Resebrev från Kiev till Moskva via Minsk

För att flyga från Kiev till Moskva, eller överhuvud mellan Ukraina och Ryssland, måste man i dessa tider ta omvägen över ett tredje land, vanligtvis Vitryssland med deras bolag Belavia.

I sådana här resebrev riskererar man att begå två misstag. Det ena är att överskatta sina insikter och efter ett par veckor eller månader på en plats tro eller bli tagen för expert.

Den andra ytterligheten är att ägna sig åt pittoreska detaljer, trivialiteter. I sin sketch Globetrottern från 88-öresrevyn på Skeppet 1970 parodierade Hasse Alfredsson den på sin tid omtyckte författaren, kåsören och jordenruntresenären Hans Ostelius *)

—Kan du tänka dig, dom har fått nya gula borddukar på flygrestaurangen i Reykjavik!

Jag är rädd för att detta resebrev blir ganska osteliuskt.

Staty över Kievs grundare, enligt myter och legender fyra syskon på 500-talet. De äldste var Kyi, samt bröderna Shchek och Khoryv, samt deras syster Lybid. Det är den senare som iklätts en ukrainsk dräkt. Vikingarna, med Rurik i spetsen, kom först på 800-talet och är lite säkrare dokumenterat.

Ukrainsk nationalism
Sanningen att säga var jag lite spänd inför besöket i Ukraina. Det hade varit så mycket skriverier om de nationalistiska känslorna i Ukraina, och ibland mer än ”nationalistiska”, att jag var lite orolig om jag skulle hamna i någon korseld. Kanske skulle mina ukrainska kollegor förebrå mig för, att deras land ännu inte blivit medlem i EU, snacka skit om ryssarna och försäkra mig att de inte var några fascister.

Inget av detta såg jag ens skymten av eller hörde en susning om. Det enda tecknet på nationalism, utöver det vanliga, var en ukrainsk blus, som någon hängt på en av gestalterna på statyn vid Maidan.

I Kiev utgör ukrainarna 82% och de rysktalande 13%, i Odessa 62% respektive 29%. Kanske finns det inga spänningar mellan dem, vare sig i Odessa eller Kiev, kanske finns det spänningar, men jag märkte dom inte – vad nu den uppgiften kan vara värd.

Presidentgodis
Det enda som skulle kunna inbjuda till politisk analys under mina två veckor i Kiev, var att mina kollegor då och då bjöd på chokladgodis, med kommentaren att de kom från presidenten Petro Poroshenkos chokladfirma Roshen.

Den nu 52-årige Petro Poroshenko studerade juridik, när Sovjetunionen kollapsade. Han livnärde sig ett tag på att importera och sälja kakaobönor till Ryssland, en verksamhet ur vilken det så småningom växte upp en chokladindustri, som nu har så gott som monopol i Ukraina.

Till en början sade jag ingenting, utan bara tackade och tog emot. Men när jag på min sista dag, som avskedspresent, förärades en stor kartong poroshenkogodis undrade jag om detta var för att få mig att gilla presidenten. Först då fick jag klart för mig att han inte alls var populär – men hans godis var omtyckt!

Fel flygbiljett?
Nästa anhalt efter Kiev var Moskva, där jag skulle vara en vecka och sedan fortsätta till S:t Petersburg för några avslutande veckor. Men på grund av de politiska slitningarna går det inte att flyga mellan Ukraina och Ryssland, utan man får ta vägen via Minsk i Vitryssland. Mellanlandingen skulle inte kvalificera mig, som EU-medborgare, att stanna några dagar i staden. Den nyligen införda visumfriheten för fem dygn gällde bara EU-medborgare som flyger till och från EU.

Jag gick in på det vitryska flygbolaget Belavias sajt och beställde en flygbiljett Kiev-Minsk-Moskva för den 9 april. Döm om min förskräckelse när jag efter bokningen fick en epost där jag välkomnades till Belavias flygning till Moskva den 4 september!

Vad hade jag gjort? Hade jag i tankspriddhet eller ålderssvaghet bokat fel på fem månader? Eller hade jag inte uppmärksammat att det skulle vara 09/04/2017 och inte 04/09/2017?

Hittade ett telefonnummer till Belavia i Minsk. Inget svar, men glad musik medan man väntar. Efter fem minuter provade jag ett annat nummer och fick kontakt med någon Katharina i Minsk, som sade att det var ett misstag, min biljett var för 9 april.  Eftersom jag ringde på min svenska mobil till Minsk, via Sverige, kom telefonräkningen att bli lika stor som halva flygbiljetten!

När jag dagen för avresan checkade in på flygplatsen i Kiev, slogs jag av att så gott som alla passagerare med bagage som skulle checkas in lät förpacka eller snarare förplasta sina väskor, dvs. de lät en liten firma, som har en liten affär på platsen, slå in dem i plast omslagna med seg tejp. Min följeslagare sade, att det var en avspegling av gamla tider då flygplatspersonalen kunde misstänkas stjäla ur väskor som inte var låsta. Men nu var det tryggt. Jag beslöt mig för att chansa – och det gick bra.

En satellitbild tagen av en NASA-satellit över Dnjeprflodens flodsystem norr om Kiev.

Floden Dnjepr från ovan
Belavias flygplan var modernt och välskött. Jag hade fått en fönsterplats och kunde under resa från Kiev norrut längs Dnjepr beundra de vackra meandermönster som utvecklats i floden.

På 1850-talet hade den rysk-baltiske (numera estniske!) naturvetenskapsmannen Karl Ernst von Baer (1792-1876) lanserat en hypotes, att meanderbildningen uppstod som en följd av jordens rotation (corioliseffekten). Eftersom von Baer mest studerat floder i Tsarryssland (Dnjepr, Ob, Lena osv.) och dessa oftast flöt i nord-sydlig riktning, befäste det (miss)uppfattning att jordens rotation bara kan påverka nord-sydgående rörelser.

Men då protesterade fransmännen, eftersom de hade meandrar i sina öst-västgående floder Loire och Seine. På detta vis övertygades den vetenskapliga världen, med helt irrelevanta argument, om att jordens rotation påverkar alla rörelser av alla riktningar. Att detta på 1850-talet redan bevisats matematiskt är ännu ett exempel på vetenskapens ibland kaotiska, nyckfulla och slumpartade framsteg. Senare forskning har visat att meanderbildningen inte har det minsta med jordrotationen att göra.

Två timmar på Minsk flygplats
Det har hittills artat sig som en riktigt globetrottersk berättelse, full med trivialiteter à la Hans Ostelius. Ännu mer blir det nu när jag kommer till Minsk. Jag har inte varit där förut och vet därför inte om de gula borddukarna i flygrestaurangen är nya. Men servicepersonalen på flygplatsen levde upp till alla fördomar om en diktatur. Man kan bäst beskriva deras buttra attityd, som om det är deras sista arbetsdag och att de just fått veta att de fått sparken.

Interiör från Minsks flygplats

Jag tog en vitrysk öl. Ingen höjdare. Tog en annan. Ingen höjdare heller. När jag fick kvittot såg jag att dom glömt ställa om till sommartid. Men datumet var europeiskt, 9 april, inte 4 september.

Enda leendet jag fick var av den vitryska kvinnliga passkontrollanten. Hon var klädd i uniform och dekorerad som om hon deltagit i Det Stora Fosterländska Kriget. Kanske såg hon sin chans att sätta dit mig, ty hon bad om boardingkortet för den just avslutade resan Kiev-Minsk. Dessa kastar man ju gärna bort efter avslutad resa. När jag med ett chevalereskt leende presenterade kortet kapitulerade hon och log tillbaka.

Jag är ganska säker på att Vitryssland är värt ett längre besök, att Minsk är en trevlig stad och dess befolkning lika tillmötesgående och trevliga som i S:t Petersburg, Odessa, Moskva och Kiev. Men två timmar på flygplatsen i Minsk gav just nu ingen mersmak.

Fotnot
Det var så jag mindes det från 1970. På Youtube finns en version med Hasse, där sketchen nu kallas Resenären och där bordduken på flygrestaurangen i Reykjavik försvunnit (eller ännu inte kommit fram i Hasses improvisation)

  3 kommentarer for “Resebrev från Kiev till Moskva via Minsk

  1. Leif Stålhammer
    2017-04-28 kl. 17:40

    Mycket bättre än Hans Ostelius, som jag upplevde som något av en skojare. Dessutom intressant att få exempel på hur vetenskapen utvecklas. Något att grunna över i dessa dagar…

  2. Anders Persson
    2017-04-29 kl. 6:31

    En sak som kom till minnet efter att jag skickat in artikeln var att när vi flög var över Vitryssland såg jag en bebyggelse som jag tolkade som kolchoser, dvs ett område med vidsträckta odlingsmarker med en bebyggelse på ett femtiotal hus i centrum. En koll på Google antydde att medan kolchossystemet mer eller mindre övergivits i övriga fd Sovjetunionen finns det kvar i Vitryssland.

    Enligt Wikipedia meddelade Vitrysslands president Alexander Lukasjenko 2014 att han ämnar införa en ny lag som förbjuder arbetare på kollektivjordbruk (cirka 9% av den totala arbetsstyrkan) från att byta arbete och bostadsort utan tillstånd från guvernören. Lagen jämfördes med livegenskap av Lukasjenko själv. Ett exempel på vitryskt ”värdegrundstänkande”?

  3. Mats Larsson
    2017-04-29 kl. 10:13

    Följande dagsfärska och viktiga text av Jan Myrdal ska man alltid ha med sig vid resor i, eller umgänge med människor från, Vitryssland, Ukraina och Ryssland.

    Utanför Minsk finns ett av de starkaste minnesmärkena från kriget – Khatyn. Tillsammans med Brests fästning det viktigaste minnesmärket från kriget i Vitryssland.

    Flygplatsen i Minsk har blivit betydligt bättre sedan hockey-VM 2014, kan jag meddela.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *