En dag när de tunga molnen, det kalla regnet och de bitande vindarna tillfälligt släppt sitt grepp om Nevastaden, tog jag mig en lång eftermiddagspromenad norr om Nevskij Prospekt. På en tvärgata till Liteinji Prospekt skymtade jag en finsk blå-vit flagga fladdra utanför ett huskomplex. Nyfiken gick jag dit. En skylt vid entrén upplyste om att det här var Finlands konsulat i St Peterburg.
Byggnaden var stor, nästan 100 meter lång med fyra våningar hög. Så vilka andra kontor eller konsulat kunde det rymma? Nä, detta var Finland konsulat, hela jättebyggnaden. Att döma av konsulatets omfattning kunde den inte bara vara sysselsatt med vanliga ärenden som att hjälpa finländska turister som tappat pass eller pengar. Nej, det måste vara handel.
Betecknande är att konsulatet är betydligt större än ambassaden i Moskva. Men medan Moskva är Rysslands huvudstad är St Petersburg Finlands andra huvudstad.
Från ”hot” till ”möjlighet”
Och det är inget nytt. Från sitt grundande 1703 fram till 1809 utvecklades St Petersburg, ur den finländska elitens perspektiv, från ”hot” till ”möjlighet”. Från en god andra plats ersatte staden 1809 Stockholm som huvudstad. Och inte undra på: med en kvarts miljon invånare i en nybyggd metropol mot bara 50 tusen i gamla Stockholm.
1808 hade den finländska överklassen tröttnat på att vara en utkant i det svenska riket och såg enorma fördelar med att vara en förort till en av Europas största och mest tongivande städer. Fram till slutet av 1800-talet var Storfurstendömet Finland därefter Tsarrysslands mest trogna och väluppfostrade region. Man deltog inte bara med utbildade militärer i krigen mot turkarna och erövringen av Sibirien, man anslöt sig glatt när det gällde att slå ner polska uppror 1830 och 1866.
Vinden vänder
Det var först när ryssarna kring sekelskiftet 1900 ville ”förryska” landet som delar av den finländska eliten, med folkligt stöd, satte sig på tvären. Men många inom överklassen hade en inställning som jag också mött i modern tid: ”Int’ bryr jag mig om ifall ryssen kommer hit, bara han har pengar med sig.”
18 juli 1917 ville den finländska vänsterregeringen utropa landet till en så gott som självständig stat. Men det gillade inte den finländska borgerligheten och lyckades genom lobbyverksamhet i Petrograd upphäva beslutet.
Men när Ryssland den 7 november 1917 blev ”bolsjevistiskt” blev det annat ljud i skällan och bara en månad senare förklarade den borgerliga, nu ”fosterländska”, regeringen Finland för självständigt – för att bara några månader senare välkomna tyska trupper och utnämna en tysk prins som statschef…
Gammalt nytänkande
Men 1944 var man tillbaka där man lämnat 1917. Nye presidenten Juho Kusti Paasikivi (Johan Gustav Hellstén) påminde om de gamla goda tiderna under Tsarryssland och vad som alla visste då; att Ryssland är ganska ointresserat av Finland som geografiskt område, det som betyder något är St Petersburgs säkerhet.
För att göra ett jättehopp till våra dagar så borde det inte vara överraskande att finna en stark ”finländsk” närvaro i St Petersburg. Jag har tidigare berättat om att de ryska stormarknaderna här i stan i sortiment och kvalitet inte skiljer sig från ICA Gränby och andra stormarknader hemma i Uppsala.
En av mina matvaruaffärer är just PRISMA (vid Alexander Nevskijplatsen). En av fördelarna med PRISMA är att konsumentinformationen på en hel del av matvarorna är på svenska! De kommer ju direkt från vårt tvåspråkiga grannland. I övrigt aktar inte det finländska chefskapet för rov att söka lära ut sitt finska språk till sina ryska kunder.
Annars är det inom byggindustrin som finländarna har etablerat sig mest. I ett tidigare ”resebrev” återgav jag en affisch från ett tunnelbanetåg som gjorde reklam för nybyggda hyreslägenheter. Ordet ”finskie” återkom tre gånger i texten, vilket anger att ordet fungerar som ”kvalitetsstämpel”.
Den finländska handeln försiggår också i enklare miljöer. Men i alla sammanhang framhålls det ”finska” som en kvalitetsmarkering. Detta verkar gälla inte bara i St Petersburg, nedanstående blå-vita affisch hittade jag i Novgorod.
Eftersom Finland och Ryssland är grannar borde de två länderna enligt DN, SVT och andra amerikanskinspirerade propagandakanaler, leva som hund och katt. När de inte gör det råder en ”anomali” som måste åtgärdas. Folk kan ju få för sig att Ryssland inte avser att inom kort invadera Finland, eller att finländarna i gemen inte är speciellt rädda för Ryssland.
Jag skulle därför inte bli förvånad om vi kommer att se en ökning av ”händelser” i Finland som pekar på ”rysk infiltration” och annan ”oönskad” verksamhet, vilka motiverar ”åtstramning” i relationerna.
