Resebrev från öster – 2018 (3)

Den ryska resan började som sagt i Moskva. Jag fick äran att bli inhyst i en av den meteorologiska skolans gästrum. Skolan, ett komplex med 3–4 byggnader, ligger i Balasjicha, en förort öster om Moskva.

Sista dagen skulle alla deltagare, som inte var Moskvabor, få vara med om en sightseeing i huvudstaden, d v s besöka Röda Torget och Kreml. För snart 50 år sedan, 1969, hade jag varit på en gruppresa till Sovjetunionen, ordnad av SFS (Sveriges Förenade Studentkårer).

Besöket då på Röda Torget var en stor besvikelse. Mot min förväntningar såg torget inte alls så stor och pampig ut som i TV-reportagen från Första Maj eller 7 november-manifestationerna. Utan tusentals marscherande militärer, rullande stridsvagnar och  interkontinentala missiler på bandvagnar såg Röda torget litet och banalt ut.

Det är så här vi vill se Röda Torget, fylld av militär och kanonvagnar, med Kremls dolska murar hotfullt i bakgrunden.

1969 hade vi också besökt Kreml –  tror jag. Problemet är att jag inte hade några minnen av något besök. Jag minns mycket från resan 1969, men inget från Kreml. Men nu, 49 år senare, klarnar bilden: jag mindes ingenting 1969, ty Kreml levde ännu mindre upp till mina förväntningar.

Flickan i vodkafirman Smirnoffs berömda reklamfilm visar sig – liksom den “ryska gumman” av trä som man kan köpa som souvenir – ha många gestalter, instoppade i varandra.

Jag är säker på att ni som läser det här, och inte besökt Kreml, har bestämda förutfattade meningar och föreställningar om “sovjetiska intriger” i dunkla rum med tjocka väggar. Man kan tala om någon slags västerländsk inverterad sovjetromantik. Bilden av ett Sovjetunionen eller Ryssland som vi älskar att hata. Som i den här reklamfilmen för Smirnoffs vodka. *)

95% av alla bilder från “Kreml” på webben visar fästningen utifrån. Det gäller också om man googlar på den ryska stavningen. Men det som möter besökaren inne i Kreml, d v s bakom murarna, är något helt annat, ett mellanting mellan Skansen och Gröna Lund. Det är mycket idylliskt med gamla ortodoxa kyrkor och tsaristiska palats.

Man kunde till och med köpa en glass med namnet “Kremls Stjärna” (se inledningsbilden). Jag tror man skulle kunna bli miljonär genom att importera och sälja glassen i  Sverige, inte bara för den goda smakens skull, utan framförallt för namnet.

När jag på kvällen handlade i min butik blev jag sugen på mer glass.

De hade ingen glass från Kreml men väl en som heter SSSR– Plombir v vafelnom stakanchikewbr”, d v s “Sovjetisk glass i en våffelstrut. Kolla längst till höger den lilla Sputniksatelliten!

Men nu kanske en och annan ryskkunnig läsare protesterar: “glass” heter väl “morosjenoe”. Jo, det gäller “vanlig” glass, men “plombir” är lite finare glass, som gjorts kaloririkare med tillsats av bland annat smör, minst 12%. Sitt namn har den fått av den franska kurorten Plombières-les-Bains i Vogeserna i östra Frankrike som, vilket namnet anger, har hälsobringande varma källor.

Dit vallfärdade aristokratin i gamla tider, givetvis också den ryska, och det var på den vägen som den mer lyxiga glassen tog sig till Tsarryssland – och namnet på den lilla franska byn följde med.

Följden var att man i det gamla Sovjetunionen var ena baddare på att göra glass. Saken utreds närmare i denna artikel “Why the Soviet ice cream was the best in the world”. Kolla den läckra sovjetiska glassreklamen på de återgivna samtida affischerna.

Valfusk i östligaste Ryssland?
Men var är “politiken” undrar ni? Jo, här kommer den.

På färden in till Moskvas centrum fick jag höra att samtidigt som vi hade val 9 september hade det varit regionalval i Ryssland. I landets kanske ostligaste region, Primorsky som bland annat innefattar Vladivostok, hade den kommunistiske kandidaten Andrej Isjtjenko, när 95% av rösterna räknats, varit i ledningen. Att han och kommunisterna blivit extra populära berodde på en impopulär pensionsreform.

Men plötsligt hade kandidaten för det regerande partiet, Putins “Ett Enat Ryssland” Andrej Tarasenko, i slutspurten gått om kommunisten. Detta väckte starka misstankar om valfusk och det utbröt stora demonstrationer. Men när ordföranden för den lokala valkommissionen, Tatjana Gladkich, ville ogiltigförklara resultatet och utlysa nyval kom det protester från oväntat håll – från kommunisterna!

De var, till allas förvåning, beredda att acceptera slutresultatet. Varför? Var de rädda för att Putin skulle hämnas? Nej, trodde min sagesman, de var rädda för “makten”. De var rädda för att ta ansvar, i synnerhet ansvar för att genomföra av folket önskade samhällsförändringar.

Kommunistpartiets kandidat Andrej Isjtjenko (över), samt kandidaten för “Ett Enat Ryssland” Andrej Tarasenko (under).

Detta är inte så konstigt som det låter. Till och med under revolutionsåret 1917 fick Lenin argumentera mot partikamrater som inte vågade gripa makten när den mer eller mindre erbjöds på ett fat. Det finns en lång tradition inom den kommunistiska rörelsen, redan före Hilding Hagberg, att se sig som “vänliga pådrivare” av socialdemokratiska eller borgerliga regeringar. Tanken är att ett stort kommunistparti i sig, genom sin numerär, ska skrämma etablissemanget till eftergifter för folkets bästa – d v s under förutsättning att kommunisterna inte blir “alltför många”!

*) Musiken är gammal ungersk zigenarmusik som ni kan höra i sin fullständiga version här.

  12 kommentarer for “Resebrev från öster – 2018 (3)

  1. Mats Larsson
    2018-10-08 kl. 9:13

    Vad som passerat helt utan uppmärksamhet i såväl MSM som bloggar som har ambition att uppmärksamma Ryssland, som Knuts med resebrev från Anders Persson och 8dagar, är att en av Rysslands främsta kvinnliga skådespelare gjorde ett gästspel på Intiman vid Odenplan i Stockholm för en vecka sedan. “Spelat på regnets strängar” uppfördes på ryska, och det var uppenbart att publiken var ryskspråkig. Såvitt jag förstår var det en engångsuppsättning.

    Jag har sett Irina Muravyova (med betoning på sista o) otaliga gånger i hennes paradroll i “Moskva tror inte på tårar” (1979). Jag och min fru fick nu en chans att hälsa på henne och överräcka blommor efter pjäsens avslutning, i traditionell rysk stil (alla som sett TV-serien om Zjukov vet vad jag pratar om).

  2. Anders Persson
    2018-10-08 kl. 10:06

    Mats L!
    Jag sitter i St Petersburg och kan för sjutton inte bevaka allt som sker i Ryssland, i synnerhet som det inte är mitt uppdrag. Jag är inte någon helavlönad utrikeskorre utan skickar resebrev när jag får tid.

    För övrigt skulle jag i en svensk text inte stava hennes namn på det engelska sättet, Muravyova, utan Muravjova, vilket är den svenska transkriberingen. Men många svenskar använder den engelska transkriberingen också i svenska texter, antingen av okunnighet eller för att det är “finare”.

    Men om jag nu skulle axla uppgiften att informera om ryska teateruppsättningar i Sverige så kan jag plugga för Intimans uppsättning av den ryska komedin “Inhyrd brud” den 28 november. Det lär vara en lättsam och ljus komedi, genomsyrad av humor och ironi med bland andra Alexander Mihajlov, Jelena Proklova och Julia Takshina.

    Jag återgår nu till att förbereda en lektion om atmosfärens dynamik.

  3. Anders Persson
    2018-10-08 kl. 10:45

    Mats L!
    Du avslutar din kommentar med “…i traditionell rysk stil (alla som sett TV-serien om Zjukov vet vad jag pratar om).” Väldigt få av oss har sett TV-serien om den sovjetiske generalen, så vi vet inte vad du “pratar om”.

    En och annan, ja kanske en hel del, tycker nog att du är lite snobbig. Det tycker jag med, men det stör mig inte, det är kanske till och med något positivt.

    På 60- eller 70-talet skrev någon (Jolo?) ett kåseri om “Rysslandssnobben”. Jag kommer inte ihåg vad som var “snobbigt” på den tiden, men efter att ha läst dina kommentarer under åren, är jag säker på att du skulle platsa där, bland de snobbar som kan ryska.

    Trots att jag inte kan ryska så gör jag mina försök att “snobba”, t ex genom att framhäva fördelarna med att ta buss 191 nerför Nevskij jämfört med metron, stoltsera med att jag kan ryska alfabetet o s v.

    Ty “snobberi” kräver att det man “snobbar” i och om, har någon status. Så ju fler “rysslandssnobbar” vi har desto svårare tider för “russofoberna”.

  4. Anders Persson
    2018-10-08 kl. 15:56

    Det är inte bara “SSSR plombir” och “Sovjetskoe Sjampanjskoe” som är populära här. Varje dag går jag förbi ett “Sovjetskaja Apoteka”, varav det finns massor i stan. I min kvartersbutik säljer de inte bara det populära ryska ölet “Zhiguli”, utan också i en “sovjetisk” version: “sovjetskije traditsii pivovarenija” (bryggt enligt sovjetisk tradition). Detta ryska öl bryggs till och med i Estland och kan väl inte, för att bära sig ekonomiskt, bara räkna med törstiga estlandsryssar som kunder…

  5. Mats Larsson
    2018-10-09 kl. 10:23

    Anders P!
    Jag har medvetet skrivit “snobbigt” i flera år, så det var knappast någon nyhet. Jag skulle kunna utveckla anledningen, men har inte tid just nu.

    Du kanske underskattar läsekretsen. Zjukov (Zhukov)-serien finns på Youtube, och scenen jag refererade till finns här (ungefär 20.00 till 30.46).

    Den finns visserligen inte textad till engelska, men en så suverän TV-serie, genomarbetad in i minsta detalj, och med så bra skådespelare, och historiskt mycket intressant, torde ha lockat en hel del med tanke på att den finns på Youtube.

    “Snobbig” kommentar exemplifierad.

  6. Mats Larsson
    2018-10-09 kl. 14:46

    PS. Jag använde i fallet Irina Muravyova den engelska transkriberingen eftersom hon aldrig, såvitt jag kunnat finna, omnämnts på svenska språket. Däremot finns hon på engelska Wikipedia, inklusive hennes namn på kyrilliska. Principen att använda engelsk transkribering när personen ifråga aldrig förekommit på svenska är min egen, men torde underlätta för läsaren. Jag skulle aldrig skriva Khrushschev istället för Chrusjtjov. DS.

  7. Bengt Svensson
    2018-10-09 kl. 19:37

    Är inte transkribering till svenska samma som till norska, danska, tyska m fl språk? Skulle alla gå efter Mats L:s princip, skulle inga ryska namn någonsin transkriberas till svenska.

  8. Anders Persson
    2018-10-09 kl. 20:39

    Mats L!
    Den påstått “svenska” transkriberingen av den förre sovjetiske ledarens namn som “Khrushschev” kan inte vara rätt. Det borde vara “Chrusjtjov” på svenska:

    1. Första bokstaven är ett ryskt X som ska uttalas som “ch” som i tyska “Bach” och transkriberas “Ch”

    2. De två följande är ryska “p” och “y” vilka uttalas och på svenska skrives “r” och “u”.

    3. Sedan kommer en bokstav som ser ut som “|_|_|~ och ska uttalas “sjtj”.

    4. Femte bokstaven är ett “e” med två prickar över, vilket inte ska uttalas eller skrivas som “e” utan som “jo”, “io” eller ibland “o”.

    6. Sjätte bokstaven är den ryska bokstaven “B” vilket på svenska och de flesta andra språk uttalas och skrives “v”.

    Transkriberingen från ryska ska ske på det språk som texten utgör, d v s i de vårt fall enligt svenska normer. Och dessa normer är att transkriberingen ska ligga så nära som möjligt det SVENSKA uttalet. Är texten på engelska, men bara då, ska transkriberingen ligga så nära som möjligt det anglosachsiska uttalet.

  9. Mats Larsson
    2018-10-09 kl. 22:24

    Anders P!
    Du missförstod helt vad jag skrev. Eftersom vi har sett den svenska transkriberingen Chrusjtjov i alla år, så skulle den engelska transkriberingen Khrushchev kännas främmande. F ö följer vi inte alltid transkriberingsreglerna; på både svenska och engelska skriver vi t ex Peter (den store; the Great), inte Pjotr eller Piotr. Samma för Katarina den stora, inte Jekaterina; på engelska Catherine the Great, inte Yekaterina (Velikaya).

    Bengt S!
    Jag är naturligtvis smickrad av att du upphöjer min enkla princip, använd på en blogg och anpassad för att man snabbt ska kunna hitta en person med Google, till något som skulle förhindra ryska namn att transkriberas till svenska.

    För att svara på din fråga (danska, norska, tyska, etc.) så är svaret ett rungande “nej”. Googla på Krusse så ser du att det finns klara skillnader. Tyskarna drämmer till med 6 konsonanter för att beskriva en kyrillisk bokstav!

  10. Anders Persson
    2018-10-10 kl. 7:09

    Jag tror att Mats gör rätt bl a vad gäller välkända ryska “Chrustjov” men han uttryckte sig lite oklart på slutet vilket gjorde att både Bengt S och jag missförstod hans “princip”. Men icke desto mindre gäller “principen” att transkriberingen avser uttalet på det språk man skriver eller talar.

    Det gäller också i en vidare mening. Det heter på svenska “Tammerfors”, “Prag” och “Milano”, inte “Tampere”, “Praha” och “Milan”.

  11. Bengt Svensson
    2018-10-10 kl. 8:41

    Slog upp Nikitas efternamn. Tydligen heter han som följer på engelska, tyska, ryska och svenska: My Father, Nikita:
    A conversation with Sergei Khrushchev …
    Nina Lwowna Chruschtschowa (engl. Nina Lvovna Khrushcheva, russ.
    ???? ??????? ???????; geboren 1. August 1962 in Moskau) ist eine ..
    Nikita Sergejevitj Chrusjtjov, född 5 april /17 april 1894 …

    Lägg märke till att efternamnet kräver sex bokstäver på ryska men 10 på svenska och 13 på tyska!

    Dessutom: Khrusjtsjov på norska och Khrouchtchev på franska …

    Kärt barn har många namn.

  12. Anders Persson
    2018-10-10 kl. 14:15

    Bengt S!
    Nu hänger jag inte med. Nina Lwowna Chruschtschowa är en 56-årig kvinna.

    “Krusse” heter på tyska Chruschtschow.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.