Resa genom Palestina, november 2019 (1)

et är den 10 november 2019. Jag mötte upp med mitt resesällskap i Jerusalem, innan vi tillsammans åkte till Tel Aviv och Jaffa. Vi var ett gäng på sju personer, det var jag från Sverige, Margret och Kevin, Kathy och Ziyad samt Judith – samtliga från USA. Dessutom vår ciceron, Miko Peled, författare och fredsaktivist, född och uppvuxen i Jerusalem i en familj som var djupt involverad i skapelsen av staten Israel. Om hans resa och personliga utveckling från en djupt övertygad sionist till en stark förkämpe för palestiniernas rättigheter kan du läsa mer om i hans bok Generalens Son; en israels resa genom Palestina.

I Tel Aviv Jaffa mötte vi upp med vår guide för dagen, Omar från organisationen Zochrot. Zochrot betyder Hågkomst på hebreiska och organisationen har sedan 2002 arbetat för att informera om och utkräva ansvar för den palestinska katastrofen, Nakba, som inträffade 1948. En fras vi ofta hör är att Palestina före 1948 var “Ett land utan ett folk”, en fras som jag anser används som bortförklaring för stölden av palestiniernas land. Det som Zochrot gör är att samla in exakta uppgifter på vilka palestinska byar som förstördes 1948 (och därefter) och hur många människor som bodde i respektive by och hur många som därmed fördrevs eller dödades.

Övre bilden visar Gutmans ideala bild – ett land utan ett folk. Nedre bilden visar verkligheten – ett land med en stor befolkning.

Denna uppfattning om “Ett land utan ett folk” understöddes av bland annat konstnären Nahum Gutman. Bilden nedan visar kontrasten mellan Gutmans fantasi och hur verkligheten såg ut. Jaffa var en stor och mycket livlig stad med en befolkning på 110.000 invånare 1948. På två veckor 1948 intogs staden, stora delar förstördes och 97% av befolkningen fördrevs. Endast 4.000 tilläts vara kvar och drevs in i hamnområdet. De var arbetare och de tilläts vara kvar av den anledningen och för att de bland annat skulle sköta om hamnen.

Sir Charles Clore Park
Vi hade samlats utanför moskén Hassan Bek i Tel Aviv, och när vi gick över gatan från moskén, hamnade vi i Sir Charles Clore Park. Ett stort vackert grönområde precis vid stranden uppbyggt för rekreation och lek. Vår guide Omar visade en bild av hur detta strandområde såg ut före förstörelsen 1948 och det var bebyggt… De människor som bodde där fördrevs, deras hem demolerades, jämnades med marken och sedan anlades denna vackra park. När vi fick höra denna historia kändes det som tiden stannade ett ögonblick och en spöklik känsla infann sig när vi insåg att vi stod på en plats där så många människor hade förlorat allt. Det kändes som vi stod på en gravplats.

Ibdis
Ziyad i vår grupp föddes i Palestina. Hans föräldrar fördrevs från byn Ibdis 1948. Ibdis var hem för 630 personer och dessa tvångsfördrevs in i Gaza. I samband med 6-dagarskriget 1967 beslöt hans föräldrar sig för att flytta till Saudiarabien, därför att de ansåg att det blivit outhärdligt och alldeles för farligt att bo kvar i Gaza. Som så många andra som fördrivits från sina egendomar i Palestina finns fortfarande lagfarter och nycklar kvar till deras egendom i området för byn Ibdis.

Den sista dagen under denna min resa genom Palestina, följde jag med Ziyad och hans hustru Kathy till området där Ibdis låg. För Ziyad var hela denna resa och särskilt denna till hans föräldrars hemman oerhört känslosam.

Palestinierna byggde sina byar centralt på egendomen så alla bodde nära varandra, och sedan bredde den odlingsbara marken runt om ut sig så långt ögat kunde nå.

Byn Idbis var naturligtvis sedan länge demolerad och dold med fyllnadsmassor. Runt om där byn legat fanns stora odlingar. Men där byn legat var övervuxet med ogräs. Det enda vi hittade var byns “nya” brunn, som precis skulle ha tagits i drift när Nakba drabbade 1948. Nu var brunnen ett tillhåll för ormar. Jag hittade ett par fyrkantiga stenar som möjligen använts som murstenar. Men det absolut tydligaste tecknet på att det en gång funnits en by här var just brunnen.

Barrträden
Den 11 november styrdes kosan mot Naqab-öknen där vi skulle träffa beduinerna. På vägen dit pratade vi om alla barrträd vi såg. Barrträd tillhör inte den naturliga floran i Palestina. Förklaringen till de många barrträden, och främst tallar, var att Jewish National Fund (JNF) vid sionismens början samlade in pengar, och för dessa pengar planterade de bland annat träd – furuträd. De ville att “Israel” skulle se ut som en förlängning av Europa och därför planterades tallar. De planterades i de tidigare terrassodlingarna där det förut hade växt alla möjliga olika slags fruktträd. Man kunde fortfarande tydligt se spåren efter terrasserna. Många anser att dessa europeiska barrträd skapar miljöproblem, bland annat medför de ett ökat antal skogsbränder som sprider sig snabbt över stora arealer. Träden är lättantändliga och brinner snabbt i detta torra klimat.

Beduinerna i Naqab
Vi träffade denna dag en ung man, Rafat, som skulle guida oss genom beduinernas landområden. Första stopp var Azzarnug Village som är en (av Israel) icke erkänd by. Detta innebär bland annat att elektricitet inte tillhandahålls trots att kraftledningarna, bokstavligt talat, går precis bakom knuten från husen i byn. Israel behöver heller ingen särskild ursäkt för att gå in i denna by, liksom andra beduinbyar, och demolera husen. Under 2018 demolerades mer än 2.700 av beduinernas bostäder. Som sagt, vilken som helst anledning är god nog för Israel att riva husen – försöker du göra om eller förbättra något inomhus? Det kan vara en anledning för israeliska myndigheter att riva ditt hus. Israel använder spiondrönare och polis för att övervaka…

Beduinerna har bott och levt Naqab i flera hundra år och lika länge har marken varit i beduinernas ägo. Ägarbevis finns naturligtvis, vilka har presenterats för Israel, men Israel godkänner inte dessa bevis. Enligt Israels resonemang är beduinerna nomader och kan därför inte äga land. Ja, beduiner förflyttar sig mellan olika boplatser, men alltid inom sitt eget landområde. De flyttade med årstiderna, under sommarhalvåret flyttade de sina djur upp i bergen där det då fanns mer bete. Under vinterhalvåret bodde de nere i dalgångarna. Detta sätt att leva har historiskt sett inte varit särskilt ovanligt. Det var även vanligt här i de nordiska länderna för inte så länge sedan.

90% av beduinerna tvångsförflyttades 1948 till Jordanien, Egypten, Gaza… Cirka 11.000 blev kvar. Under åren sedan fördrivningen har israeliska myndigheter gjort allt för att försvåra livet för dem. Detta kan bland annat illustreras med den något märkliga “Black Goat Law” som utfärdades av Israel 1950 som gick ut på att beduinerna inte längre fick föda upp svarta getter. Vid slakt av djur så användes alla delar av djuret och getternas päls/hår användes som byggnadsmaterial till hus. Vilket naturligtvis Israel ville förhindra – därav denna lag.

Vi tog en promenad runt i byn och även utanför byn och vi lade märke till att ingenting växte på åkrarna runt omkring och vi frågade varför? Förklaringen var lika enkel som horribel – så snart någon försöker odla någonting så kommer israeliska myndigheter och river upp och förstör.

Resegänget samlat, från vänster har vi Kathy, Ziyad, jag (Kjersti) Kevin, Margret, Judith (sittande), Miko och Rafat.

Denna vår andra dag i Palestina avslutades med ett besök i beduinbyn Al-Araqib, en by som till dags dato rivits över 160 gånger. Vi träffade Sheikh Sayagh A-Turi, 70 år gammal, respekterad ledare för A-Turi-stammen och nyligen frigiven från israeliskt fängelse efter att ha varit fängslad i 7 månader på grund av sin envishet i sitt motstånd mot Israel och det faktum att han kämpar för att få sitt land tillbaka.

“Ett land utan ett folk” är nog en av de största lögner som uttalats om ett landområde. Det fanns ett folk och de fördrevs med brutala metoder. Och det finns ett folk också idag som även de utsätts för brutal fördrivning.

... är läst 1272 gånger!

  1 kommentar for “Resa genom Palestina, november 2019 (1)

  1. Martin Gustavsson skriver:

    Man undrar stilla när människor ska börja sätta freden först och börja samverka effektivt. Förmodligen är människoapan varken fredlig eller samarbetsvillig i sin natur, tänker jag ofta. Jag känner mig ofta som någon slags främmande livsform.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.