut tycker du att Rysslands ledning skall fatta?”, vad skulle du svara?
Jan Arvid G!
En lömsk fråga. Säger jag något annat till Putin än ”Ryssland ut ur Ukraina!” blir jag stämplad som Putinist. Svarar jag inte alls blir jag också stämplad som Putinist. Så jag svarar nog dig med motfrågan: ”Varför frågar du detta?” Men det gör mig säkert också till Putinist i några läsares ögon.
Själva förutsättningen i frågan är inte mindre lömsk den! ”Om du och Vladimir Putin vore gamla vänner”. En kommer osökt att tänka på ”Har du slutat slå din fru än?”, den klassiska anklagelsefrågan.
Men, om någon nu skulle ha förslag till ”Rysslands ledning” vilka förutsättningar kan då föreligga. Måste den tilltänkte rådgivaren vara vän med Putin öht? Eller kanske ”ny” vän för att en gillar att ryssarna pucklar på de fascist/nazitsiska rövarbanden i Ukraina? Eller kanske, ny eller gammal, ovän eller t o m fiende till Putin? För det är ju naturligtvis helt omöjligt att tänka sig att någon enda människa kan försöka ha en objektiv syn på Putin och Ryssland i dag. Och även om vad som vore bra, eller t o m bäst, för Ryssland och omvärlden.
Kanske vore mera vidsynthet i syfte att förstå det politiska läget i sydeuropa med omnejd något att anbefalla?
Knut L!
Där finns två slags frågor och referat i debatter. Först har vi polemiska, angripande frågor eller referat av andras åsikter. Sådant som att DN:s ledarsida skriver att ”Michael Wiehe alltid har stött diktaturen på Kuba”. Ingen dialog önskas; fördömandet är poängen.
Jag, däremot, tänker på vad som kan vara riktigt hos dem som är av annan åsikt. Din åsiktsriktning menar att Förenta staternas imperialism är det stora hotet. Jag menar att världen nu har två löst sammanhållna imperialistiska läger, Väst+ och Öst+.
Du är en ledande person i en åsiktsriktning som bildar opinion genom Folket i Bild/Kulturfront och lindelof.nu (Jag stöder båda tidningarna eftersom åsiktsbildningsfrihet och oberoende från statligt stöd är ledande principer i dessa medier.) Jag tycker att ni har tänkt fel om att den viktigaste motsättningen i världen just nu är att Öst+ (Folkrepubliken Kina och Ryssland med allierade) försvarar sig mot Väst+. Den tankegången leder (tror jag alltså) till fel bedömningar om politiken som FR Kina och Ryssland för.
Med denna bakgrund är det naturligt att jag frågar så här: ”Vilka beslut tycker du, Knut, att Rysslands ledning skall fatta nu?” Jag är intresserad av tidningens politiska linje – för diskussionens skull, inte för att du skall kallas putinist. Det är varför jag frågar.
Det är omöjligt att vara neutral i den här frågan: Är den för världen bästa vägen framåt nu att Rysslands ledning beordrar offensiv tills Ukraina kapitulerar?
Eller vore ett av dessa beslut bättre: att Ryssland slutar skjuta offensivt och gräver ner sig där strykorna står nu; att Ryssland drar sig tillbaka utom i de två utbrytar-republikerna; eller att Ryssland drar sig tillbaka till ställningen före 24 februari?
Jan Arvid G!
Tidningarna Folket i Bild/Kulturfront har ingen i detalj fastslagen linje i hur kriget i Ukraina ska hanteras vidare av Ryska federationen. Min uppfattning är att man kan se olika på den saken. Däremot finns det en motsättning inom föreningen om synen på ”imperialismen”, som visar sig i olika artiklar i tidningen. En del anser att man i det aktuella världsläget ska betrakta FR Kina och Ryska federationen som lika hotfulla mot världens folk som USA med bundsförvanter. Den frågan kommer att prägla stämman i nästa vecka t ex.
För egen del lutar jag åt att – å ena sidan är Ryssland och Kina stormakter som kan utgöra hot mot grannar som är omstridda eller som infiltreras av Förenta staterna (Nato) i sina närområden. Så länge de är neutrala får de vara ifred. Men å andra sidan finns förstås risk att dessa stormakter på sikt kan utvecklas till imperialistiska (kapitalistiska) makter som måste utvidga sina marknader med våld. Men där är de inte idag.
Däremot är Förenta staterna idag en supermakt som ekonomiskt håller på att förlora sin världsdominans och slåss över hela världen oblygt med ekonomiska och militära medel för att behålla eller utvidga sina inflytanden. Militära operationer är deras enda sätt att expandera idag. De kallar det för försvar av västerländsk demokrati gentemot östens diktaturer, vilket jag ser som ideologisk dimma. Se på hur USA behandlar demokratins grundbult – yttrandefriheten – i fallet Assange t ex. De är när det kommer till kritan inte mer demokratiska än ledningen i Peking eller Moskva. Men det finns också djupt rotade demokratiska traditioner i USA inskrivna i konstitutionen, så bilden är mångsidig. Enligt min uppfattning måste demokratin erövras och försvaras i varje land för sig. Det är en minst lika viktig (folkrätts-) princip som att varje land bestämmer sin egen säkerhetspolitik.
Men inget av allt detta är hugget i sten för min del. Jag vet att olika meningar råder om hur man bör se på dessa ting idag. Därför strävar jag efter vänskaplig sakdebatt här på min sajt lindelof.nu. Det är mitt eget lilla bidrag. Glädjande nog ser jag att trafiken ökat kraftigt på senare tid då Ukrainakriget har kunnat diskuteras ganska öppet utan personliga påhopp och onödiga invektiv.
Hur Ryska federationen bör göra i dagsläget övergår min bedömningsförmåga. De har startat ett olagligt krig som måste avslutas på något sätt. Jag skulle önska att den ukrainska politiska ledningen insåg att de inte kan besegra och tvinga ut de ryska styrkorna ur landet med militära medel, att de är utnyttjade i ett grymt i grunden US-amerikanskt krig mot Ryssland, att de gjorde upp med Ryssland om de grundläggande säkerhetspolitiska frågorna och därmed återupprättade fred i landet. Det har inte varit fred i Ukraina sedan 2013.
Det jag mest av allt fruktar är att kriget istället ska utvidgas, antingen till en militär konfrontation mellan USA och Ryssland i Ukraina, eller till att en andra front öppnas i detta världskrig – mellan USA och Kina om Taiwan. Det finns illavarslande tecken på detta.
Knut L!
Det var ett intellektuellt användbart svar. Det sakliga debatten tydliggör. Den ökade trafiken kanske leder till nya skribenter och bidragsgivare. Tre kommentarer:
Du skrev: ”De kallar det för försvar av västerländsk demokrati gentemot östens diktaturer, vilket jag ser som ideologisk dimma. Se på hur USA behandlar demokratins grundbult – yttrandefriheten – i fallet Assange t ex. De är när det kommer till kritan inte mer demokratiska än ledningen i Peking eller Moskva. Men det finns också djupt rotade demokratiska traditioner i USA inskrivna i konstitutionen, så bilden är mångsidig.”
Jag tycker att även om västliga statsledningar uppför sig som i Julilan Assages fall, så är ”åsiktsbildningsfrihet och rättsstat” kontra ”styrd åsiktsbildning och exekutiva maktens direktstyre” en mycket djupgående skillnad mellan hur samhällena i Väst och Öst fungerar. Man kan ha denna analys utan att moralisera om mänskliga rättigheter. Skillnaden mellan oss är väl att jag tycker att det som du skriver efter ditt ”Men” är en viktigare skillnad mellan Väst och Öst än vad du tycker.
Du skrev: ”Hur Ryska federationen bör göra i dagsläget övergår min bedömningsförmåga. De har startat ett olagligt krig som måste avslutas på något sätt. Jag skulle önska att den ukrainska politiska ledningen insåg att de inte kan besegra och tvinga ut de ryska styrkorna ur landet med militära medel.”
Min analys är att Väst+, om koaliitonen är någorlunda enad, kan pressa Ryssland mycket hårt och pressa Ryssland bakåt. Ukraina skulle med MYCKET stort stöd kunna göra det som du anser omöjligt.
Slutligen, jag fick inte svar på min fråga, men upprepar inte den, eftersom detta är en tidning för lugn och avspänd sakdebatt. Jag säger istället så här: Om det en dag sades på nyheterna att en stor rysk offensiv från norr, och en från söder, snabbt har delat Ukraina i tu och inringat stora ukrainiska förband, med relativt lite förödelse, bleve vi då glada eller besvikna? Jag efterfrågar inte svar, utan rekommenderar frågeställningen för enskild begrundan.