Resebrev från Odessa – 2

Jag bor på Garshinagatan, som bär bort mot Svarta havet vid synranden.

Odessa byggdes upp efter italienska mönster i slutet av 1700-talet. Kejsarinnan Katarina den Stora ville ha den som komplement eller motvikt till Sankt Petersburg i norr. Den del där jag bor är också mycket italiensk, dvs. som de mindre romantiska utkanterna av italienska städer.

Gator och trottoarer är i uselt skick. Det allmänna verkar misskötas, åtminstone i min stadsdel, medan det privata tas väl om hand. Ty det är inga slumkvarter jag hamnat i — tvärtom: nästan alla hus har murar mot gatan med skällande hundar. Bakom murarna ser husen hyfsade ut och kan mycket väl vara välvårdade på insidan, som i det hus jag fått ett rum.

Lyan jag först skulle hyra, för ett hyfsat pris, ville värden (ur den ryska minoriteten) inte lämna ut till en långväga vetenskaplig gäst. Till samma pris som för den enkla lyan erbjöd han mig det bästa han hade i närheten – för samma pris!
– Jag vill inte att Ni ska bli besviken!

Ner till Svarta havet
Stranden till Svarta havets kust ligger bara 300 meter från min boning, så det låter som en enkel match att komma dit ner. De första 200 metrarna är en vanlig promenad, de resterande 100 m är värre. Hela staden Odessa ligger på en platå 40—50 meter över havet. Att ta sig ner till stranden innebär att gå nerför en mängd trappor, cirka 200 trappsteg räknade jag, för att komma ner till själva vattnet.

Väl nere kunde jag, liksom en massa andra Odessabor, flanera längs stranden. En och annan familj hade tagit med sig egen spisning: mat och en flaska rödvin. Stranden är sandig och säkert underbar på sommaren. Jag hoppas dock att de då rensat bort de miljontals musselskal som nu täcker sanden.

Men den som promenerar ner måste promenera upp igen. När jag gick uppför alla de 200 trappstegen var jag tvungen att göra ett par vilopauser på strategiskt utplacerade bänkar. När jag satt där och tittade upp och ner längs trapporna slog det mig att den här påminner om en annan trappa, den berömda trappan i Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin. Filmen utspelar ju sig i Odessa under revolutionsåret 1905.  Jag kommer till den i nästa brev.

Fransk visit

Anne de Tinguy, fransk specialist på Ryssland, Ukraina och Mellersta östern. Till höger tolken Alexander Garachuk, vice-president i den mycket livaktiga lokalavdelningen av Alliance française.

En av mina kollegor, som verkar ha hört rykten om att jag inte bara var intresserad av Corioliseffekten, ageostrofiska vindar och kalmanfiltering, tipsade mig om en föreläsning inne i stan som lät intressant.

Metjnikovuniversitetet, uppkallat efter den ryske fysiologen Ilja Metjnikov (1845-1916), skulle den franska historikern och statsvetaren Anne de Tinguy föreläsa om den franska politiken med avseende på Ukraina och Ryssland: La Politique française à l’égard de l’Ukraine et de la Russie. Arrangör var Alliance française, systerorganisation till Svenska institutet. Det var fri entré. Anne de Tinguy verkar vara en tungviktare i Frankrike. Bland annat har hon, liksom Sven Hirdman, nära kontakter med Statliga institutet för internationella relationer i Moskva. Veckan innan hade hon besökt Kiev och talat över samma ämne, men också i ett andra föredrag ställt frågan, om det gamla Sovjetunionen verkligen varit en stormakt. Det var kanske med alltför stora förväntningar jag tog minibuss 185 in till Odessas centrum för att lyssna på henne.

Ett självständigt Ukraina?
Ett hundratal intresserade hade infunnit sig, mest studenter som läste franska vid universitetet. Tyvärr tolkades hennes föredrag hela tiden till ukrainska. Att föredraget ständigt avbröts, gjorde att man lätt tappade tråden och hade svårt att hänga med.

Giscard d’Estaing, Frankrikes president 1974-81, betvivlade tillsammans med George Bush d.ä. och många andra i början på 90-talet möjligheten av ett självständigt, statsbildande Ukraina.

Hon började med att påminna om hur ledande statsmän i väst efter 1991 motsatt sig ett självständigt Ukraina. Priset togs av hennes egen president Giscard d’Estaing, som 1993 undslapp sig, att ett självständigt Ukraina är lika orimligt som ett självständigt Rhônes Alpes (området kring Grenoble i sydöstra Frankrike på gränsen mot Schweiz och Italien).

Men nu var det andra tider, försäkrade de Tinguy, och Ukraina kunde nu räkna med EU-ropéernas fasta stöd. Det hela framstod mer som politisk propaganda än som en seriös föreläsning. Jag undrar hur de församlade ukrainarna tog emot hennes solidaritetsyttranden. Om nu ledande statsmän för bara 25 år sedan allvarligt hade ifrågasatt ett självständigt Ukraina, vad var det som hindrade att samma attityder kunde komma tillbaka?

Löften till ukrainarna
de Tinguy hade kanske planerat sin rundresa i Ukraina förra våren, ty både Brexit och valet av Donald Trump undergrävde lite hennes budskap. Båda valen såg hon som allvarliga problem för framtiden, i synnerhet för det europeiska engagemanget i Ukraina. Skulle nu till på köpet Marine Le Pen väljas till fransk president, så var katastrofen fullbordad. Opinionssifforna visade visserligen att Le Pen inte skulle vinna, men erfarenheterna från tidigare opinionsundersökningar i Storbritannien och USA gjorde att man fick befara “det värsta”.

En av de väluppfostrade franskstuderandena, som kom med artiga frågor på franska.

I frågestunden hördes mest väluppfostrade kvinnliga studenter som ställde artiga frågor på franska och fick artiga svar tillbaka. Dock fanns i publiken också en gossen Ruda. Från sin ståplats längst bak, ställde han på ukrainska en lång fråga, som de Tinguys tolk med sitt kroppsspråk gjorde allt för att visa var en “otillbörlig fråga”. Vad Ruda frågat begrep jag som sagt inte och tolkningen på franska skedde viskande till de Tinguy. Av hennes svar kunde jag dock ana att Ruda ifrågasatt hela hennes EU-bild.

Det var frestande att efter frågestunden ta kontakt med Ruda och höra vad han frågat. Men som utsänd diplomat avstod jag. Dessutom hade klockan blivit mycket och jag måste handla innan jag åkte hem.

Odessas minibussar

Odessas populäraste minibuss 185.

Stadens minibussar är ganska exotiska. De har inga konduktörer och inte ens biljetter. Man betalar kontant när man stiger av. Bussen var full redan i centrum av staden, men jag och ett par andra lyckades klämma oss in. Under resan pressades vi gradvis längre och  längre bakåt i bussen. När någon av oss sedan skulle stiga av, så gällde det att antingen pressa sig tillbaka mot de främre delarna, eller be de framförvarande passagerarna att vidarebefordra de fem hryvnia, en och femti i svenska pengar, som alla resor kostar här.

Nästa avsnitt: Inte bara pansarkryssaren Potemkin.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera