Resebrev från öster – 2018 (2)

Järnvägsstationen i Mogilev ser idag likadan ut som 1917 då en massa historiska berömdheter anlände och for iväg från vad som då var ryska arméns högkvarter.

 

Mitt första resebrev från Ryssland gick händelserna lite grand i förväg. Genom att korta ner den sista stipendiemånaden i Ryssland med en vecka fick jag medel över att anta en inbjudan att komma till Mogilev i Vitryssland på en ekologisk “sommarskola”. Av de 40-talet deltagare var cirka 25 från Ryssland, Ukraina och Vitryssland, vi andra från bl a Nederländerna, Indien, Vietnam, Tyskland, Tjeckien, Ungern och som sagt Sverige. Två kom faktiskt från USA!

Jag var kanske den ende i den “utländska” gruppen som hade hört talas om Mogilev i förväg. Det var ju här som tsar Nikolaus II hade haft sitt militära högkvarter under första världskriget och det var från Mogilev den senare överbefälhavaren Lev Kornilov i september 1917 lär ha försökt sig på en högerinriktad statskupp.

De som har ännu längre historiskt minne vet att svenskarna var här och härjade 1708, efter det segerrika slaget vid Holowczyn låg strategiskt väl placerad vid Dnjeprfloden som slingrar sig genom staden.

Jag var i den berömda floden med en holländsk professor, hans son och kompis. Professorn hade mycket att berätta, bl a att USA inte velat låta Nederländerna få del av Marshallhjälpen förrän landet lovat att lämna sin koloni Indonesien. Jag har inte hittat några belägg för detta på Wikipedia, men det hindrar ju inte att det är sant. Är det någon som vet?

Vad vet vi om Mogilev och Vitryssland?
Mogilev, som också kallas Mogilov eller Mahiljo? är Vitrysslands tredje stad och till invånarantalet (376 tusen) lite större än Malmö. Som allt annat jag sett i Vitryssland var det städat och propert och allt fungerade fint. Detta låter trivialt, men är det inte när svenska medier slutat skriva om landet.

Fram tills för några år sedan var Vitryssland ofta på tapeten. Det gällde för att vara en “stalinistisk utpost”, “Europas sista diktatur” och “sovjetisk relikt”. Men plötsligt, som på kommando (varifrån anar ni säkert) tystnade allt detta, utan att något fundamental verkar ha skett i Vitryssland.

Ett liknande ointresse verkar ha drabbat Ukraina. Inget skrivs om landet utom när det gör eller säger något negativt mot eller om Ryssland. Men ukrainarna borde ju vara tacksamma föremål för upplyftande reportage. Efter Maidan 2014 borde de ju glädjas åt sin föregivna frihet, sin demokrati och sitt välstånd. Men tystnad råder i svenska medier – och det är nog klokt med tanke på de verkliga bedrövliga förhållandena.

Från ekologmötet i Mogilev. Medurs uppifrån vänster: Restaurang och möteslokal, plenardiskussion med president Lukasjenka på väggen, utflykt till hotade skogspartier i lite överfyllda minibussar.

 

Samma regel verkar gälla om Ryssland, Ukraina eller Vitryssland, som en gång gällde om Sovjetunionen: det var antingen himmel eller helvete. Min nisch, eller vinkel, har blivit (eftersom jag inte kan annat) att skildra vad jag upplevt i dessa länder, som om de var vilka länder som helst med goda och dåliga sidor.

Eftersom okunnigheten om de mest elementära ting i dessa länder är så total i Sverige blir till och med vardagliga trivialiteter intressanta. Det är som om någon efterföljare till upptäcktsresanden Sten Bergman for till Nya Guinea och rapporterade hem att urbefolkningen slutat äta upp varandra och nu satt och surfade på Internet.

“Sovjetisk” champagne?
Tillbaka till Mogilev. Något hände faktiskt. Vid en lunchpaus när jag hamnat med några ryssar, ukrainare och vitryssar drog jag mig till minnes en lustig sak under min tid i Odessa i våras. I min lokala “CYPEPMAPKET” kunde jag köpa “Sovjetisk Champagne” (Sovjetskoe Sjampanjskoe). Eftersom Ukraina gör allt vad de kan för att utplåna varje rest av sitt sovjetiska förflutna var jag överraskad att det ändå gick att köpa “sovjetisk” champagne.

Det sovjetiska bubbelvinet, ett “leninistiskt arv” som ingen ville tala om.

När jag tog upp den här saken vid lunchen reagerade mina ryska, ukrainska och vitryska bordskamrater som om jag kommit en pinsam familjeskandal på spåren. Deras andfådda förklaringar och bortförklaringar hängde inte ihop och gjorde mig bara mer nyfiken.

Hemma igen berättade jag det hela för Torbjörn Wikland, också hur jag forskat närmare i saken och kommit på olika pikanta detaljer. Torbjörn tyckte att “den sanna historien om den sovjetiska champagnen” lämpade sig utmärkt för en artikel i Folket i Bild/Kulturfront och där kan ni läsa om den i novembernumret.

Annars har jag bara gott att säga om Mogilev. På något vis är det “det bästa” ur gamla Sovjetunionen och dagens Ryssland. Och med “dagens Ryssland” menar jag inte bara tillgång på moderna butiker, massor av bilar och hamburgerbarer, utan också inslag av “gamla Ryssland”, tiden före 1917, som kommit tillbaka.

I en park hittade jag en långsträckt mur med fotografier av prominenta mogilevbor. Lenin fanns med på ett hörn, men i sällskap med en kvinna och baby som inte såg ut som om de tillhört kommunistpartiet.

“De är stolta över Mogilevregionen” står det på muren efter fotografierna av förtjänta mogilovbor. Den obligatoriskt alltid närvarande Lenin har dock här fått sällskap av en nybliven mamma från en tidigare epok.

 

Det är lätt att glömma bort Vitryssland där det ligger inklämt mellan de baltiska staterna, Polen, Ukraina och Ryssland. Med sina 9–10 miljoner invånare har de dock lika mycket folk som Sverige – inklämt mellan Danmark, Norge och Finland!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.