Alla ni som väntat er intressanta politiska avslöjanden inifrån Vitryssland blir möjligen besvikna. Kanske hade jag kommit till en avskyvärd ”stalinistisk diktatur”, men jag märkte inget av det. Jag såg ingen personkult, inga bilder av statschefen Aleksander Lukasjenko på allmänna platser. Alla jag pratade med var lika öppna som annorstädes och man kunde till och med skämta om presidenten, som nu vid 64 års ålder börjar framstå som en slags landsfader.
Om det aktuella världsläget hade mina kollegor olika uppfattningar. Den statliga televisionens nyhetssändningar är ”neutrala” fick jag veta, men man hade inga svårigheter att ta del av det ryska nyhetsutbudet. Inte det västerländska heller för den delen. Jag kunde varje kväll se på Rapport via nätet.
Renare i Minsk?
En dag frågade jag mina kollegor hur Vitryssland skiljer sig från Ryssland och Ukraina. Alltså, om någon ryss eller ukrainare hamnade i Minsk, skulle denne inse att han var i Vitryssland. Jag bortser givetvis från vägskyltar, regisrteringsskyltar på bilar och skyltar med klar vitrysk text. Nja, dom tänkte en stund:
– Kanske för att det är renare här.
Om Minsk är renare än S:t Petersburg eller Moskva kan jag inte säga, men nog lite renare än Kiev och Odessa. I Ukraina verkar man ha privatiserat till den grad att ingen bryr sig om att hålla städernas gator i skick.
Mina kollegor var noga med att påpeka att Vitryssland också skiljer sig från Ryssland eller Ukraina när det gäller rikedom. Ingen får bli ”alltför rik”. Oligarker tillåts alltså inte komma upp sig. Hur detta sköttes rent praktiskt-ekonomiskt-politiskt var oklart, men jag fann det mycket sympatiskt, som Sverige under Tage Erlander ungefär. Medan det i Ukraina var vanligt att studenter och lärare/professor åt i olika matsalar, fanns ingen sådan klasskillnad i Vitryssland, fick jag veta.
Boktryckarkonstens pionjär
En dag tog en av mina kollegor med mig till det jättelika och nybyggda nationalbiblioteket.
När forskare beställer böcker från arkiven skickas de med små tåg på räls under taken. Av tekniska skäl löper tågen upp-och-ner, d v s med rälsen fastskruvad i taken. På en avdelning såg jag en rekonstruktion av en gammal tryckpress. Mitt sällskap förklarade för mig att vitryssarna hade varit före Gutenberg med boktryckerikonsten i Europa. Det trodde jag inte riktigt på, men höll tyst av diplomatiska skäl.
När jag kom hem till lägenheten kollade jag på nätet. Jo, det var inte helt fel. Francysk Skaryna (1486—1541) föddes i Polatsk i nuvarande Vitryssland och var mannen bakom de första översättningarna av bibeln till kyrkoslaviska 1517–25. Hos oss kom Nya Testamentet först 1526 och Gustaf Wasas bibel 1540, så hatten av för vitryssen Skaryna – även om han var långt efter Gutenberg.
Vitrysslands Zorn?
På Nationalbiblioteket pågick det en utställning av den vitryske akvarellmålaren Vyacheslav Pavlovets. Han verkar tillhöra de genier som, liksom vår egen Anders Zorn, bara kan daska på med färg och vatten på duken, så ordnar det till sig av sig själv. Ögat skapar natur och detaljer där inga egentligen finns, genom konstnärlig suggestion.
Googlar man på Vyacheslav Pavlovets med latinsk stavning hittar man inte mycket, men med den ryska länken ovan kan man hitta hans vitryska stavning och då ger Google mycket mer.
Meteorologiska problem
På de fem visumfria dagar som jag kunde vistas i Vitryssland, var jag mest engagerad i det egentliga syftet med resan, nämligen att diskutera med och föreläsa för vitryska kollegor om meteorologiska problem. De befinner sig nämligen i en unik situation. De måste varje dag sätta ihop en specialprognos för president Lukasjenko personligen.
Då och då går vädret andra vägar än vad meteorologerna tänkt sig och då mullrar det i presidentpalatset. Den ryska rubriken lyder: ”Alexander Lukashenko kritiserade väderprognoserna: – Om ni inte vet hur man ska arbeta, kontakta militären, lär av dem!”
Ministern för naturresurser, den nyutnämnde Andrej Khudyk, lovade att Vitryssland skulle lära av andra länder där man, enligt Khudyk, på en del håll prognoserar vädret med en nittiofemprocentig tillförlitlighet. Att Lukasjenkos ande svävar över prognosarbetet verkar vara en viktig stimulans, ty mina vitryska kollegor framstår tills vidare som de mest pigga och alerta jag mött därborta i öster. De visade t ex ett starkt positivt intresse för ett system för automatisk uppdatering och korrigering av datorprognoser, ett system som jag under min yrkesaktiva tid introducerade i Sverige, Finland, Storbritannien, Italien, Schweiz och – Japan!
Prognoser är alltid osäkra
Khudyk medgav dock att 100% säkra prognoser är en omöjlighet, vilket var en klok reservation. Så t ex är 100% exakta temperaturprognoser omöjliga av en mycket enkel anledning: småskaliga variationer. Genom att mäta skillnaden i observationer (”perfekta prognoser”) mellan mycket närliggande orter finner man att de, för samma tidpunkter, skiljer sig med ungefär en grad, lite mindre under den varma årstiden, mer under den kalla.
Men nästa steg för att öka allmänhetens förtroende för väderprognoser är betydligt svårare, nämligen att på olika sätt ange hur säker eller osäker prognosen är. Här möter man inte bara en konservativ kultur bland prognosmeteorologerna, utan också en politiskt betingad konservatism hos beslutsfattarna. Vare sig det gäller en möjlig storm i morgon, ett kalluftsutbrott nästa vecka eller en två graders uppvärmning fram till år 2100, vill de ha ett klart svar JA eller NEJ.
Till dem brukar jag säga att om de med nöd och näppe överlevt ett terroristattentat, skulle de bli förb-e om de från sin säkerhetstjänst fick höra att denna hade haft vissa indikationer, men eftersom sannolikheten bara bedömts till 30%, d v s mindre än 50%, så hade man underlåtit att nämna något om saken.
I dessa datoriserade tider med automatiska tabellartade prognoser på diverse appar, känner sig prognosmeteorologerna runt om i världen ibland lite bortglömda – men alltså inte i Vitryssland där prognosmeteorologerna under mitt besök visade intresse just för hur osäkerheten skulle bedömas och förmedlas. Men det räcker nog inte med att övertyga dem – om jag kommer till Minsk igen är det nog bara ett snack med Lukasjenko som duger.
…
Nästa avsnitt: Till Charkiv under hotande krigsmoln.
