Resebrev från öster – 2018 (1)

Krementjugskajagatan, en halvtimmes promenad från Nevskij Prospekt,är ett av de otaliga nybyggda bostadsområdena i St Peterburg.

Det här resebrevet från St Petersburg är skrivet fredagskvällen 21 september, nära höstdagjämningen, som i Nevastaden just i år sammanfaller med den sista sommardagen. Ty i morgon vid lunchtid drar en elak kallfront in från väster.

Temperaturen ligger fortfarande på 18-20 grader och det är ljuvligt att sitta på balkongen till min lilla hyrda etta och sippra en kall öl. Den här råkar heta “Sibirskaja Koruna” och verkar, av den finstilta baksidestexten att döma, vara brygd i Omsk.

Jag kom till Moskva, redan i måndags för att deltaga i ryska vädertjänstens, Roshydromets, firandet av att avdelningen för meteorologisk vidareutbildning IPK (Institut Povysjenija Kvalifikatjii) fyller 30 år.

Sida ur den meteorologiska skolans jubileumsbroschyr: “Vi inbjuder Er att studera på Federala statliga institutionen för vidareutbildning ‘Institutet för avancerade studier för ledare och specialister’. Den kunskap som erhålles vid Institutet kommer att vara till nytta för Ert praktiska arbete.”

Förutom tre kineser deltog också Världsmeteorologiska organisationens (WMO) utbildningschef, samt förstås en massa ryssar. Vi icke-rysktalande fick hålla våra anföranden på engelska. Från kinesernas sida inskränkte det sig till korta hälsningar från deras hemmauniversitet i Nanjing.

Föryngring av den meteorologiska ledningen
Jag hade blivit ombedd att tala om sannolikhetsprognoser. Det gladde mig dubbelt, ty när jag var på Roshydromet för två år sedan och sökt övertyga den dåvarande ledningen om det smarta i att uttrycka prognososäkerheten i en eller annan form, var det kalla handen direkt. Den gamla kulturen levde då kvar: ju mer osäker prognosen var desto mer självsäkert skulle meteorologen uppträda.

Sedan dess hade det dock skett en föryngring av ledningen och nu blev jag alltså ombedd att tala om fördelarna med denna prognosmetodik samt, framförallt, vilka krav det ställde på utbildningen. Mitt anförande gick väl hem. Men det berodde inte bara på innehållet, utan på att åhörarna begrep vad jag sade.

Trots att det var lite si och så med kunskaperna i engelska, i synnerhet när det gäller mer avancerade sammanhang, tror jag man förstod mig bättre än en del av de föreläsare som talade sina egna språk. Dessa hade nämligen fyllt sina Powerpointpresentationer med massor av text och lite bilder. Se mitt resebrev från Lviv där jag upptäckt vilken “tvångströja” Powerpoint kan bli.

Detta slentrianmässiga sätt att behandla Powerpoint går väl ihop med de sämsta sidorna i rysk (urkainsk och vitrysk) akademisk undervisningstradition. Denna var också något jag visade mitt missnöje med och skulle vilja ändra på. En av mina ryska kollegor skämtade: “Då måste du nog komma hit med tåget från Helsingfors, stiga av på Finlandsstationen, hoppa upp på taket på närmaste bil och sedan hålla ett rungande tal!”

“Injicera lite nya tankar…”
Men uppmuntran kom inte bara från ryska kollegor utan också för vår KTH-professor Mats Larsson som i en kommentar till ett av mina resebrev i fjol föreslog att “du kanske kan injicera lite nya tankar om hur meteorologer ska utbildas i Ryssland”.

Nu när jag är här ska vi på den korta tiden av 2-3 veckor göra videoinspelningar av föreläsningar som var och en bara omfattar sex Powerpointbilder. De kräver högst 10 minuters tid vardera vilket verkar vara den tid som en tittare orkar koncentrera sig sammanhängande på vad som försiggår på skärmen.

Inspelningarna sker nu på RSHU, det Statliga Hydrometeorologiska universitetet här i St Petersburg. Också här verkar ungdomligare krafter tagit vid och som är beredda att prova nya sätt att förbättra undervisningen. Jag behöver kanske inte, när allt kommer omkring, hoppa upp på taket av någon bil utanför Finlandsstationen…

Träffa er kollegor!
En annan sak som jag drivit var att uppmana min kollegor att ge sig ut på resor i den meteorologiska världen, främst för att besöka sina kollegor i övriga Europa. De borde göra detta inte bara för att få nya intryck och lära känna kollegor, lika viktigt är att förbättra deras egen “image” utomlands. Jag hade under mina vistelser här nästan bara träffat glada, nyfikna, intelligenta och, icke minst, humoristiska ryska kollegor. Det var på tiden att övriga Europa fick göra samma bekantskap.

För att understryka vad jag menade berättade jag om ett internationellt möte för en del år sedan. Där hade det visserligen dykt upp två ryska meteorologer, en man och en kvinna i övre medelåldern. Men de hade under minglandet och samkvämandet suttit i ett hörn och bligat omkring sig med ett uttryck som “Alla hatar oss!”

Det duger inte sade jag till mina kollegor. Och ser man på, redan året efter besökte en delegation från Roshydromet det stora europeiska vädercentret ECMWF. Och i år, hör och häpna, och håll i er nu, kom för ett par veckor sedan tolv meteorologiska topptjänstemän från Roshydromet på ett 4-5 dagarsbesök till SMHI i Norrköping och Stockholm! Enligt mina insides underrättelsekällor på SMHI hade besöket varit mycket lyckat med god personkemi och lämnat en god eftersmak hos värdarna.

Den ryska meteorologdelegationen med SMHI:s GD Rolf Brennerfeldt i mitten.

Så de som påstår att AP låter sig styras av vad ryssarna säger har fel, det verkar snarare som det är ryssarna som tar intryck av vad AP säger 😉

  3 kommentarer for “Resebrev från öster – 2018 (1)

  1. Hans Andersson
    2018-09-29 kl. 7:46

    Bra med kontakter ut i Europa även i Sverige och SMHI. Det finns tydligen möjlighet att knyta an till sådant samarbete. Opåverkat av det politiska läget att sunt förnuft får råda.

    Pedagogik och metodikutveckling behövs naturligtvis även inom meteorologin.

    Tvångströjan du talar om med PowerPoint är generell akademisk sjuka.

    Det är nog bra att du inte hoppar upp på ett biltak på ett tag som du själv inser. Ryssarna har ju redan haft sin revolution och inte läge för en ny.

  2. Bertil Carlman
    2018-09-29 kl. 10:59

    Mycket bra Anders P!
    Tänk om mer sådant här material kunde komma ut i “vår” press! Tänk om t ex Sveriges “malligaste morgontidning” emellanåt kunde publicera en del sådant material ist f de russofoba artiklar som P.Wol. är så förtjust i!

    Men vad skriver jag – tänk om? Vem läser egentligen “vår” press? Vem läser denna blogg? Vem i Sverige äger berättelsen som Pål Steigan skriver?

  3. Anders Persson
    2018-09-29 kl. 14:35

    Bertil C!
    Jag får ibland frågan varför jag lägger ner möda på att skriva på olika bloggar. Mitt svar är då att det är mitt bidrag för att förhindra ett tredje världskrig eller åtminstone ett storkrig i vår närhet. Man drar då på smilbanden och undrar om jag inte överdriver min egen betydelse?

    Nej, detta är min moraliska, politiska och intellektuella värnplikt. Om jag på 70-talet hade, inför något fientligt anfall mot Sverige, blivit inkallad, hade jag då kunnat säga: Ni klarar er nog bra utan lilla mig

    Det var den 16 mars 2014 som min inre alarmklocka började ringa när Olle Wästberg i Expressen varnade för “rysk propaganda”. Det var en alldeles utmärkt artikel som med en del ord utbytta lika gärna hade kunnat varna för propaganda från väst. Den och andra händelser motiverade inläggen sverige-skyddslost-mot-propaganda samt
    kusliga-likheter-stalin-putin och
    ryssvan-ena-dagen-rysshetsare-andra

    I maj 2014 skrev jag ett debattinlägg i mitt gamla liv- och husorgan Folkbladet Östgöten om den vilseledande rapporteringen av de påstått “oskyldiga” föregivna OSSE officerare som skulle ha arresterats av ryssarna. TT hade korrekt rapporterat om “officerare från OSSE länder” vilket media omtolkade till “OSSE-officerare”.

    I augusti samma år började jag medverka i lindelof.nu eftersom den sajten var lite mer tolerant med att använde lite humor då och då.

    Mina skriverier från Ryssland, Ukraina och Vitryssland har inte varit avsedda att komma med några jättelika avslöjanden utan snarare “avmystifiera” länderna och folken. Det har visat vara en fruktbar nisch eftersom Ryssland, liksom tidigare Sovjetunionen, brukar utmålas som antingen himmel eller helvete.

    Detta är alltså min moraliska, politiska och intellektuella värnplikt. Liksom jag inte varit ensam i skyttegravarna vid ett anfall på 70-talet, är jag inte ensam nu heller. Knut Lindelöf kan vara stolt över sitt hemvärnskompani av medarbetare och kommentatorer. Min lilla k-pist är inte mycket att skryta över jämfört med Rommelsjös, Björnssons och Lindgrens maskingevär eller Pål Steigans artilleri. Men det är mitt lilla bidrag i kampen.

    Kom med ni andra också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.