Odessa är en stor stad, lite större än Stockholm (men inte Stor-Stockholm med 1,5 miljoner invånare). Dock kändes den som en idyll när jag kom till Kiev med nästan 3 miljoner invånare (plus ½ till 1 miljon oregistrerade). Men också Kiev framstår som småmysig när man kommer till Moskva, Europas största stad med (minst) 13 miljoner invånare – en riktig osentimental monsterstad med få avkopplande hörn.
Så mycket folk hade kanske varit OK, om det nu inte också fanns (nästan) lika många bilar i staden. Det är en ren plåga att åka bil eller taxi i Moskva, alla tider på dygnet. Så gott som alla gator, och i synnerhet de flerfiliga motorvägarna är helt igenkorkade.
Jag kan inte förstå varför alla dessa miljoner moskvabor måste använda sin bil. De skulle komma fram mycket snabbare med tunnelbanan (som i och för sig också är överbefolkad). Kanske beror det på något freudianskt kompensationsbehov: när man nu fått tillgång till de åtråvärda utländska bilarna, varför inte använda dom och visa upp sig i dem?
Ryssarna förälskade i jeans
Detsamma verkar gälla ryssarnas besatthet av jeans. Jag tror det var på en av de långa tunnelbaneresorna jag märkte det: tre av fyra ryssar bar jeans i en eller annan form. Antingen var det de där lite halvtrasiga jeansen som varit populära länge, vanliga jeans till jeans som nästan såg ut som ordinära mörkblå byxor. Men jeans i alla fall. De senare var populära hos mina meteorologiska statstjänstemän som ville se vårdade ut.
De som forskat i saken menar att det hela startade sommaren 1957 med Världsungdomsfestivalen. Mer än trettiotusen ungdomar från väst kom till Moskva och Sovjetunionen och bar, inte ont anande, de populära amerikanska jeansen.
Jeans var i slutet av 1950-talet ingen speciellt reaktionär symbol, tvärtom. Även om de kom från USA hade de en bakgrund i arbetarkultur och ungdomsradikalism. Marlon Brando och James Dean bar jeans i sina påstått uppeggande filmer. Nej, det som gjorde byxorna till symboler för amerikansk imperialism var korkade sovjetbyråkrater.
Hade Lenin levat hade han snabbt sett en chans att beröva den amerikanska imperialismen ett potentiellt PR-vapen, genom att göra de blå jeansen till sovjetiska, kommunistiska, proletära symboler. Dessutom hade ju statskassan fått in massor med feta rubler.
Men nej, istället var det fullt med illegala skrädderier som under de kommande decennierna skulle tjäna en hacka + alla utländska turister. Man lär ha kunnat finansiera hela sitt besök i Sovjetunionen genom att sälja medhavda jeans.
I slutet på 1970-talet hade ideologerna i Kreml börjat ge upp och hade startat förhandlingar med Levi Strauss, Bluebell, som gjorde Wranglers och VF Corporation som marknadsförde Lee för att tillverka jeans på licens i Sovjetunionen. Men så kom invasionen av Afghanistan och bojkotten av OS i Moskva och det kalla kriget var tillbaka.
Som väl var hölls Oscarsgalan i Hollywood redan i februari och man hann därför, i sista minuten, utnämna den sovjetiska filmen Moskva tror inte på tårar från 1979, till bästa utländska film. Den utspelar sig i slutet på femtiotalet och handlar om tre ryska unga kvinnor som kommer till huvudstaden och genomgår skilda levnadsöden
I en intressant recension av Louis Menashes filmessärer Moscow Believes in Tears: Russians and Their Movies, skriver Harlow Robinson att sovjetiska filmer alltid hade dolda budskap, så också Moskva tror inte på tårar (bättre titel i hans mening, och min, vore: I Moskva hjälper inte tårar). Han ser i filmen, som gjordes 1979, tidiga tecken på glasnost och perestrojka. Må vara, det kan vara så. Men jag tror det är en övertolkning. Varför utsätter filmrecensenterna inte västerländska filmer för lika ingående dissekering för att hitta dolda budskap? Och då inte bara filmer för cineaster – vilka dolda budskap kan vi inte hitta i filmerna om Emil i Lönneberga?
Jag tror inte att Ryssland och ryssarna är fullt så mystiska och svårbegripliga som det alltid påståtts.
