Resebrev från öster – 2018 (5)

En dag när de tunga molnen, det kalla regnet och de bitande vindarna tillfälligt släppt sitt grepp om Nevastaden, tog jag mig en lång eftermiddagspromenad norr om Nevskij Prospekt. På en tvärgata till Liteinji Prospekt skymtade jag en finsk blå-vit flagga fladdra utanför ett huskomplex. Nyfiken gick jag dit. En skylt vid entrén upplyste om att det här var Finlands konsulat i St Peterburg.

Byggnaden var stor, nästan 100 meter lång med fyra våningar hög. Så vilka andra kontor eller konsulat kunde det rymma? Nä, detta var Finland konsulat, hela jättebyggnaden. Att döma av konsulatets omfattning kunde den inte bara vara sysselsatt med vanliga ärenden som att hjälpa finländska turister som tappat pass eller pengar. Nej, det måste vara handel.

Betecknande är att konsulatet är betydligt större än ambassaden i Moskva. Men medan Moskva är Rysslands huvudstad är St Petersburg Finlands andra huvudstad.

Från “hot” till “möjlighet”
Och det är inget nytt. Från sitt grundande 1703 fram till 1809 utvecklades St Petersburg, ur den finländska elitens perspektiv, från “hot” till “möjlighet”. Från en god andra plats ersatte staden 1809 Stockholm som huvudstad. Och inte undra på: med en kvarts miljon invånare i en nybyggd metropol mot bara 50 tusen i gamla Stockholm.

Helsingfors och Kuopio på finländska sidan, Pskov och Novgorod på ryska, fungerade redan på 1700-talet som utkanterna av “Stor Petersburg”. Den ryska huvudstadens ekonomiska, kulturella och politiska inflytande kändes ända borta i Stockholm.

1808 hade den finländska överklassen tröttnat på att vara en utkant i det svenska riket och såg enorma fördelar med att vara en förort till en av Europas största och mest tongivande städer. Fram till slutet av 1800-talet var Storfurstendömet Finland därefter Tsarrysslands mest trogna och väluppfostrade region. Man deltog inte bara med utbildade militärer i krigen mot turkarna och erövringen av Sibirien, man anslöt sig glatt när det gällde att slå ner polska uppror 1830 och 1866.

Vinden vänder
Det var först när ryssarna kring sekelskiftet 1900 ville “förryska” landet som delar av den finländska eliten, med folkligt stöd, satte sig på tvären. Men många inom överklassen hade en inställning som jag också mött i modern tid: “Int’ bryr jag mig om ifall ryssen kommer hit, bara han har pengar med sig.”

18 juli 1917 ville den finländska vänsterregeringen utropa landet till en så gott som självständig stat. Men det gillade inte den finländska borgerligheten och lyckades genom lobbyverksamhet i Petrograd upphäva beslutet.

Men när Ryssland den 7 november 1917 blev “bolsjevistiskt” blev det annat ljud i skällan och bara en månad senare förklarade den borgerliga, nu “fosterländska”, regeringen Finland för självständigt – för att bara några månader senare välkomna tyska trupper och utnämna en tysk prins som statschef…

Gammalt nytänkande
Men 1944 var man tillbaka där man lämnat 1917. Nye presidenten Juho Kusti Paasikivi (Johan Gustav Hellstén) påminde om de gamla goda tiderna under Tsarryssland och vad som alla visste då; att Ryssland är ganska ointresserat av Finland som geografiskt område, det som betyder något är St Petersburgs säkerhet.

För att göra ett jättehopp till våra dagar så borde det inte vara överraskande att finna en stark “finländsk” närvaro i St Petersburg. Jag har tidigare berättat om att de ryska stormarknaderna här i stan i sortiment och kvalitet inte skiljer sig från ICA Gränby och andra stormarknader hemma i Uppsala.

Den finländska CYPEPMAPET kedjan “PRISMA” har 17-18 affärer, varav Google bara kunnat rita in hälften.

En av mina matvaruaffärer är just PRISMA (vid Alexander Nevskijplatsen). En av fördelarna med PRISMA är att konsumentinformationen på en hel del av matvarorna är på svenska! De kommer ju direkt från vårt tvåspråkiga grannland. I övrigt aktar inte det finländska chefskapet för rov att söka lära ut sitt finska språk till sina ryska kunder.

PRISMAs kvartalstidning toppar med rubriker som “Uusi sesonki” och “10 Vuotta”. I finstil får de ryska köparna veta att det betyder “Ny säsong” och “10 år i Petersburg”. Stadssiluetten är dock Helsingfors.

Annars är det inom byggindustrin som finländarna har etablerat sig mest. I ett tidigare “resebrev”  återgav jag en affisch från ett tunnelbanetåg som gjorde reklam för nybyggda hyreslägenheter. Ordet “finskie” återkom tre gånger i texten, vilket anger att ordet fungerar som “kvalitetsstämpel”.

“Finska lägenheter under uppbyggnad” i någon av St Petersburgs ytterområden. Hur de kan se ut i färdigt skick framgår av denna sajt. (Klicka på bilden för att se mer…)

Den finländska handeln försiggår också i enklare miljöer. Men i alla sammanhang framhålls det “finska” som en kvalitetsmarkering. Detta verkar gälla inte bara i St Petersburg, nedanstående blå-vita affisch hittade jag i Novgorod.

Fredagen den 12 oktober 10:00–21:00 ägde det på Stora Moskvagatan 19 i Novgorod rum en “finsk återkommande marknad” där man bl a kunde inhandla “de berömda finska dunjackorna, skinnjackorna och fårskinnsrockarna”.

Eftersom Finland och Ryssland är grannar borde de två länderna enligt DN, SVT och andra amerikanskinspirerade propagandakanaler, leva som hund och katt. När de inte gör det råder en “anomali” som måste åtgärdas. Folk kan ju få för sig att Ryssland inte avser att inom kort invadera Finland, eller att finländarna i gemen inte är speciellt rädda för Ryssland.

Jag skulle därför inte bli förvånad om vi kommer att se en ökning av “händelser” i Finland som pekar på “rysk infiltration” och annan “oönskad” verksamhet, vilka motiverar “åtstramning” i relationerna.

  3 kommentarer for “Resebrev från öster – 2018 (5)

  1. Bengt Svensson
    2018-10-19 kl. 17:16

    Roligt att läsa lite goda nyheter. Jag vidaresänder dina resebrev till ett halvdussin släkt och bekanta.

    Har för mig att övriga nordiska länder hade ett gemensamt konsulat, när jag besökte för tiotalet år sedan.

  2. Anders Persson
    2018-10-19 kl. 18:24

    Bengt S!
    Nej, så illa är det inte. Det svenska konsulatet ligger centralt vid Svenska Kyrkan, den norska ett par kilometer österut medan danskarna lade ner sitt konsulat i vintras med följande, i mitt tycke egendomliga, motivering:

    “Stängningen av generalkonsulatet i St Petersburg sker som en del av en önskan om att konsolidera den danska närvaron i Moskva. Danske affärsintressen och konsulära uppgifter kommer per. 1 januari 2018 att tillvaratas av ambassaden i Moskva, som kommer att stärkas samtidigt. Stängningen avspeglar därför inte en minskad önskan om starka handelsförbindelser med Ryssland. Och Danmark fortsätter att vara representerad i St. Petersburg på Danska Kulturinstitutet.”

  3. Mats Larsson
    2018-10-20 kl. 12:46

    Gårdagens långa nyhetssändning i Pervyj Kanal dominerades helt av skolmassakern i Kertj. Som vanligt hade man valt nyhetsuppläsare efter nyheten; en man med maximalt mild framtoning, har inget minne av att ha sett honom tidigare. Annat var det efter nedskjutningen av Il-20, då var “kulsprutekvinnan” inkallad under fanorna (hon hade fullt upp när propagandan mot Ukraina pågick som värst under 2014-15).

    För den som är van att höra ryssarna skylla allt på andra – Ukraina sköt ned MH17, engelsmännen förgiftade Skripal, Israel bar skulden till Il-20, Zackartjenko mördades av ukrainska säkerhetstjänsten (när man till slut visade upp en person på rysk TV så undrade man om han ens var förmögen att hitta till toaletten på kaféet) – var det ovanligt att höra att skulden inte kunde läggas på någon annan, inte ens Ukraina [sic].

    De proryska bloggarna har helt undvikit ämnet och inte ens de proryska FB-sidorna har skyllt på Ukraina. Den värsta skolskjutningen på ockuperat territorium (Krim).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.