Resebrev från öster – 2018 (4)

Alexander Nevskijs staty på hans torg. I bakgrunden klostret vars park dyker upp i slutet på berättelsen.

Det går nästan inte en dag utan att man får vara med om något äventyr här i Ryssland. Ta det här med registreringen. Varje långvarige besökare måste inom sju dagar registrera sig hos myndigheterna. Jag har alltid här i St Petersburg gjort det på det hydrometeorologiska universitet där jag föreläser.

Men idag, när jag uppsökte de två bistra damerna som sköter saken, blev det “njet”. Jag hade fel visum. Jag blev hemskt förvånad. Andra gånger jag varit här har jag skaffat visum genom inbjudningsbrev från mina universitet. Men den här gången hade Roshydromet, ryska SMHI, där jag startade min resa, fixat en inbjudan från ryska Utrikesministeriet. Det var visserligen inte signerat av ministern själv, Sergej Lavrov, men borde gälla som hårdvaluta. Men det hjälpte inte. Ett “njet” var ett “njet”.

Tillbaka till Moskva?
Undrande uppsökte jag mina vänner på universitetets internationella avdelning. Det visade sig att jag verkligen fått “fel” visum. Med det jag fått borde jag ha registrerat mig redan i Moskva. Så plan A var att jag reste tillbaka till Moskva, tog in på hotell, registrerade mig och sedan återvände.

Näää, det gick inte heller, ty jag måste nog stanna i Moskva och hålla mina föreläsningar där! Att hålla dem i St Petersburg var helt omöjligt eftersom mitt visum inte gav utrymme åt sådan aktivitet.

Men undrade jag, det är ju ni här St Petersburg som speciellt uttryckt önskemål om just dessa föreläsningar. Kanske har de inte exakt samma intresse i Moskva?

Men kan inte universitetet skriva ut ett ordentligt inbjudningsbrev. Då kan jag få rätt visum och dessutom tillstånd att föreläsa!

Nej, det gick inte. Visum kan bara sökas i utlandet.

Nja, då återstod inget annat än att jag reste tillbaka till Sverige, väntade på en inbjudan från universitetet (tar minst en vecka, visste jag) och sedan söka nytt, och riktigt, visum (tar också en vecka).

Under tiden skulle lägenheten jag hyrt stå tom, och hyra en ny skulle spräcka budgeten efter de extra resorna. Den anslagsbeviljande myndigheten, Svenska Institutet, skulle nog inte vara glad åt något av alternativen.

Ökande aktivitet
Nu hade också chefen för den meteorologiska avdelningen kallats in. Hennes sekreterare hade redan varit aktiv med att ringa min hyrestant, som egentligen skulle ha registrerat mig. Men det var tur att jag inte besvärat henne, för hon hade också gått bet på uppgiften.

Den ryska byråkratin har genom åren inspirerat tusentals tecknare, konstnärer, författare och satiriker. Texten betyder ungefär: “Tyvärr, vore detta inte ett humoristiskt infall om inte livet själv skapade en sådan hybrid av en kontorist och ett skrivbord.”

Telefonsamtal ringdes hit och dit. I mitt stilla sinne tänkte jag att kanske var det bäst att strunta i alltihop och återvända till Sverige?

Men jag höll god min, också därför att all min (hittillsvarande) erfarenhet av Ryssland är att det ordnar sig. Njet, njet, njet, blir småningom ett “da”.

Minnen från 1969
Jag minns när jag var här för första gången, den varma sommaren 1969. Jag var svettig och kände mig smutsig efter den långa tågresan från Helsingfors. Ville ta ett bad på hotellet, det var det gamla ärevördiga Astoria. “Njet” sade korridorväkterskan. Klockan var över 20 och då var badrummen stängda.

Jag vet inte vad som flög i mig, kanske var det den ryska luften. Ty jag började spela teater, stor dramatik: “Här kommer en fredsälskande svensk, till ert stora sovjetiska fosterland för att ytterligare stärka vänskapen mellan de arbetande folken, och så får han inte stärka sin kropp med en svalkande dusch…”

Det berömda hotellet Astoria under 1960-talet. Det ligger mitt emot statyn av tsar Nikolaj I och (utanför bilden) Sankt Isaak-katedralen. Byggnaden är formgiven av den rysk-svenske arkitekten Johan Fredrik Lidvall

Allt detta framförde jag dessutom på någon slags tyska, eftersom damen röjt vissa kunskaper i detta språk. Hon verkade ha tagit intryck, ty hon bad mig vänta. Hon var snart tillbaka med Överkorridorväkterskan, som också kunde också några ord tyska, så hon fick min deklamation i repris. När jag slutat, mest på grund av att jag förbrukat alla mina tyska ord, muttrade hon något och nickade till sin kollega – jag fick ta en dusch!

Jag hade fler liknande upplevelser sommaren 1969 i Leningrad och Moskva. Efter ett antal “njet” kom förr eller senare ett “da”. Allting ordnade sig, förr eller senare.

Bingo!
Så också nu. Den handfull universitetstjänstemän och -kvinnor som nu församlats kring mig hade kommit på en magisk formel. Det fattades bara en pusselbit: min resebiljett till St Petersburg från Moskva!

Men den hade jag förstås slängt! Stor besvikelse.

Men så slog det mig att jag hade fått den via e-post. Kanske fanns den kvar på gmail? Det var länge sedan jag måst logga in på gmail. Skulle jag komma ihåg lösenordet? Efter ett par misslyckades försök kom jag in, men hittade inga e-poster från Aeroflot. De hade jag “deletat”. Stor besvikelse igen.

“Men vänta”, sade jag. “Jag skickade en kopia av min e-post till min grabb så han kunde trycka ut den på sin printer.” OCH DÄR FANNS BILJETTEN! Allt var fixat – efter tre timmars hårt jobb.

Vad den “magiska formeln” bestod i begrep jag inte riktigt, mer än att mina kollegor funnit ett sätt att registrera mig retroaktivt, som om jag vore eller varit i Moskva.

Genom Alexander Nevskijs klosterpark
Oerhört lättad över att kunna vara kvar, göra nytta och inte känna mig hotad av polisen (det övervägdes ett tag föreläsningar “i smyg”) tog jag min favoritbuss 191 från Tallinngatan till Alexander Nevskijtorget där jag skulle byta till 58:an.

Där hade ett halvt dussin fallskärmsjägare – i full kamouflagemundering – bildat en liten orkester med en löjtnant som sångare. De spelade och sjöng romantiska sånger för de förbiilande petersburgsborna. Jag var den ende som stannade och lyssnade – och missade buss 58. Fick gå hem.

Dostojevskijs grav

Tog vägen genom parken som omger Alexander Nevskijs kloster där bland annat Peter Tjajkovskij och Fjodor Dostojevskij är begravna. Det finns en kortare väg, men den är tråkigare…

  2 kommentarer for “Resebrev från öster – 2018 (4)

  1. Mats Larsson
    2018-10-11 kl. 21:40

    Anders P!
    Att söka visum baserat på en inbjudan från ett specificerat ryskt universitet, på ryska ambassaden i Stockholm, skulle jag aldrig inte ens försöka drömma om. Det inbjuder till problem, som du just nu fått uppleva. Det finns andra, mer bekväma och allmängiltiga sätt.

  2. Anders Persson
    2018-10-12 kl. 10:31

    Mats L!
    Men det är så det har fungerat till allas belåtenhet de senaste tre åren. Och då har jag besökt både det statliga visum-kontoret på Östra Klara Kyrkogata och den privata agentur som du rekommenderade mig. Det var bara nu på sluttampen, när mina värdar i Moskva blandade in deras UD som det gick snett.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.