Resebrev 2 – från Ukraina

I Mats Larssons förra resebrev, från Ukraina och Vitryssland, rapporterade han från den ukrainska vetenskapsakademiens 100-årsdag. Nästa resa gjordes på uppdrag av Ukrainas ministerium för vetenskap och högre utbildning. Här kommer den.

  Shashlik” (grillfest) efter konferensen. Seden 1800-talet genomgående i det ryska imperiet, förmodligen importerad från närliggande områden (Krim, Georgien, Centralasien). Sedan 1800-talet helt dominerande i festsammanhang. Startas alltid från ved. Den som aldrig upplevt en äkta shashlik (med vodka) har svårt att förstå vad som händer i dagens Ryssland.

ör tre år sedan fick jag av en ukrainsk kollega frågan, om ett fysikinstitut i Lviv kunde nominera mig till en s k identifieringskommitté (IK). När jag väl lyckats få klart för mig vad uppdraget innebar, blev svaret ”ja”. Från en lista på 70–80 nominerade inom alla vetenskapsområden från medicin till humaniora, skulle ukrainarna plocka fram nio personer som skulle utgöra IK. Efter en lång process var IK klar och vi träffades under hösten 2016 i Kiev för ett första möte. Vi blev alla mycket förvånade när vi insåg att vi var nästan alla fysiker. En kvarleva från sovjettiden, då sovjetmedborgarna hade stort förtroende för just fysiker. De ansågs särdeles adekvata, fick jag veta av min hustru. Nobelpristagare som Landau (1962) och Kapitsa (1978) var kända långt utanför fysikerkkretsen.

Uppdraget är att utse ett vetenskapligt råd i Ukraina, som är direkt underställd premiärministern, men överordnad vetenskapsakademi, universitet etc. Att man gav detta mandat till IK, till hälften bestående av fysiker aktiva i Ukraina och den andra halvan i Europa/USA, berodde naturligtvis på att man ville undvika korruption.

IK hade ett första möte i maj 2017, då vi utsåg ett råd bestående av 24 ledamöter från en lista på 70, alla aktiva i Ukraina, från Charkiv till Lviv, och aktiva i allt från medicin till humaniora. I april 2019 träffades vi för att förnya halva rådet, medan den andra halvan sitter på fyraåriga mandat. Jag kan alltså – utan tvekann – säga att jag har ingående kunskaper om ukrainsk vetenskap.

En kvinna som kom att ingå i det nya rådet gjorde mig nyfiken. Hon var tveklöst Ukrainas främsta inom livsvetenskaperna; stor internationell erfarenhet, publicering i de bästa tidskrifterna etc. Hon var född och uppväxt i Donetsk, där hon också verkat under hela sin karriär, bortsett från studier i Moskva.

Hon hade på ett imponerande sätt byggt upp en verksamhet av stor betydelse för folkhälsan i Donetsk-regionen, där hennes kontaktnät naturligtvis var omfattande. Efter den ryska ockupationen av delar av Donetsk oblast (län) hade hon omgrupperats till Mariupol, beläget i Donetsk oblast, men på regeringsidan.

Jag bestämde mig för att försöka träffa henne under 2018, vilket lyckades när vi båda var på besök i Kiev. Under en mycket intressant lunch berättade hon i detalj vad som hände i Donetsk våren 2014.

Donetsk invaderades av ryska manliga ”turister”, som inte pratade den lokala ryskan. Hon insåg direkt vad som var på gång och försökte få andra att förstå, men ingen lyssnade. Hon flyttade då med familjen till Mariupol, men de vetenskapliga instrument hon skaffat under årens lopp blev kvar i Donetsk, där de nu står oanvända. Hon kan inte bedriva sin folkhälsoverksamhet på samma sätt som tidigare.

Ryssarna lyckades alltså initiera upproren i Donetsk och Lugansk, men misslyckades i Charkov, vilket jag under våren 2014 såg som nyckeln till om ryssarna skulle lyckas klyva Ukraina, men det misslyckades man med. Under sommaren 2014 höll separatisterna på att förlora och nu räckte det inte med ”turister”. Reguljära militära ryska trupper gick in och slog tillbaks de ukrainska trupperna i ett blodigt slag.

Vid den avslutande lunchen med IK den sista april i år, då vi firade arbetets avslutning med armenisk konjak, passade vi utländska ledamöter på att gratulera ukrainarna till ett lyckat presidentval. Inte till utfallet, det är en sak för det ukrainska folket, utan till proceduren. Inget våld, knappast något valfusk, ett tydligt utslag och en förlorande president som snabbt erkände sig besegrad och gratulerade vinnaren.

Veckorna före valet genomfördes intensiva debatter i ukrainsk TV, som min fru tog in via internet. Vilken skillnad mot det ryska presidentvalet! Jag såg på de ryska nyheterna vid ett tillfälle, 10 zombies som stod och förde någon slags debatt, givetvis utan att huvudkandidaten deltog.

Faktum är att ryska nyheterna gav större utrymme åt det ukrainska presidentvalet än det ryska, onekligen mycket udda. The Moscow Times har en intressant artikel om det ukrainska presidentvalet.

Martin Kragh skrev på sitt twitter-konto (19 april): ”Mycket bra reflektioner kring Ukrainas presidentval och den plötsliga tystnaden från de som under fem år målat ut Ukraina som en fasciststat”, med referens till Fredrik Wadström.

Och Kragh har ju rätt. Bloggar som skrivit spaltkilometer om Ukraina blev plötsligt tysta. Jag kunde t ex inte hitta en rad om presidentvalet på Moon of Alabama, och Romelsjös enda inlägg på Globalpolitics föll inte ”Boris” på FB-sidan Anti-Euromaidan Sweden på läppen, vilket är ovanligt.

För att återgå till IK-lunchen; jag satt bredvid en astrofysiker från Charkov, och nämnde för honom att Anna-Lena Laurén att ryssarna tror att de förstår ukrainarna, men att det inte är så. ”Exakt så är det” utbrast astrofysikern, ”det är exakt det som är problemet”.

Här tror jag man hittar själva kärnan till att Rysslands försök att skapa ett ”Novorossija” av östra Ukraina så totalt misslyckades. En del ukrainare jag träffar börjar nu påpeka att kriget i Donbass pågått längre än Det stora fosterländska kriget, och Björn Nistad, som besökt de s k ”folkrepublikerna” i Donbass under 2018, vittnar om att befolkningen där är bittra på Putin för att de inte får ingå i den Ryska federationen.

En erfaren ukrainsk journalist, gammal vän till min fru, besöker oss i Stockholm. Han är född och uppvuxen i en by utanför Donetsk. Han berättar att hans mormor enbart pratade ukrainska och fnyser när jag nämner språkfrågan: ”rysk propaganda!”

Två veckor efter mötet med IK i Kiev är jag tillbaka igen, nu inbjuden till en vetenskaplig konferens. Under en kafferast kommer jag i samspråk med en ung kvinna, med sin högre utbildning i Tyskland, men nu tillbaka i Ukraina. Hon berättar hur hennes man anmälde sig frivillig och stred vid fronten på regeringssidan under ett år, ett långt år av mycken nervositet; de stod hela tiden i sms-kontakt med varandra. Jag frågar henne om hennes man uppfattade om han stred mot ryssar. ”Självklart”, blev svaret, de pratade ju rysk ryska. Min fru, som har ryska som modersmål, brukar använda exakt samma uttryck för att beskriva särskilt Moskva-bornas sätt att prata ryska. Hon bodde själv i Moskva under ett drygt år på sovjettiden, så hon är väl förtrogen.

Frågan är nu om president Zelenskij kommer att kunna göra slut på kriget i Donbass. Han har fått ett starkt mandat av det ukrainska folket, men frågan är om det räcker. Jag vågar i dagsläget inte ha någon bestämd uppfattning.

  11 kommentarer for “Resebrev 2 – från Ukraina

  1. Torgny Forsberg
    2019-05-29 kl. 16:59

    En korrupt oligark byts ut mot en annans korrupt oligarks Ihor Kolomoiskys komiker Zelensky.

    De flesta av Petro Poroshenkos ministrar rensas nu ut av Zelensky. Men en som sitter kvar är Arsen Avakov, chefen för Ukrainas inrikesdepartement, som stöds av Kolomoisky och har länkar till grupper som är anslutna till Ukrainas ultrahöger Azovbataljonen. Under Avakovs tjänstgöringstid i Ukraina har Ukraina upplevt en våg av högerattacker mot minoriteter och journalister, som anlagd brand mot ett romskt läger i Kiev och mordet med syra på journalisten Kateryna Handziuk i Kherson.

    Förövarna har sällan ställts inför rätta av landets polis, som Avakov leder, och misstänkta släpps ofta utan ordentlig utredning.

    Inrikesminister Det har ryktats att Arsen Avakov som en möjlig kandidat till premiärministerposten.

    Trots Zelenskys judiska bakgrund och identitet sade han i en intervju före valet att han accepterade fascistiska Stepan Bandera som “hjälte i Ukraina” för vissa regioner i landet.

    I Zelenskys installationstal avslutade han med parollen “Glory to Ukraine”, som användes första gången av Ukrainas ultrahögra grupper OUN och UPA militära styrkor när de utförde krigsförbrytelser mot judar under andra världskriget, med stöd av nazistiska Tyskland.

    Så låt oss ej ha några illusioner om att ukrainska folket kommer att få skratta när komikern Zelensky skall genomföra IMF-krav på nedskärningar, prishöjningar mm för de lån Ukraina fått och kommer att måsta ta framöver, de får nog snarare gråta då.

  2. Mats Larsson
    2019-05-30 kl. 20:59

    Torgny Forsbergs kommentar gjorde mig oroad. Inte för vad han skrev, jag hade kunnat skriva samma sak med ryggmärgen om jag blev väckt mitt i natten.

    Nej, min oro ligger på ett annat plan. Mina två resebrev baserades helt på personliga upplevelser och erfarenheter. Torgny Forsbergs kommentar, som hade väldigt lite att göra med min blogginlägg, och som baserades på en total frånvaro av personliga erfarenheter, är ett exempel på en kommentar som inom kort, möjligen redan, kan skrivas av AI.

    Detta har slagit mig många gånger, inte så mycket här, men oftare på andra bloggar.

    Det är min personliga uppfattning, att om vi ska stå emot AI, så är det skrivande av personliga erfarenheter som är det bästa motvapnet.

    De flesta i Ukraina har äldre släktingar som svalt ihjäl, försvann eller dog under kriget. Inte bara ryssar har svårt att förstå ukrainarna, det förefaller mig som att även många svenskar delar ryssarnas problem.

    Slava Ukraina! [Leve Ukraina! Redax]

  3. Torgny Forsberg
    2019-05-30 kl. 22:10

    Mats L!
    Dina resebrev tycker jag är intressanta och givande att läsa. Vad som fick mig att skriva var citat ”Martin Kragh skrev på sitt twitter-konto (19 april): ’Mycket bra reflektioner kring Ukrainas presidentval och den plötsliga tystnaden från de som under fem år målat ut Ukraina som en fasciststat.’”

    Visst var lidandet som Ukrainas folk fick utstå under andra världskriget stort och svårt att förstå för en svensk som mig. Men vi måste också nu ta upp det dödande som sker idag som exempelvis syra mordet på Kateryna Handziuk (något jag inte såg i Svenska media) för att förstå vad som händer i Ukraina.

    Se länk nedan så ökar vår förståelse vilka krafter som härskar. Vet ej vad ditt syfte är att avfärda det som AI-skriverier. Men när jag ser sådant som länken nedan så reagerar jag fast jag enligt dig citat ”och som baserades på en total frånvaro av personliga erfarenheter”.

  4. Arne Nilsson
    2019-05-31 kl. 21:23

    Mats L!
    Läser med stort intresse dina resebrev innehållande dina egna erfarenheter från dagens Vitryssland och Ukraina. Fördelen med egna erfarenheter är att man vet vad man har varit med om. Nackdelen med enbart egna erfarenheter är att man inte vet hur representativa dessa egna erfarenheter är. Speglar de egna erfarenheterna verkligheten på relevant sätt?

    Jag anser att du har rätt då du indikerar att såväl dagens ryska som tidigare sovjetiska statsledningar saknar/saknade förståelse för ukrainsk och vitrysk etnicitet. Under Porosjenko visade den ukrainska statsledningen mycket liten förståelse för den ryska minoriteten. Får se vad Zelenskyj kan åstadkomma. Dock inga goda tecken i skyn.

  5. Mats Larsson
    2019-06-03 kl. 8:45

    Arne N!
    Frågan “speglar de egna erfarenheterna verkligheten på relevant sätt” är naturligtvis mycket viktig och svår att svara på.

    Schabloniseringen av Ukraina och konflikten i Donbass inleddes i ryska media under 2014 och nådde stormstyrka kring 2014/2015. Enligt många jag pratade med, som hade erfarenhet av Sovjettiden, var propagandan på nivå, eller rentav överträffade Brezhnev-tidens. De bloggar som slaviskt följde Ryssland gav naturligtvis väldigt lite förståelse för vad som egentligen pågick – en kamp för nationell överlevnad.

    Sedan beror det naturligtvis på vilka man träffar och pratar med. Det var därför jag tog upp exemplet med en person (den kvinnliga livsvetenskaparen) som stannade och byggde upp sin verksamhet i Donetsk, trots att hon med säkerhet kunnat få bättre villkor i Kiev.

    Alla ukrainare har inte en nationell överblick. För att ta min frus exsvärmor som exempel. Hon är 85+, bor i Poltava-regionen och har aldrig satt sin fot i Kiev 34 mil bort.

  6. Erik Skog
    2019-06-04 kl. 9:21

    Fredrik Wadström har alltid förnekat de högerextrema krafterna i Ukraina.

    Allt tal om fascism är rysk propaganda och de som talar om fascism följer ett “ryskt narrativ”. Särskilt hårt har han gått åt Aftonbladet Kultur och Åsa Linderborg.

    Nu verkar även han fått svårt att blunda.

    Först att spräcka tystnaden i en större dagstidning var Salomon Schulman.

  7. Torgny Forsberg
    2019-06-04 kl. 10:44

    Här ser vi Volodymyr Zelensky med spikklubban.

    Salomon Schulman skriver:

    “Man borde ha dragit öronen åt sig redan när Viktor Jusjtjenko svors in som Ukrainas president år 2005. Vid sin installation framträdde han med landets heligaste ikon – en spikklubba med den mest frånstötande nationalistiska symbolik som den nyfödda staten kunde uppvisa. Spikklubban tillhörde kosackhövdingen Bogdan Chmelnytskyj, vars uppror i mitten av 1600-talet blev inledningen till en grym historia som upprepats med hårresande regelbundenhet. Det som såg ut som ett berättigat bondeuppror mot en polsk-litauisk övermakt gled snart över i den grymmaste antisemitism, som inte stod korstågen efter. Flera tiotusentals judar slaktades obarmhärtigt av den framryckande pöbeln. “

  8. Mats Larsson
    2019-06-05 kl. 8:20

    Jag är naturligtvis fullt medveten om att när jag skriver om Ukraina på denna blogg (och andra) så är jag som regel i kraftig minoritet. Även blogginnehavaren Knut L själv har vid tillfällen uttryckt sin skepsis, att “trots förnämliga kontakter” så övertygar jag inte. Å andra sidan mår en blogg i längden inte bra om alla hela tiden är överens.

    Om jag t ex uppehåller mig för mycket kring detaljer i en reseberättelse, så saknar jag det globala perspektivet, enlig Bo Persson.

    Den 20 maj skrev Anders Persson om alla mina “olycksbådande profetior” här på sajten, där han syftar på mina förutsägelser att Ukraina och Ryssland hela tiden driver längre och längre ifrån varandra.

    Men nu hade minsann Anna-Lena Laurén skrivit något i DN som motsade olyckskorpen och vidimerade AP.

    ES och TF uppehåller sig i sina kommentarer om högerkrafterna i Ukraina. De finns, men fick begränsat utrymme i presidentvalet. Jag har heller inte, trots många resor, stött på varken högerkrafter eller antisemitism.

  9. Knut Lindelöf
    2019-06-05 kl. 9:32

    Jag vill instämma i det Mats Larsson uttrycker; att diskussioner (bloggar) mår “i längden inte bra om alla hela tiden är överens”. Nej det blir till sist mycket torftiga diskussioner. Och när det så gäller utvecklingen i Ukraina tror jag att Mats Larsson har väsentliga saker att bidra med – även om det han framhåller inte stämmer med min tidigare uppfattning. Jag tror att läget i Ukraina är just så svårbedömt så att många perspektiv behövs.

  10. Torgny Forsberg
    2019-06-05 kl. 14:23

    Knut L!
    Du efterlyser flera perspektiv här kommer ett.

    Intressant i Ukraina-diskussionen om framtiden är det Mats Larsson nämnt tidigare är Ukrainas relation med Kina mycket, mycket intressant. Här riskerar Ukraina att bli en bricka för utländska intressen än mer. Speciellt intressant är att läsa från Kinas perspektiv SCMP artiklar i ämnet se länk den artikeln borde översättas.

    Läs den diskussionsvänner & “-fiender” .
    Ukraine at crossroads: a tool for the West against Russia or friend of China?

  11. Mats Larsson
    2019-06-06 kl. 16:41

    Tack för en intressant länk, Torgny Forsberg. Onekligen en intressant geopolitisk utveckling som blir intressant att följa och som säkert kan bli tveeggad för Ukraina.

    Jag brukar använda stora, dyrbara civila forskningsanläggningar för att känna av det geopolitiska spelet. Det finns tre anledningar. I motsats till militära och kommersiella företag är de inte hemliga; jag har stor vana sedan många år att bedöma nivån; och de säger en hel del om hur olika länder samarbetar med varandra.

    Jag fick för ett par månader sedan en föredragning i Shanghai av en av Kinas ledande experter om Kinas kommande civila storforskningsanläggningar. Stora satsningar i multimiljardklassen i dollar. En intressant kommentar under diskussionen som följde var: “det militära forskningsinstitutet här i närheten har vi inte mycket samarbete med; de är ganska isolerade”. Detta i motsats till det civila forskningsinstitutet som jag besökte. Samarbetet med Ryssland var dock, på min direkta fråga, begränsat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.