Resebrev från öster – 2018 (7)

Författaren på bron som förbinder staden Novgorod med den forna handelseplatsen på andra sidan floden.

Ett garanterat säkert sätt att råka i trubbel i dessa tider är att diskutera “svenskhet”. Inte bara vem som är “svensk” utan också vad som är svenskt? Jag kom en gång i delo med ABBA-fanatiska australiensare i Melbourne under en paus av “Mama Mia” när jag påstod att ABBA är “Swedish folkmusic”. – No, it belongs to all of us!

Är Zlatan numera “svensk” eller tillhör han hela världen? Är “köttbullar” en “svensk” delikatess eller “turkisk”? Surströmming, knäckebröd och lutfisk är dock tills vidare “svenska” – tills någon annan gör anspråk på dem.

Dessa tankar dök upp i Novgorod när jag stod inför “Tusenårsmonumentet”. Det restes 1862 för att manifestera det ryska rikets 1000-årsjubiléum, d v s ett millennium efter att vikingahövdingen Rurik 862 norrifrån anlände till Novgorod. Som berättats tidigare blev han och hans bröder ombedda att bringa ordning bland de östslaviska stammarna. Det var från Novgorod som sedan det så kallade “Kievriket” utvecklade sig.

Expansionen söderut från Novgorod, ledd av vikingar och vikingaättlingar, ledde inom ett sekel till bildandet av det legendariska “Rus” med huvudstad i Kiev.

Om Kiev fungerade som centralort i södra “Kievriket”, så var Novgorod metropolen i norra delen. Huvudnäringarna var hantverk och handel, mycket av detta gällde päls och andra produkter från öster. Handeln var speciellt intensiv med Gotland, och gutarna hade en egen gård i staden.

Den omfattande handeln i Novgorod ägde i huvudsak rum på den högra, östra stranden av floden Volchov som börjar i sjön Ilmen och rinner ut i Ladoga.

Novgorod var en slags stadsrepublik som styrdes av en furste som valdes av folket, eller åtminstone av de mer etablerade medborgarna. Han kunde också avsättas under sin mandatperiod. Medborgarna samlades regelbundet till möten för att ta del av och lösa stadens angelägenheter. Detta har historiker, också ryska, tolkat som kulturell påverkan från Skandinavien, d v s det “recept” som Rurik och hans bröder hade med sig i bagaget då de ombads ta ansvar för styret.

Folkligt stormöte i Novgorod, av samma typ som “tingen” i de skandinaviska länderna.

Men detta Kievrike bestod bara till 1240 då mongolerna invaderade. Men då hade sedan 1136 Novgorod brutit sig loss och bildat den “Novgorodska republiken”. Den sträckte sig från nuvarande finländska gränsen österut till Uralbergen och beboddes till en stor del av finsk-ugriska stammar. Det var med detta “Novgorod” som Sverige, uppbackad av dåvarande EU, d v s katolska kyrkan, bedrev erövringskrig i namn av “korståg”.

Republiken Novgorod 1136–1478. Dess geografiska utsträckning liknar mycket 20-talets finska nationalisters planer på ett “Storfinland”.

Men i slutet av 1400-talet var det slut med Novogords storhetstid. Storfurst Ivan III i Moskva (ej att förväxla med den senare Ivan IV och “förskräcklige”) höll på att skapa vad som i modern mening är en rysk statsbildning. Men nu är vi 600 år in i “tusenårsriket”.

Ytterligare ett drygt sekel senare och vi är vid 1613 då den romanovska ätten tog ledningen efter “Den Stora Oredan”. Om man är riktigt kräsen vill man kanske räkna det moderna Rysslands födelse till 1703 då Peter den Store grundlade St Petersburg.

Det moderna Rysslands födelse?
Mycket har sagts om Peters djärva beslut, men jag har inte speciellt ofta sett det påpekat att det avgörande, och geniala greppet, var att lägga den nya staden vid havet. Peter blev kritiserad, både i sin livstid och i våra dagar, för att ha lagt sin stad på en massa dimmiga och försumpade öar. Men det var inte så mycket att välja på och svenskarna hade haft samma geografiska område i sikte när de sökte skapa en ny bas.

Detalj ut “tusenårsmonumentet” i Novgorod. Peter den store träder fram omgiven av en besegrad polack (tv) och en besegrad svensk som sträcker sig efter sin fana (th).

Med den nya staden vid havet gjorde Peter den Store för första gången Ryssland till en sjönation, till en maritim nation. Kiev, Novgorod, Pskov, Smolensk, Moskva o s v hade alla varit stora och mäktiga, men låg långt inne i landet. Peter lade grunden till ett Ryssland som skulle kunna bli en stormakt. För detta är han givetvis ihågkommen på “Tusenårsmonumentet”.

Det viktiga för mig är inte om Rurik & Co varit “svear”, “götar”, “guter” eller något annat folkslag, utan att de kommit från en trakt av världen, nordvästra Europa, där en kultur med känsla för ordning och reda, utvecklade sig för 1000–1500 år sedan. Ty det är med detta bidrag vi kommer att minnas i världshistorien…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.