Resebrev från Minsk (2)

När jag äntligen skulle få en chans att besöka Vitryssland var det givetvis nödvändigt att få klarhet i vad vitryssarna var för några.

Polska (tv) och litauiska (th) herremän från 1600-talet, varvid tydligen de flesta av dessa “litauer” kom från Vitryssland.

I en engelskspråkig broschyr som mina kollegor sände mig fick jag veta att de inte ville bli kallades “Whiterussians” eller ens “Belarussians” utan “Belarusians”. Det var jag beredd att hålla mig till – på engelska. Men jag förbehåller mig rätten att bestämma över mitt eget språk och där talar vi om dom som “vitryssar”. De vitryssar som eventuellt blir stötta av detta, med argumentet att de inte vill blandas ihop med “ryssar”, kan jag inte respektera.

Då har finsktalande finländare mycket större anledning att protestera när vi ger dem samma namn som blemmor i ansiktet. Och norrmännen borde bli sura över att engelsk- och tysktalande kallar deras land “Norra vägen”.

Men vilka är vitryssarna?
Som gästskribent på lindelof.nu gäller det inte bara att vara korrekt utan också begriplig. När jag läste in den omfattande och inte alltid entydiga informationen på nätet och i böcker, brottades jag också med problemet att ge en kortfattad beskrivning. Vid en lunch med ett par vitryska kollegor testade jag mina nyförvärvade kunskaper: stämde det att Vitryssland länge varit en del av det icke-ryska litauisk-polska “samvälde” som, utanför det moskovitiska riket, existerat från slutet av 1500-talet till slutet av 1700-talet, men sedan införlivats i det ryska tsardömet?

Nää, det där gillades inte helt. För det första hade “litauerna” inget eller mycket lite med saken att göra. Det var en samling “primitiva stammar” som bodde i träskmarkerna upp i nordväst. För det andra: de som hade något att säga till om i den “litauriska” delen av “samväldet” var vitryssar och ukrainare, alltså dess aristokrati.

Det litauisk-polska samväldet under sin största utbredning i början av 1600-talet.

När jag senare fick tillfälle, konsulterade jag på nytt Serhii Plokhys bok om Ukraina samt Wikipedia och kom fram till att det litauiska imperiet nog hade startats av litauer, men snart övertagits av vitryska och ukrainska adelsmän. 1569 hade man i den polska staden Lublin gått samman med polska adelsmän och bildat det så kallade “Polsk-litauiska samväldet”.

Vitrysk-ukrainska gränsen
När man under medeltiden talade om “Ukraina” så var det i den geografiska betydelsen “gränsland”. Sitt officiella politiska namn fick området först 1569 vid mötet i Lublin. Till det bidrog att de ukrainska prinsarna anslöt sig till det polska kungadömet. De ansåg att Polen bättre än Litauen kunde skydda dem mot attacker söderifrån, från Svarta havskusten, av tatariska stammar.

Enligt Plokhy var det vid den tiden ingen större skillnad på vitryssar och ukrainare. Gränsen mellan Vitryssland och Ukraina lades efter geografin, förekomsten av täta skogar i öst-västlig riktning norr om Kiev.

Två sekler senare kom de välkända “delningarna” av Polen. Vi ska då komma ihåg att dåvarande Polen omfattade betydligt mer än “egentliga Polen”. Det började 1772 då Katarina den Stora var kejsarinna i Ryssland. Först kom östra Vitryssland under Tsarryssland, sedan 1793 resten, och till slut så möttes de ryska, preussiska och habsburgska gränserna strax söder om Brest-Litovsk.

Stor-Polens delningar 1772, 1793 och 1795. Preussen tog de blåfärgade delarna, Tsarryssland de bruna och Habsburg de gröna. Först nu kom Vitryssland in under ryskt styre, från St Petersburg.

Medan Vitryssland som helhet kom bakom den ryska gränsen blev den ukrainsktalande befolkningen uppdelad på tre riken, något som skulle få konsekvenser in i våra dagar, d v s 1945 då stora delar av det som 1795 tillfallit Habsburg införlivades med Sovjetunionen.

Vitryska språket
Vitryska alfabetet än nästan detsamma som det ryska. Dess “i”, i ryskan skrivet som “bakvänt N” skrivs i vitryskan med “i”. Förutom den ryska bokstaven “Y” (som uttalas “u”) har man ett “Y” med krusidull över, och det uttalas som något slags “w”.

På Wikipedia lever den gamla propagandabilden av Vitryssland kvar, i synnerhet på svenska Wikipedia. Medan den engelska åtminstone i två avslutande rader nämner om att EU mildrat sanktionerna 2016 sägs inget om detta i den svenska versionen. Än värre är det med avseende på vitryska språket.

“I praktiken är […] språket förtryckt och användning utanför statlig kontroll betraktas med misstänksamhet av statens företrädare.”

Sidan sägs vara uppdaterad 10 november 2017 kl. 01.48…

Vitryska språket på frammarsch
När jag landade i Minsk möttes jag av två kollegor i bil. De talade sinsemellan ryska som de flesta i Vitryssland. På vägen in mot staden kunde jag se att de flesta skyltar var på ryska, men officiella, statliga skyltar, t ex namnet på Minsk flygplats, var på vitryska.

Förtryckt språk? Minsk internationella flygplats annonserar sin existens på 100% vitryska. “Flygplats” heter samma sak på ryska, som stavar i:et i “Minsk” med bakvänt N. Det första ordet “Nationell” stavas “Nacyjanalny” på vitryska och “Nacionalnyj” på ryska.

Ryskan och vitryskan ligger alltså nära varandra. Vitryskan har inslag av polska och ukrainska ord, men inte mer än att ryssar och vitryssar kan förstå varandra, som norrmän och svenskar.

Man har startat en kampanj för att göra vitryskan mer använd. Så har t ex presidenten Aleksander Lykasjenko, som är född på landsbygden öster om Minsk, vitryska som sitt modersmål. Men den lär ha varit ganska ganska rostig. Nu har han gått kurs och fått den uppfräschad och så perfekt att han kan hålla tal på sitt modersmål.


Nästa gång: Lukasjenko och väderprognoserna

Dela detta inlägg...
  • 6
  •  
  •  
  •  

  11 kommentarer for “Resebrev från Minsk (2)

  1. Anders Persson
    2018-04-29 kl. 8:38

    Vad gäller vad vi ska kalla vitryssarna glömde jag att klargöra. Att vitryssarna inte har några problem med ordet “vit”, som heter “biely” på vitryska, “belyy” på ryska och “bilyy” på ukrainska. “Vita havet” heter ju på ryska “Beloje more”.

    De besväras inte heller av att eventuellt förväxlas med “vitryssar”, d v s de ryssar som under inbördeskriget 1918–21 kämpade mot “röda” ryssar. De förra kallas “”beloye dvizheniye” vilket egentligen betyder “den vita rörelsen”.

    Nej, det är det sista ledet “rus” eller “ryss” som det finns olika meningar om. Men eftersom orden i dessa olika varianter samtliga går tillbaka till den gamle Rurik and hans följe av “ruser” så är det hela en storm i ett vattenglas.

    De svenska journalister som valt att utmärka sig genom att tala om “belaruser” är i vilket fall som helst ute och cyklar. Om de nu vill ändra språkbruket bör de tala om “vitruser”.

  2. Jan Arvid Götesson
    2018-04-29 kl. 11:28

    Med Anders Perssons tillåtelse vill jag göra ett tillägg. I det läsvärda resebrevet omnämns och jämförs flera ”språk”. Att beskriva besläktade ”språk” är svårt, eftersom vår jämförelse oftast utgår från moderna standardspråk. Jag ber att få hänvisa min artikeln ”Avståndsspråk, utbyggnadsspråk och takspråk”.

    Det som vi i dag kallar ”språk” är oftast konstgjorda ”utbyggnadsspråk”, som i sen tid blivit standardtalspråk eftersom vi ”talar som vi skriver” (i stället för att ”skriva som vi talar”, som Postverket, saligt i åminnelse, uppmanade oss till).

    Vi senfödda gör misstaget att börja analysen med ”ryska”, ”ukrainska”, ”vitryska”, ”polska” med flera, som vore de åtskilda kategorier som kan ”blandas”. Rimligare är att börja med de tidigare språkliga varieteterna (som hade litet ”Abstand” (se åberopad artikel) och följa hur de moderna utbyggnadsspråken skapats.

  3. Roland Sten
    2018-04-29 kl. 16:00

    Vitryska är väl egentligen ett östslaviskt språk som talas i Vitryssland Anders Persson? Resebrev från Minsk oerhört bra skrivet och läsvärt för övrigt av dig! Ser fram mot Lukasjenko och väderprognoserna, vad det nu kan bli?

  4. Hans Andersson
    2018-04-29 kl. 21:27

    Jan Arvid G!
    Fascinerande läsning och okänt för mig och tar till mig det mesta. Mycket av språkforskningen har lutat sig mot det lingvistiska perspektivet och mindre därav gällande det sociala perspektivet.

    Heinz Kloss ger verkligen konkreta verktyg till analys om olika språk. Att sydsamiskan inte kan förstås av andra samer visste jag inte. Alltså hamnar språket i gruppen avståndsspråk som bara förstås av den egna gruppen. Enbart ett lingvistiskt språk för samer i det området.

    Övriga samiska språk däremot hamnar inom guppen takspråk och ger förståelse över gränserna som norska och svenska. Om jag nu greppat detta rätt. Kloss har gjort en utsökt komplettering inom språkforskningen.

  5. Ronnie Lundgren
    2018-04-30 kl. 0:29

    I sin patologiska russofobi har Dagens Nyheter sedan en tid tillbaka helt och hållet utmönstrat ordet ”Vitryssland” till förmån för ”Belarus”. DN tycker att det starka förknippandet med Ryssland i nationsnamnet är störande för drömmen om att landet – likt Ukraina – ska bli NATO-kandidat och fientligt ställt mot Ryssland. Då klingar ”Belarus” bättre, tycker DN.

  6. Jan Arvid Götesson
    2018-04-30 kl. 1:39

    Hans Andersson har rätt att det sociala och politiska perspektivet är nödvändigt för att förstå språkets utveckling och funktion i samhället. Detta perspektiv har försummats. Insiktsfulla språksociologer finns, men folkflertalet har nog uppfattningar om språk som dels är vetenskapligt föråldrade, dels påverkade av nationalism. Det finns inget som är essentiellt språkligt ”svenskt” eller ”ryskt”. I stället finns variationsrika och föränderliga språkkontinua (slaviska, nordiska med flera) utan ursprungliga skarpa inre gränser. I olika ekonomiska och politiska situationer utvecklas (och skapas genom aktiva val) ”utbyggnadsspråk” (till exempel det som jag skriver just nu!) som faktiskt är mycket märkliga produkter.

    Vad gäller samiska språk är det ovisst om det ännu finns några ”takspråk” i Heinz Kloss mening. De just nu uppkommande samiska utbyggnadsspråken har ännu inte blivit bärande språk i domäner som förvaltning och vetenskap. Men låt oss inte göra ny ”knappologi” av dessa termer.

  7. Anders Persson
    2018-04-30 kl. 8:05

    Wikipedia har en rätt bra artikel om språkpolitiken i Sovjetunionen.

    “Sovjetisk lingvistik var som allt annat i Sovjetunionen mycket revolutionär på 1920- och 1930-talet. Den ledande lingvisten var Nikolaj Marr (1864–1934), som kombinerade språkvetenskap och kommunistisk teori… Marr såg språk som en direkt spegling av produktionsförhållandena i samhället, så att det till det urkommunistiska samhället, slavsamhället, det feodala, kapitalistiska, socialistiska och kommunistiska samhället hör kvalitativt olika språk…Språket under kommunismen skulle därmed bli ett helt nytt språk, inte ryska, inte engelska, utan något helt annat.”

    I en bok 1950 “Marxismen och språkvetenskapens frågor” (Oktoberförl. med efterord av Anders Björnsson) kritiserade Josef Stalin detta skarpt. Detta nämns varken här eller i böcker om Stalin, eftersom det skulle kunna leda till “missförstånd” om det kom fram att Stalin hade rätt i någon fråga.

  8. Mats Larsson
    2018-04-30 kl. 9:19

    Kjell Albin Abrahamson skriver i sin utmärkta bok om Vitryssland att “Med det nya namnet [Belarus] markerar vitryssarna att de är en del av kievska Rus och inte av det moskovitiska Ryssland.” (s. 59).

    Att dra slutsatsen att ryskan och vitryskan ligger nära varandra baserat på stavning är vanskligt. Jag har aldrig hört en ryss och en vitryss prata med varandra på ryska respektive vitryska. Vitryssen förstår självklar ryska, i princip alla vitryssar har ju ryska som modersmål. Hur mycket ryssen förstår av vitryska är däremot mer osäkert och skulle vara intressant att testa.

    I rysk TV kallas Vitryssland konsekvent “Belorossija” (även i ryska Wikipedia). För en månad sedan, en fredagskväll vill jag minnas, stod TVn på hemma med underhållning i ryska första kanalen. Rent sensationellt dök det upp några personer från Vitryssland (brukar det aldrig göra). Men jag höll nästan på att trilla ur stolen när de korrigerade programledaren: “Vårt land heter Belarus, inte Belorossija”.

  9. Anders Persson
    2018-04-30 kl. 13:51

    Av ryssar, vitryssar och ukrainare med någon erfarenhet av Norden har jag fått intrycket av att ryska och vitryska förhåller sig som svenska och norska, ryska och ukrainska som svenska och (talad) danska.

    Jag vidhåller nog att liksom norrmän och finländare inte ska bestämma vad andra språk ska kalla deras länder, är det ryssarnas sak att kalla Vitryssland vad de vill.

  10. Ronnie Lundgren
    2018-04-30 kl. 16:43

    Mats Larsson!
    Så om en svensk TV-programledare hälsade gäster från Tyskland välkomna till studion (brukar aldrig förekomma) och bemöttes med invändningen att ”vårt land heter Deutschland, inte Tyskland”, så skulle Mats Larsson tycka att det var en elegant parad, värd att referera på lindelof.nu?

  11. Anders Persson
    2018-04-30 kl. 20:28

    Italienarna kan insistera på att vi säger Firenze och Milan och inte tyska Florence och Milano. Likaså tjeckerna med Prag/Praha. Borde inte DN i solidaritet med ukrainarna stava Odessa med ett “s” och kalla huvudstaden för Kyiv och inte dess ryska namn – huu, vad hemskt – Kiev.

Kommentera