Resa söderut (1)

I Kalifornien måste ”professionals” skaffa sig fortbildning, ”Continuing Education Units” eller CEU:s för att få sin licens förnyad med några års mellanrum. Det gäller alla från rörmokare till hjärtkirurger. De sitter av kurser, där en specialist berättar om nya metoder att rensa rör, avlopp såväl som artärer. Hos oss är det hustrun som behöver CEU. Därför åkte vi till Palm Springs, som ligger i ett län som heter Riverside.


RIVERSIDE COUNTY ÄR ett långsmalt område från Coloradofloden längs gränsen till Arizona i öster och nästan fram till Los Angeles County i väster. Det är lika stort som Värmland och har 2,4 miljoner invånare. För att komma dit från San Francisco kan man förstås ta sig ut till flygplatsen några mil söder om stan och sedan flyga dit. Men vi flyger bara när vi måste. Inte för att vi drabbats av flygskam, utan för att vi ogillar stressen, kroppsvisiteringen och trängseln som hör till flygandet. Tidigare har vi tagit tåget, vilket dock är en sanning med modifikationer. Tåget går bara till Bakersfield i södra änden av Central Valley. För att komma vidare söderut måste man ta sig över Tejonpasset 1263 möh. Det är därför de sista 35 milen till Palm Springs åks med buss. Men nu var bussen inställd, kanske ett offer för Covid.

Kartan ovan ger en bild av Kaliforniens märkliga topografi. Den långa platta gröna delen i mitten (Great Valley) brukar kallas Central Valley. Det är genom den vi kör med dotterns trevliga lilla Mini, som vi fått låna. De mörkgröna områdena, ett söder om Sacramento, Death Valley nära gränsen till Nevada och ett längst ner i söder, ligger under havsnivån. Längst i söder finns också en sjö, Salton Sea. Till den ska vi återkomma.

Vi kör inte riktigt snabbaste vägen utan stannar i Modesto, där vi ska träffa en gammal bekant och äta frukost. Han dyker inte upp, men frukost äter vi.

Efter lång körning kom vi till Bakersfield, men i stället för att fortsätta ”Interstate 5” upp över Tejonpasset och ner mot Los Angelesområdet tog vi väg 58 upp i Mojaveöknen mot Barstow. Sträckans längd skulle bli densamma.

Det är som sagt ökenartat. I några mil går vägen längs Edwards Air Force Base, ett mestadels tillgängligt område på 1.000 kvadratkilometer. Militären gillar södra Kalifornien. Enorma arealer tas upp av ”Naval Weapons Station”, ”Fort Irwin National Training Center”, ”Marine Air Ground Task Force Training Command” och liknande. Jan Guillous svenske superhjälte, Carl Hamilton, kom på besök här ute ibland, minns jag. Det finns gott om vindkraftverk på kullarna.

Vi övernattar i Barstow, inte någon promenadvänlig stad. Jag vet inte vad den är känd för annat än att den ligger på Intersate 15 mellan Los Angeles och Las Vegas. Allting tar längre tid än vad datorns vägbeskrivningar anger. Nästa morgon fortsätter vi söderut genom stenöken förbi isolerade bosättningar och små städer.

Efter flera timmar kör vi in på Interstate 10 mot öster. I-10 är den sydligaste av USA:s transkontinentala motorvägar. Den är 396 mil lång och går mellan Los Angeles och Jacksonville, Florida via bland annat Houston, Texas och New Orleans, Louisiana. Vill man jämföra så är flygavståndet mellan Kiruna och Madrid något kortare medan bilvägen mellan dessa städer är lite längre, 433 mil. Just den sträcka som vi kör på kallas Sonny Bono Memorial Freeway. Sonny Bono, en berömd sångare, var inne på sitt fjärde äktenskap, när han valdes till borgmästare i Palm Springs. Därefter blev han invald i kongressen av republikanerna i södra Kalifornien. Men 1998 gav han sig ut på en skidfärd. Ett träd stod i vägen och det gick som det gick.

Fd borgmästaren i Palm Springs, Sonny Bono.

Efter sin död efterträddes han i kongressen av hustrun, Mary Bono. Hon gifte om sig, först med en affärsman, sedan med en republikansk kongressledamot, och till sist med sin fjärde make, en pensionerad viceamiral. Sonny Bonos första hustru hette Cherilyn Sarkisian. Hon är bättre känd som Cher (utan efternamn) och har nu stämt hustru nr 4 på någon miljon dollar. Sonnys och Cherilyns dotter, Chaz, transgendererade förresten för en del år sedan och är nu officiellt en mansperson. Säga vad man vill om di amrikanske fruntimren, men nog är de företagsamma? Nästa avfart stod det Palm Springs på. Staden låg knappt en mil rakt söderut.

Detta med lokala vägar i USA är ett kapitel för sig. De går nästan alltid antingen i rak nordsydlig riktning eller östvästlig, särskilt på slättland. I Sverige finns ett ”rikets nät”. ”Gröna kartan” baseras på detta rätvinkliga nät och brukar tryckas i kvadrater med sidan 25 km. För att Sverige, som sist jag kollade var en del av ett nästan sfäriskt jordklot, ska kunna plattas ut till ett antal kvadrater, krävs att det projiceras på en cylinder. Hur de gör i USA vet jag inte, men landet (särskilt den platta delen) är indelat i kvadrater med sidan en mile. Det gjordes av lantmätare för att skapa ägogränser. Det svenska kilometernätet är en abstraktion, som förstås inte syns i terrängen.

I USA är det annorlunda. Här omges dessa kvadratmiles av vägar. Man ser det tydligt när man flyger över landet i klart väder. Milekvadraterna är ofta uppdelade i fjärdedelar, sextondelar osv. En sextiofjärdedels kvadratmile är tio ”acres” (amerikanska tunnland) och har en sida på ungefär 200 meter, alltså ytan fyra hektar. En acre är alltså cirka 4.000 kvadratmeter, medan ett svenskt tunnland är cirka 5.000.

Lokala vägar markerar alltså gräns mellan olika landägare och går typiskt parallellt nordsyd eller östväst med en, en halv, en fjärdedels etc miles avstånd beroende på hur tättbefolkat det är. När vi skulle leta upp det där frukoststället i Modesto, måste vi alltså sicksacka oss dit från motorvägen, som följer Central Valleys naturliga riktning, nordväst sydost. Palm Springs och otaliga andra små och stora städer i Kalifornien har en strikt nordsydlig östvästlig stadsplan med de stora genomfartsgatorna parallella och med en halv miles mellanrum.

Vi hittade fram till konferensen och checkade in. Själv var jag ”Guest”, och med den skylten på magen blev jag insläppt till frukost, lunch och middag. Stan verkade platt, så jag hyrde en cykel för att få lite känsla för gator och sevärdheter. ”Elvis House” kunde ju vara kul att ta en selfie framför. Det hade varit ett riktigt ”love nest” för Elvis och Priscilla enligt turistbroschyren.

Hur är det med Priscilla förresten, lever hon? Jag ritade en skiss på vägen, det hela verkade enkelt. De första två kilometerna var lätt uppförsbacke och den sista allt brantare. Jag hade också en bild av huset och trodde inte att det gick att missa. Men det gjorde det. Fasaden syntes inte från gatan. En man jag mötte förklarade att jag passerat huset. Det låg bakom ett svart plåtstaket en bit ner. Nu fanns där många plåtstaket, så jag blev aldrig klok på vilket Elvis gömt sig bakom. Några turistande damer visste berätta att för att se den där riktiga Elvisfasaden måste man vika av och sedan upp längs en stig någonstans. Jag stod och svettades i det trettigradiga solskenet och de lät mig förstå att jag behövde hjälp. Med det beskedet gav jag upp.

To be continued…

... är läst 428 gånger!

  2 kommentarer for “Resa söderut (1)

  1. Mats Larsson skriver:

    Bengt S!
    Jag har många gånger när jag hållit vetenskapliga föredrag i andra länder, och berättat att jag kommer från Sverige (med bild av karta över vårt land) använt Kalifornien som referens. Sverige och Kalifornien har nästan samma yta och väldigt likartad geografisk form. I USA fungerar liknelsen naturligtvis utmärkt, men även i länder som Japan, Kina och Indien är Kalifornien mer välkänt än Sverige. Den stora skillnaden, vilket jag också framhåller, är naturligtvis folkmängden.

    Topografin, som du tar upp i din intressanta gästblogg, skiljer naturligtvis mycket mellan Sverige och Kalifornien, men det är för komplicerat att diskutera i ett föredrag där ouvertyren bara går ut på att få publiken att förstå var Sverige ligger och ungefär hur dess geografiska form är.

  2. Bengt Svensson skriver:

    Jag brukar också nämna likheterna med Kalifornien i form och storlek när folk frågar om Sverige. Mer kontroversiellt kan man kanske hävda att det är två (del)stater som sett sina bästa dagar, om än av skilda skäl. För första gången någonsin hade Kalifornien minskat i folkräkningen 2020. Framtiden får utvisa om det är början på en ny trend eller ett tillfälligt resultat av pandemin. I vart fall måste valdistrikten ritas om, och vi kommer att förlora en av våra kongressledamöter.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.