På sådana här föreläsningsresor är det inte mycket tid över för egna nöjen. Första dagarna möter man åhörare man aldrig mött förut. På vilken nivå ska jag lägga mig? Vad intresserar dem mer eller mindre? Kan jag ta någon av deras frågor och utveckla i nästa föreläsning?
Men det verkar ha gått bra på föreläsningen. (Tryck på höger knapp för en googleöversättning) Jag fick dock gång på gång värja mig emot hederstiteln professor — när jag inte ens är fil. dr. Men hade jag varit professor, docent eller fil. dr. hade jag kanske varit inplacerad i ett visst fack och inte som nu kunnat föreläsa i flera olika ämnen.
Stor kongress
De sista dagarna i Odessa fick jag vara med i en historisk tilldragelse, åtminstone i den meteorologiska världen. I samband med en stor meteorologisk-hydrologisk konferens, den första i Ukraina, beslöt man också att bilda ett meteorologiskt-hydrologiskt sällskap. Något sådant hade inte funnits tidigare, vare sig i Ukraina (eller Ryssland). I övriga världen är de rätt vanliga.
Datumen var väl valda, ty den 22 mars firas World Water Day och den 23 mars World Meteorological day. Jag var inbjuden att hålla ett föredrag om SMS, det Svenska Meteorologiska Sällskapet (där jag också är hedersmedlem). Det bildades i slutet av 50-talet, som motvikt till det auktoritativa Geofysiska Sällskapet. I SMS skulle alla var jämlika: professorer och assistenter, generaldirektörer och prognosmeteorologer. Så fungerar det kanske i små länder, men Ukraina, med 40 miljoner invånare och 5000 meteorologer och hydrologer, skulle kanske sikta mer mot amerikanska eller brittiska förebilder med anställd personal och med politiska ambitioner som självutnämnda remissorgan.
Jag gjorde en särskild poäng av de samnordiska möten som ordnas vartannat år i ett rullande schema: i fjol i Stockholm, nästa år i Reykjavik. När sinnena i dessa trakter har lugnat ner sig så kanske något liknande kan uppstå – men det sade jag inte.
Sovjetiska ABBA
Vid den avslutande middagen hamnade jag vid det långa honnörsbordet. Maten var god och stämningen hög. Med täta mellanrum utbrast någon i en skål för Kvinnan. Det gav dem inte bara en förevändning att ta en vodkaslurp, utan också att pussa eller krama någon av de närvarande damerna. Jag undrade hur jag skulle kunna förena detta med den feministiska utrikespolitik jag förmodades representera. Första förutsättningen var att hålla sig någorlunda nykter. Jag drog mig till minnes, sant eller inbillat, att man bara tömmer vodkaglaset vid första supen, sedan tar man bara hälften. Jag är säker på att Mats Larsson vet mer om detta…
På galamiddagen var det 80 procent män och 20 procent kvinnor. I det dagliga yrkeslivet har jag fått en känsla av att siffrorna är omvända. Som jag skrivit tidigare, min känsla är att de som bär upp Ryssland är kvinnorna. Detsamma verkar gälla i Ukraina. I min CUPEPMAPKET är det nästan bara kvinnor som jobbar. Männen verkar ha någon slags ”övervakande” funktion. Jag undrar om de i längden mår så bra av det. Genom arbetet kommer ju den praktiska kompetensen att ligga hos kvinnorna.
Så plötsligt sköts borden åt sidorna. Nu blev det dans. Musiken var eggande. Det låter som Ukrainas ABBA? Nej, det var en ABBA-imitation från sovjettiden, som fortfarande var populär, åtminstone hos alla närvarande 40+are. Så sovjetnostalgin lever kvar, åtminstone bland de äldre, till och med i Ukraina…
Farligt trafik till Kiev
Man kan ta sig från Odessa med flyg, tåg, buss och bil. Jag hade gärna tagit buss, för att kunna beundra de omtalade ukrainska stäpperna och åkerfälten. Men min värd varnade mig allvarligt emot det. Jag kunde bli mördad!
Under det senaste året hade det vid flera tillfällen hänt att bussen från Odessa blivit beskjuten i ödemarken norr om staden. Ännu hade ingen kommit till skada, men det var bara en tidsfråga innan så skulle ske. Också privatbilar hade beskjutits. Polisen sade att de var hjälplösa. Ryktena sade att det var krigstraumatiserade ukrainska soldater som tjänstgjort i öster, som nu lät sina aggressioner gå ut över slumpvis valda fordon.
Så det fick bli tåg, nattåg. Som bekant(?) delar man i Ryssland och Ukraina på sovhytterna oberoende av kön. I första klass är det bara två som sover, i andra och tredje klass är man fyra eller fler. Hursomhelst, när en förstaklassbädd inte kostade mer än 138 kronor, dvs 3-4 bussbiljetter i Uppsala, så bokade jag hela hytten för 276 kr.
Romerska toaletter
Min enda övergripande kritik emot Ryssland och Ukraina är deras toalettkultur. Nästan aldrig finns det toapapper, så det måste man ha med sig. Man kan också ofta råka ut för den där gammaldags toalettmodellen från Romerska riket med hål i golvet och plattor att sätta fötterna på. En ukrainsk kollega tog faktiskt till det argumentet för att försvara kulturen.
I sovvagnarna finns det toaletter bara i de bägge ändarna av tåget. För att slippa springa och trängas i korridoren under natten hade jag tagit med mig en tömd mjölkflaska i plast. Dess vida öppning släpper in de flesta manliga lemmar. Det var klokt gjort, ty det visade sig att tåget inte var något snabbtåg utan det stannade på en massa stationer. Och före varje station gick vagnvärdinnan och stängde toaletterna.
Så det var med en känsla av nostalgi, som jag i denna sovvagn från sovjettiden på morgonen anlände till Kiev. Jag visste att jag inte var den ende svensken i Kiev, men det lugnade mig inte.
Jag vill inte förneka att jag hade en mängd förutfattade meningar om dagens Ukraina, när jag begav mig av från Sverige. Jag visste att relationerna mellan ukrainarna och den rysktalande minoriteten inte var dålig i Odessa och det stämde. Jag fick till och med känslan av att den var bra. Men hur skulle det vara i Kiev?
