Kinaresa – Religioner, tempel och kulturskatter

Den snällaste lejontiger jag sett…

Kina är, som nämnts tidigare, ett land med många religioner, men ingen som direkt dominerar. Konfucianismen har haft ett djupt och svåröverskådligt inflytande i tusentals år, men är kanske mer av en moral- och statsfilosofi än en religion. Fast den anser sig själv lyda under gudomligheters lagar och regler. Religioner lever starkt kvar i sina olika folkgrupper och vårdas numera aktivt med statsstöd.

Så här visar Wikipedia de olika religionernas utbredning bland människorna i Kina. Där ser man t ex att det finns nästan lika mycket icke troende människor som buddhister.

Religioner är alltså – trots kommunismens ateistiska ambitioner sedan 1949 – ett stort och levande kulturarv i dagens Kina. Och glöm inte att 14% buddhister är i runda slängar 200 miljoner människor.

Tack vare detta är idag många tempelområden och monument stora turistattraktioner. Som mänskliga fenomen är de mycket intressanta, inte minst för sina konstskatter sina formspråk och som byggnadsverk förstås.

Vi besökte tre mycket speciella; Västra bergen i Kunming, de tre pagoderna i Dali och det kanske märkligaste, en helig plats för den så kallade Dongba-religionen strax norr om Lijiang.

Västra bergen i Kunming var ett taoistiskt tempelområde inhugget högt upp i en bergssida vid staden Kunming. En lång smal trappa uthuggen som en gång med öppningar i berget ut mot stupet med lite ojämna mellanrum – för ljusets skull. Trappan ledde upp till den så kallade Drakporten. Märkligt nog klagade ingen på varken cellskräck eller svindel.

På vägen kom man till ett par mellanstationer tillägnade olika taoistiska heligheter med offerdammar och altaren, för att högst upp landa i själva Drakporten, en plattform med tak och ett uthugget rum innanför. Här stirrade en ilsken svart stengubbe med guldglimmande blick uppfordrande på alla besökare. Från Drakporten var förstås utsikten bedövande över staden och Dianchisjön. Någon nämnde hur många år detta märkliga byggnadsverk tagit i anspråk. Jag minns nu inte hur många det var, men det var många. Något ser man av detta på följande filmklipp.

De tre pagoderna
Utanför staden Dali i sluttningen upp mot de alltid mer eller mindre molnhöljda bergen låg det stora buddhistiska tempelområdet med de tre pagoderna, en stor i mitten och två mindre på sidorna. Den stora i mitten har klarat sig mycket länge utan att skadas i någon jordbävning, medan de två mindre tydligen reparerats flera gånger. Och så är det med det mesta, det rasar och byggs upp på nytt efter jordbävningar genom tiderna. Vad som är ”original” är inte så viktigt.

Området är flera kilometer långt och allra högst upp mot bergen bodde munkarna i sitt kloster. Man mötte dem också lite här och där inom området i olika sysslor. Nedanför den stora pagoden reciterade en munk långa böneharanger.

Vid vårt besök sken solen från en klar himmel och det blev genast stekhett. Man sökte sig till skuggorna i de vackra trädgårdsanläggningarna och vi tog oss sakta uppför alla trapporna till det största templet. Det sluttade hela vägen sakta uppåt, man kände hur det sög i benen – fast det såg plant ut.

En livs levande schaman
Vad är då Dongba? Wikipedia förklarar det som Naxifolkets präster (schamaner) i den mycket speciella grenen av just Naxifolkets religiösa och kulturella liv. Dongbas (schamanerna) predikar harmoni mellan människa och natur och är specialister på gamla riter och symboler. De har ett eget piktografiskt skriftspråk, som också fått en renässans. Antalet levande Dongbas har däremot krympt mycket på senare år och återväxten är klen. Därför har man sänkt kraven för att tas in på schamanutbildningarna, som var mycket stränga förr.

Vi vandrade runt i detta vackra område som restaurerats på senare tid för att åter visa och hedra Dongbareligionen och naxikulturen. En trappa av dammar ”överfyllda” med olikfärgade fiskar, förde upp mot en jättelik guldstaty av någon för mig okänd gudsfigur. Den speglade sig i vattnet och kontrasterade mycket effektfullt mot naturen i bakgrunden. Omöjligt att inte förundras över dessa riter och symboler. Kristallklart vatten kunde drickas ur en stor kopparskopa vid ”guldgudens” fötter. Suggestivt.

Vi fick dessutom träffa en livs levande shaman. Han sa inget, och var mycket upptagen av sin egen upphöjdhet, men lät sig tjänstvilligt fotograferas framför sitt tempel och på ett gruppfoto med oss alla. Fick även ett kort filmklipp på schamanen när han övade sig i sin skrivkonst. Dongba-religionens heliga bilder och symboler utstrålar en rörande naivitet (i mina ögon).

Kungadömet Nanzhao (Dali-riket)
Vår guide i Dali-området var en ung gift kvinna av baifolket som hette Li. Hon var när vi träffades klädd i sin traditionella baidräkt. Bai betyder vitt och dominerar i dräkten.

Guiden Li

Baikvinnor ska enligt traditionen börja tidigt i livet med att sy sina egna dräkter och vara klara senast när de gifter sig. Li hade fuskat en del, men i alla fall broderat huvudbonaden. Den vita ”svansen” symboliserar vinden som sveper över sjön (lång vit svans betyder ogift och kort gift), det vita pälsbrämet snön på bergstopparna, halvmånen (på baksidan) att man fiskar bäst på natten i Erhaisjön. Broderade kamelior visar att bai älskar blommor. Kvinnor tilltalas ”gyllene blomma”.

Gamla staden Dali var under ca 500 år centrum i kungadömet Nanzhao (Dali-riket – mellan ca 738–1253). Det var ett självständigt rike för många olika folkgrupper (tidvis underställt den kinesiske kejsaren). Bai-folket anses av en del ha varit dominerande. Människor från Nanzhao utvandrade till dagens Burma och anses som ursprunget till Burmas majoritetsbefolkning idag. De kallade sig där ”Myanma”, vilket betyder ”de starka hästkarlarnas folk”. Därav namnet Myanmar på dagens Burma.

Den gamla staden Dali, på västra sidan av Erhaisjön, har kvar en välbevarad stadsmur, gammal bebyggelse och små vackra kanaler med vatten från de omgivande bergen från den Nanshao-tiden.

Baisha – naxis huvudstad
Strax norr om Dali besökte vi också Baisha, en fascinerande ”liten by” som som en gång var naxifolkets huvudstad. Där såg vi en urgammal målning som vittnade om storhetstiden. Den numera lilla bygatan kantades av försäljare som bjöd ut allt från grönsaker till souvenirer och antikviteter och ”Integrated Fruit Pizza” fanns att beställa i en liten restaurang. Vi lunchade, och fick som vanligt fräsch mat, på restaurangen ”Baisha Times” under överseende av ordförande Mao.

Vart man än vänder sig har man något historiskt unikt framför ögonen, och allt har sin förklaring, ibland till och med många…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *