EM 1958 i kapprodd för damer

Här är författaren på en träningstur tillsammans med Akademiska Roddföreningens damlag inför EM-resa till Poznan 1958.

approdd är en gammal sport som utövas i de flesta av världens länder. Redan år 1829 genomfördes den första tävlingen på Themsen mellan universiteten i Oxford och Cambridge. Sedan år 1839 har denna tävling, med få undantag, hållits varje år. I Sverige kom roddsporten först till Göteborg. Den 16 december 1851 samlades nio göteborgare för att bilda Sveriges första roddförening, Götheborgs Ro-Club. Den roddförening jag skulle bli aktiv i var Akademiska Roddföreningen (ARF) som stiftades 1929 och vars båthus i funkisstil ligger vid Norra Brunnsviken i Stockholm, snett emot Haga Slott.

ARF:s damlag på väg ut till en tävling på Norra Brunnsviken.

År 1954 organiserades det första Europamästerskapet i rodd för damer och fyra år senare uttogs för första gången ett svensk damlag att delta i tävlingarna. Det var ARF:s lag i utriggad fyra med styrman som hade vunnit nordiska mästerskapet och nu skulle få resa till tävlingarna i Poznan i Polen. I laget ingick Ann-Cathrine Paulsson, Birgitta Törngren, Gerda Woxén, Karin Årstöl och Gunilla Hahn (cox).

Vår tränare Herbert Johansson, med smeknamnet ”Bralle”, var alltid lugnet och tryggheten själv.

Laget tränades av Herbert ”Branting” Johansson, som varit aktiv i Vaxholms Roddförening på 1920-talet och erövrat åtta nordiska mästerskap i det legendariska ”Brantinglaget”, en utriggad fyra med styrman. Han hade varit stroke, det vill säga suttit på plats fyra i båten och svarat för takthållningen. Hos oss gick han under det vardagliga namnet ”Bralle”, var byggnadssnickare till professionen och hade framgångsrikt tränat många av ARF:s lag.

Hösten 1955 när jag kom in på Tekniska Högskolan började jag träna rodd men hade aldrig tidigare varit sportintresserad. Efter att ha prövat på olika båttyper hade jag fastnat för singelsculler där man är ensam i båten. Nu passade det bra att gå ut och träna tillsammans med damlaget. Vi var ungefär lika snabba i våra båtar så det var en lämplig utmaning för oss båda. Jag blev en del av träningsteamet och behjälplig med reseplanering mm.

Vid resor till tävlingar hade vi sedan länge ett gott samarbete med lastbilschauffören Gösta Jansson vars Scania vi hade utrustat med en stor ”kur” i ARF:s färger, orange och vitt, som lyftes upp på flaket. Inne i kuren kunde vi roddare sitta eller ligga under färden och ovanpå kuren fanns ställningar för båtar och åror. Gösta hade en benprotes men det hindrade honom inte från att klättra omkring ovanpå kuren och se till att allt var ordentligt fastsurrat innan det bar iväg. Efter en längre resa var vi roddare inte i bästa form vilket var priset vi fick betala för att bli transporterade till låg kostnad. För resan till Poznan gällde det också att hålla kostnaderna nere så det blev samma färdsätt.

Men från Stockholm kunde vi ta tåget till Trelleborg där vi mötte lastbilen, lastad med vår båt, som Gösta och hans medhjälpare Vicke kört ned. Så blev det färja över till Sassnitz och därefter fortsatte färden genom Östtyskland mot Berlin. Då gjorde jag, som skulle fungera som reseledare, en rejäl tabbe. Jag lyckades leda in bilen på fel väg. En väg i riktigt dåligt skick som visserligen ledde till Berlin men strax före utkanten av staden plötsligt var permanent avspärrad. Det hade hunnit bli mörkt, inga gatlyktor syntes och det kändes kusligt ödsligt. Men efter en stund dök ett par grabbar på cykel upp. De ledde oss på småvägar till gränsstationen mot Västberlin.

Morgonen därpå fortsatte resan på Autobahn mot gränsövergången till Polen vid floden Oder. En väg med slät cementvägbana som var så gott som fri från trafik. Så var vi inne i Polen på den polska landsbygden. Åkte på enkla vägar, som ibland passerade genom fattiga byar, men vi nådde Potznan utan problem. Där möttes vi av en välfungerande tävlingsorganisation som ordnade med inkvartering och måltider.

En första träningstur efter ankomsten till Poznan.

Tävlingsbanan låg vid en sjö vid utkanten av staden med en stor läktare för åskådarna. Välplanerat var det också för de deltagande lagen med ställ under tak för båtar och åror. Snart kunde vårt lag ge sig ut på en första träningstur. De flesta av de deltagande lagen kom från Sovjet och övriga öststater där rodd är en stor sport. Man tävlar i många olika klasser, med en, två, fyra eller åtta roddare i båten, varav många båttyper finns både med och utan styrman och i varianter där varje roddare har en eller två åror.

En trevlig pratstund med några av de sovjetiska roddarna.

Från Norden deltog också en fyra från ”Maribo roklub” i Danmark och de skandinaviska damerna umgicks flitigt med de övriga lagen, även de sovjetiska, som de övriga öststatslagen höll ett tydligt avstånd till. Ännu tydligare var avståndstagandet i matsalen där man satte sig vid ett bord och väntade på att bli serverad. Oavsett när ryskorna kom in i matsalen fick de alltid vänta till sist med att få sin mat.

Men vi svenskar blev hela tiden vänligt bemötta. Flickorna i svenska laget hade förberett firandet av Ann-Cathrines 18-årsdag genom att ha med sig chokladkakor som skulle användas för att dekorera en tårta. Personalen i matsalen hjälpte gärna till med att smälta chokladen och hälla den över en polsk mjukkaka som dekorerades med brinnande ljus som sig bör. Ann-Catherine berättar att hon fick en ”babuschka” av de ryska roddarna som sedan blivit en uppskattad leksak för både barn och barnbarn.

De polacker jag talade med hade mycket höga tankar om Sverige som sågs som ett idealland vilket gjorde mig generad. Vad hade vi egentligen gjort för att förtjäna detta. Jag inbjöds att besöka stadens roddklubb och fick en polsk flagga som gåva. Den kom sedan att pryda en vägg i ARF:s båthus och vi skickade över vår föreningsvimpel som tack.

”Bralle” fick alltid god kontakt med de olika lagen oavsett språksvårigheter. Här ses han tillsammans med två tjeckoslovakiska roddare.

“Bralle” hade livlig och vänskaplig kontakt med de andra lagen och deras tränare. Jag vet inte hur han konverserade på alla dessa olika språk, men det verkade fungera alldeles utmärkt. På något sätt kan gemensamma intressen överbrygga alla barriärer.

Målgången i det svenska lagets försökslopp. 1:a Tjeckoslovakien 4.10.1, 2:a Östtyskland 4.12.4, 3:a Sverige 4.17.3, 4:a Jugoslavien 4.17.7

Vårt lag var med för att lära och för att se hur Sverige låg till i konkurrensen med andra nationer. Laget placerade sig på tredje plats i försöksheatet där de spurtade förbi Jugoslavien på de sista meterna. I uppsamlingsheatet blev de tre andra motståndarna för svåra för dem. Det skulle dröja ett antal år innan kvinnliga svenska roddare kunde vara med och konkurrera om topplaceringar.

Tillbaka mot båtplatsen efter att ha blivit utslagna i uppsamlingsheatet. Men med minnen av en väl genomförd tävling.

De flesta förstaplatserna i tävlingen (fyra av fem) erövrades av sovjetiska lag. Likadant hade det varit på de fyra tidigare Europamästerskapen för damer där arton förstaplatser av tjugo möjliga erövrats av Sovjet. Samtidigt hade lag från östblocket oftast placerat sig på övriga medaljplatser. Kanske var det därför som inga andra västländer än Danmark och Sverige och en ensam singelroddare från Västtyskland ansett det mödan värt att resa till Poznan.

En välbehövlig paus för Birgitta, Karin, Gunilla, Ann-Cathrine och Gerda med uppmjukande dans någonstans i Polen.

PS. Flera i laget har bytt namn sedan år 1958. Så här heter lagmedlemmarna nu: På plats ett i båten Ann-Cathrine Gyldén, på plats två Birgitta Kylin, på plats tre Gerda Woxén, på plats fyra Karin Ekarna och coxen Gunilla Wickenberg.


Tillägg 3 april 2019

Hela laget återsamlat sextio år efter EM-deltagandet.
Från vänster Ann-Cathrine, Birgitta, Kajsa, Gunilla och Gerda.

  4 kommentarer for “EM 1958 i kapprodd för damer

  1. Mats Larsson
    2019-03-20 kl. 9:31

    Henrik L!
    Du skriver att Ann-Catherine fick en “babuschka” av de kvinnliga ryska roddarna. “Babuschka” betyder “mormor” eller “farmor” på ryska, och är ett ord som kan varieras nästan i det oändliga när den yngre generationen tilltalar sin “babuschka”.

    Jag gissar att den var en “matruscka” hon fick, d v s en delbar rysk trädocka med allt mindre delbara dockor inuti.

    När jag var i Dnepropetrovsk (numera Dnipro) i östra Ukraina för att besöka fysikinstitutionen där för drygt 10 år sedan, stötte jag ihop med en roddtränare som pratade utmärkt engelska. Det lilla jag kan om rodd lärde jag mig av honom.

    Du skriver inget om viseringar, men gissningsvis måste det varit en del pyssel att ordna transitvisa genom DDR och visa till Polen. Därtill kommer valutaproblematiken. Slapp ni den obligatoriska valutaväxlingen till en officiell kurs, långt under svartväxlingskursen?

  2. Henrik Linde
    2019-03-20 kl. 12:45

    Jag trodde jag hade kollat på nätet men visst var det en delbar rysk trädocka Ann-Cathrine fick.
    Viseringar och sådant har jag inget minne av. Kanske Svenska Roddförbundet hjälpte oss med det.
    Som skötsam ung gosse växlade jag till mig zloty vid gränsen och deponerade de sedlar som blivit över vid gränsstationen vid utresan. Sedan har jag tappat bort kvittot.

    Lika bra det, då jag nu ser att valutareformen år 1995 införde nya zloty varav man fick en för tiotusen gamla.

  3. Henrik Linde
    2019-04-03 kl. 11:15

    Lagmedlemmarna hade hållit bristfällig kontakt med varandra under årens lopp. Men nu, sextio år efter tävlingen, tyckte Gerda att det var dags att de träffades igen för att uppliva gamla minnen. Så hon inbjöd de övriga till lunch hemma hos sig och en aktuell bild på hela laget ligger nu som avslutning på min text.

  4. Mats Larsson
    2019-04-03 kl. 12:43

    Henrik L!
    Imponerande att kunna få ihop hela roddlaget efter 60 år. Jag gjorde en snabbkoll av vårt stolta silverlag från VM 58 i fotboll. Det verkar som om bara Kurre Hamrin och Agne Simonsson är kvar i livet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.