Den ryska resan började som sagt i Moskva. Jag fick äran att bli inhyst i en av den meteorologiska skolans gästrum. Skolan, ett komplex med 3–4 byggnader, ligger i Balasjicha, en förort öster om Moskva.

Sista dagen skulle alla deltagare, som inte var Moskvabor, få vara med om en sightseeing i huvudstaden, d v s besöka Röda Torget och Kreml. För snart 50 år sedan, 1969, hade jag varit på en gruppresa till Sovjetunionen, ordnad av SFS (Sveriges Förenade Studentkårer).

Besöket då på Röda Torget var en stor besvikelse. Mot min förväntningar såg torget inte alls så stor och pampig ut som i TV-reportagen från Första Maj eller 7 november-manifestationerna. Utan tusentals marscherande militärer, rullande stridsvagnar och  interkontinentala missiler på bandvagnar såg Röda torget litet och banalt ut.

Det är så här vi vill se Röda Torget, fylld av militär och kanonvagnar, med Kremls dolska murar hotfullt i bakgrunden.

1969 hade vi också besökt Kreml –  tror jag. Problemet är att jag inte hade några minnen av något besök. Jag minns mycket från resan 1969, men inget från Kreml. Men nu, 49 år senare, klarnar bilden: jag mindes ingenting 1969, ty Kreml levde ännu mindre upp till mina förväntningar.

Flickan i vodkafirman Smirnoffs berömda reklamfilm visar sig – liksom den ”ryska gumman” av trä som man kan köpa som souvenir – ha många gestalter, instoppade i varandra.

Jag är säker på att ni som läser det här, och inte besökt Kreml, har bestämda förutfattade meningar och föreställningar om ”sovjetiska intriger” i dunkla rum med tjocka väggar. Man kan tala om någon slags västerländsk inverterad sovjetromantik. Bilden av ett Sovjetunionen eller Ryssland som vi älskar att hata. Som i den här reklamfilmen för Smirnoffs vodka. *)

95% av alla bilder från ”Kreml” på webben visar fästningen utifrån. Det gäller också om man googlar på den ryska stavningen. Men det som möter besökaren inne i Kreml, d v s bakom murarna, är något helt annat, ett mellanting mellan Skansen och Gröna Lund. Det är mycket idylliskt med gamla ortodoxa kyrkor och tsaristiska palats.

Man kunde till och med köpa en glass med namnet ”Kremls Stjärna” (se inledningsbilden). Jag tror man skulle kunna bli miljonär genom att importera och sälja glassen i  Sverige, inte bara för den goda smakens skull, utan framförallt för namnet.

När jag på kvällen handlade i min butik blev jag sugen på mer glass.

De hade ingen glass från Kreml men väl en som heter SSSR– Plombir v vafelnom stakanchikewbr”, d v s “Sovjetisk glass i en våffelstrut. Kolla längst till höger den lilla Sputniksatelliten!

Men nu kanske en och annan ryskkunnig läsare protesterar: ”glass” heter väl ”morosjenoe”. Jo, det gäller ”vanlig” glass, men ”plombir” är lite finare glass, som gjorts kaloririkare med tillsats av bland annat smör, minst 12%. Sitt namn har den fått av den franska kurorten Plombières-les-Bains i Vogeserna i östra Frankrike som, vilket namnet anger, har hälsobringande varma källor.

Dit vallfärdade aristokratin i gamla tider, givetvis också den ryska, och det var på den vägen som den mer lyxiga glassen tog sig till Tsarryssland – och namnet på den lilla franska byn följde med.

Följden var att man i det gamla Sovjetunionen var ena baddare på att göra glass. Saken utreds närmare i denna artikel ”Why the Soviet ice cream was the best in the world”. Kolla den läckra sovjetiska glassreklamen på de återgivna samtida affischerna.

Valfusk i östligaste Ryssland?
Men var är ”politiken” undrar ni? Jo, här kommer den.

På färden in till Moskvas centrum fick jag höra att samtidigt som vi hade val 9 september hade det varit regionalval i Ryssland. I landets kanske ostligaste region, Primorsky som bland annat innefattar Vladivostok, hade den kommunistiske kandidaten Andrej Isjtjenko, när 95% av rösterna räknats, varit i ledningen. Att han och kommunisterna blivit extra populära berodde på en impopulär pensionsreform.

Men plötsligt hade kandidaten för det regerande partiet, Putins ”Ett Enat Ryssland” Andrej Tarasenko, i slutspurten gått om kommunisten. Detta väckte starka misstankar om valfusk och det utbröt stora demonstrationer. Men när ordföranden för den lokala valkommissionen, Tatjana Gladkich, ville ogiltigförklara resultatet och utlysa nyval kom det protester från oväntat håll – från kommunisterna!

De var, till allas förvåning, beredda att acceptera slutresultatet. Varför? Var de rädda för att Putin skulle hämnas? Nej, trodde min sagesman, de var rädda för ”makten”. De var rädda för att ta ansvar, i synnerhet ansvar för att genomföra av folket önskade samhällsförändringar.

Kommunistpartiets kandidat Andrej Isjtjenko (över), samt kandidaten för ”Ett Enat Ryssland” Andrej Tarasenko (under).

Detta är inte så konstigt som det låter. Till och med under revolutionsåret 1917 fick Lenin argumentera mot partikamrater som inte vågade gripa makten när den mer eller mindre erbjöds på ett fat. Det finns en lång tradition inom den kommunistiska rörelsen, redan före Hilding Hagberg, att se sig som ”vänliga pådrivare” av socialdemokratiska eller borgerliga regeringar. Tanken är att ett stort kommunistparti i sig, genom sin numerär, ska skrämma etablissemanget till eftergifter för folkets bästa – d v s under förutsättning att kommunisterna inte blir ”alltför många”!

*) Musiken är gammal ungersk zigenarmusik som ni kan höra i sin fullständiga version här.

Föregående artikelEtt par rader om de smått otroliga systrarna Mitford
Nästa artikelIsraels Nationella Lag är kännetecknet på ett kuvat folk som lever i rädsla*

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.