Resebrev från öster – 2018 (8)

Samma ställe på Nevskij Prospekt, samma slags människor men hundra års mellanrum.

Under de sista tre åren då jag av och till besökt Ryssland, har jag här hemma träffat svenskar, ungefär i min ålder, vars attityd till landet och folket jag inte riktigt förstår. Det är människor som för 30, 40 eller 50 år sedan lade ner mycket energi på att på egen hand lära sig ryska, i de fall som de inte gått Försvarets Tolkskola. Sedan besökte de Sovjetunionen, oftast Moskva eller Leningrad, ibland kanske reste de också Transsibiriska järnvägen.

Men sedan “järnridån” föll och Sovjetunionen imploderade har de inte besökt Ryssland igen. De kan inte klassas som “russofoba”, men något har avhållit dom från att resa tillbaka. Jag har inte känt dessa personer tillräckligt väl för att fråga ut dem djupare, så vad som följer är rena spekulationer.

Kan det ha varit så att deras intresse för ryska kulturen folket och språket också var politiskt betingat? Ungefär som många vänstermänniskor som blev intresserade av Kina på grund av det samhällsexperiment som pågick där? Helt naturligt, jag räknar mig själv in i denna grupp. Det vore också helt naturligt att vi som kände så också har blivit besvikna över utvecklingen i dessa länder de senaste 25-30 åren.

Men hade jag investerat en del möda på att lära mig ryska, sätta mig in i rysk kultur och historia, skulle jag vara ganska så nyfiken att resa dit även sedan den “socialistiska staten” försvann. Ty människorna finns ju kvar och det var ju, tycker jag, i första hand för att lära känna dem som man reste till Kina, Kuba, Ryssland o s v. Folket är ju drivkraften i historien även om de aldrig är så “revolutionära” eller “socialistiska” som vi ibland inbillar oss, eller blir inbillade. De som är politiskt intresserade, tror jag, överdrev betydelsen av vad de upplevde före 1990, och underskattar vad de skulle uppleva idag.

Torsten Ehrenmarks betraktelse 15 mars 1968 i Dagens Nyheter.”Det händer saker i hela världen utom i Frankrike”. Exakt en vecka senare bildade studenterna i Paris “22 mars-rörelsen”.

De “passiva” fransmännen
Sommaren 1967 hade jag varit i Frankrike. Runt om i Europa demonstrerade studenter och ungdomar – utom i Frankrike. Hade jag vårvintern -68 fått en chans att resa till Frankrike, hade jag ändock tagit den. Jag hade tagit den, inte för att jag hade haft några aningar om vad som skulle ske, utan därför att jag tyckte om landet och folket, vare sig de gjorde revolution eller ej. Och för det senare var oddsen verkligen inte uppmuntrande.

En av den tidens största experter på fransmännen och Frankrike, DN:s Torsten Ehrenmark, lade denna vårvinter ut sin tes både i underfundiga radiokåserier och betraktelser i DN: franska studenter är endast karriärsugna och bryr sig inte om politik.

Alla stolta franska revolutionära traditioner från 1789, 1830, 1848 och 1871 verkade vara övergivna. Nu vet vi att så var inte fallet.

Varför bege sig hemifrån?
Med dagens mediasamhället kan man fråga sig om det är nödvändigt att resa? Via Google Earth kan man spatsera omkring på Under den Linden i Berlin eller längs Copacabana Beach i Rio de Janeiro. I otaliga reportage ger oss flyhänta journalister beskrivningar av vad folk tycker och tänker runt om i världen – när de inte berättar det själva på Youtube.

Så varför resa ut i världen, när världen för en billig penning kommer till oss? Jo, därför att det finns bara en “verklighet” och den återges inte nödvändigtvis i DN och i SVT. I slutet av 60-talet när “Journalisthögskolan” hade inlett sin verksamhet, läste jag ett intressant reportage om vad som lärdes ut där.

Den dagen den gästande journalisten besökt JHS hade man skickat ut eleverna till olika bensinstationer där de skulle stanna hela dagen. De skulle sedan komma in med tre olika reportage: ett skulle berätta om hur spännande det var att jobba på en bensinstation, ett skulle berätta hur det tvärtom var trist att jobba på en bensinstation och det tredje skulle kort och gott ge en neutral och saklig beskrivning hur det var att jobba på en bensinstation.

Livet på en bensinstation, är det spännande eller trist?

Först tyckte jag det var en kul träning i journalistik. Men med åren har jag blivit alltmer kritisk när jag märkt att reportagen gjort denna övning till en vägledande norm. Journalisterna beger sig, så att säga, till sina “bensinstationer” med en färdig attityd. Allt de sedan skriver är nog sant och riktigt, men underordnat den förutfattade meningen. Idag verkar det som om de svenska journalisterna använder sin träning från bensinstationer på dagens Ryssland.

Bara tråkiga saker i Ryssland?
Redan för tio år sedan skrev Dagens Nyheters medarbetare i Moskva, Mette Risa, att “dessvärre är det mycket enklare att hitta saker som kan upplevas som Rysslandskritiska än att nosa upp de positiva nyheterna” och konstaterar att det är alla journalisternas ansvar att vara mer nyanserade. (DN 7 augusti 2007).

Jag skulle formulera saken lite annorlunda och självklarare: skriv om Ryssland som ni skriver om de flesta andra länder. Kritiska reportage från Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien utesluter ju inte positiva. Inte så att man på redaktionen säger: “Nu har vi varit kritiska mot den brittiska regeringen, nu måste vi hitta någon som kan skriva ett roligt reportage från någon engelsk pub!”

Kritiska reportage om italienska maffian, Vatikanen och byråkrati står inte i motsättning till reportage om soliga badstränder, god mat och folklig operakultur. Skulle tidningarna få för sig att “skriva ner” Italien vet de att de skulle jobba i uppförsbacke – alltför många svenskar har varit där. Men alltför få svenskar har varit i Ryssland. Mina ganska triviala resebrev skulle vara pinsamma om de kom från något västeuropeiskt land – att de uppskattas visar att vi vet för lite om vardagslivet i Ryssland och Ukraina.

Medias hegemoni
Medierna, tidningarna, radio och TV kan sprida sin ensidiga information vetande att de “behärskar luftrummet”. Det är en gammal erfarenhet att en bilolycka i Hultsfred inte har “inträffat” förrän den rapporterats i media. Men under de senaste åren har skepsisen emot medierna blivit mer artikulerad. Och det handlar nu inte om rapporterna om och från Ryssland, utan USA. Ger oss den östkustbaserade liberala amerikanska journalistiken en rättvisande bild av det konservativa, frireligiösa och patriotiska USA?

I SvD låter Janerik Larsson i sin kolumn den 8 oktober citera Chicagos borgmästare Rahm Emanuel:

“Democrats are the first to believe elite opinion and editorial-page opinion represent America, and they don’t.” (Demokraterna är de första som tror att elitopinionen och ledarsidornas skribenter representerar Amerika, men så är det inte.)

Jag har väl besökt USA 5-6 gånger, men aldrig för att utforska det politiskt. Men mina direkta erfarenheter av vanliga amerikaner gjorde att jag i mars 2016 var mindre säker än våra massmedier på att Donald Trump var en ensam vettvilling som ingen skulle bry sig om.

Författaren (vid talarstolen i mörk kostym) som moderator vid en lunchdebatt bland amerikanska meteorologer sommaren 2004 med anledning av 50 år av datorbaserade väderprognoser. I USA liksom i Sverige utgör meteorologer ett typiskt tvärsnitt av befolkningen.

När jag som meteorolog rest i Ryssland, Ukraina och Vitryssland har jag (liksom i andra länder) till 99% undvikit att diskutera politik. Jag har gjort det dels för att det inte ingått i mitt “jobb”, men också för att jag var inte säker på att få ärliga svar; inte av rädsla för Putin, men utifrån en vilja att säga det som man trodde skulle tillfredsställa en västerlänning.

Ryssar och ukrainare
Man kan ju som bekant genom att diskutera helt vardagliga ting ändå få en uppfattning om vad människor tycker och tänker i större sammanhang. Så har jag t ex, utan att aldrig ta upp saken direkt, ändå fått ett intryck av de ukrainare jag mött att de inte avskyr ryssar. De kan, liksom många ryssar, ogilla styret i Moskva, men inte folket. Jag har inte hört en enda ukrainare ironisera eller tala illa om ryssar. Och då ska ni veta att jag har hört från en och annan icke-nordisk kollega som besökt Danmark, Norge och Finland, att spydigheter mot “Storebror Sverige” inte är ovanliga.

Mitt intryck av förhållandet mellan ryssar och ukrainare har gått emot vad massmediala “förståsigpåare” har hävdat och hävdar. Jag minns hur oförställt förvånade man blev på Svenska Institutet när jag vid min stipendieansökan 2017 nämnde att det varit ryska kollegor som rekommenderat mig till sina ukrainska kollegor: “Va, talar de med varandra?”

De talar mycket med varandra, i synnerhet när de möts på neutral plan, som i somras på ekologmötet i Mogilev.

Ekologer fångade på bild under gemytliga omständigheter i Mogilev: Volodymir från Lviv i Ukraina, Olga från Pskov i Ryssland och Viktar från Minsk i Vitryssland. Han längst till höger är dock från Nederländerna.

En annan gång hörde jag att några ukrainska kollegor såg fram emot sin resa till Finland för att träffa kollegor på ett ställe i skogarna norr om Helsingfors. Det hade varit mycket lyckat ty “kollegorna i Finland” var den talrika kontingenten ryska meteorologer som jobbar på det finländska meteorologiska institutet!

En färsk rysk-ukrainsk studie, som Stefan Lindgrens Ryska Posten gjort mig uppmärksam på, visar att, trots fortsatta konflikter mellan de båda länderna, ser ukrainarna idag mer positivt på Ryssland än för ett år sedan. Enligt Kievs internationella institut för sociologi (KIIS) uppger 48 procent av ukrainarna att de har en positiv attityd gentemot Ryssland, upp från 37 procent i fjol. Bara 32 procent av de ukrainska respondenterna sa att de hade negativa åsikter om Ryssland, ned från 46 procent i fjol. För första gången sedan april 2014 ansåg en majoritet ukrainare att de borde ha öppna gränser med Ryssland.

När en av mina ukrainska kollegor körde mig till flygplatsen i Kiev i våras sade han att han hoppades att mina besök hade ökat min förståelse för alla problem hans “stackars land” hade att kämpa med. Jag visste inte riktigt vad han menade, men under den fortsatta diskussionen fick jag tillfälle att säga att min personliga uppfattning var att Ukraina, trots allt som hänt i historien, ändå har sin bästa vän i Ryssland. Han vände sig mot mig och sade allvarligt:

“Ja, det säger min hustru också…”

  4 kommentarer for “Resebrev från öster – 2018 (8)

  1. Anders Persson
    2018-11-02 kl. 10:16

    De två fotografierna i vinjettbilden är verkligen tagna på samma ställe på Nevskij Prospekt, mellan tvärgatorna Michailovskaja och Sadovaja mitt emot Stadsduman och det gamla varuhuset Gostinyj Dvor. Demonstranterna befinner sig vid nr 38–40 på Nevskij Prospekt och är på väg mot nr 44–46 där det moderna fotot är taget.

    Fotot från 1917 påstås ofta visa kvinnodemonstrationen den 23 februari (8 mars). Men det det finns inga fotografier eller filmer från den dagen. Vad som visas är oftast en demonstration fem veckor senare, i slutet på mars, för kvinnlig rösträtt “PLATS FÖR KVINNAN I DEN KONSTITUERADE FÖRSAMLINGEN” står det på banderollen.

    Det är förvånande hur många böcker som innehåller felaktiga foton när åtminstone författarna, som ju för det mesta kan ryska, skulle kunna tolka texterna riktigt.

    Lägg märke till att den näst sista bokstaven i sista ordet är “i” och inte “bakvänt N” – det var först 1930 som “i” slopades.

  2. Bertil Carlman
    2018-11-02 kl. 13:48

    När jag nu under trekvarts år åter mer aktivt läser ett antal tidskrifter, tidningar, bloggar etc. tror jag mig ha kommit fram till en slutsats. (Jag är något långsam!) Det är nog delvis den slutsatsen du, Anders P, visar upp i detta resebrev. Det är OERHÖRT viktigt att ”äga historien”, historien i betydelsen den framförda berättelsen om vad som sker eller skett.

    Nyss gick jag t ex via ICH newsletter till Moon Of Alabama som hade en artikel kallad ”False Flag Terror Acts Press Europe To Sanction Iran”. Där står bl a ”I september dödade en terrorattack ungefär 30 människor i Iran. Två skilda organisationer tog på sig skulden. Det var en arabisk separatistorganisation samt IS.”

    Denna danska ”historia” har nyss utan vidare återgivits i SVT. Så fort något gäller Ryssland, Kina, Venezuela, Syrien, Ukraina eller Iran och som rapporteras i svenska MSM utgår jag ifrån att det innehåller en massa felaktigheter eller utelämnade detaljer.

    Naturligtvis är det idag svårare för överheten att äga historien än vad det var på feodaltiden när allmogen skulle motiveras/tvingas ut i krig mot den hemska dansken. Jag tror också att ju mer motsättningarna skärps i världen, och det gör de ju, desto mer kommer information, som denna blogg t ex att utsättas för censur, som Flamman blev utsatt för under andra världskriget. Vad gör Moon of Alabama, lindelof.nu, steigan.no, Global politics, Clartébloggen m fl då?

  3. Bengt Svensson
    2018-11-02 kl. 17:12

    Intressanta frågor! Min enda resa till Sovjetunionen skedde 1974, en vanlig charterresa typ billig med svenskar och danskar. Jag var nog den ende som med lite möda kunde stava mig igenom ett ryskt ord. Ingen verkade vilja/våga promenera omkring på egen hand på vår “fria” tid. Det tisslades om att KGB vakade över oss. Det klagades på maten, hotellrummet var kallt (februari). Avståndet till ryssarna tror jag var kulturellt. Ingen verkade intresserad av att närma sig dem. Resan var “intressant”, men få, om någon, verkade vilja återvända. Jag tror det där avståndet nu är än större.

    Men när man reser, stöter man på ryssar överallt. De “kinesiska” turisterna i Istanbul, som hade ryska som modersmål. Tanten i Varna, Bulgarien, som drev ett B&B. Sonen jobbade i England, hade köpt lägenheten, satt morsan i ett av rummen och hyrde ut resten. Den ensamma ryska tjejen i Moshi, som rest dit för att bestiga Kilimanjaro. Alla ryssar i Silicon V! De vet mycket om “oss”, men vi vet inte mycket om dem.

  4. Bengt Svensson
    2018-11-02 kl. 17:22

    “Democrats are the first to believe elite opinion…”. Rahm Emanuel använder ordet “elit” på samma reaktionära sätt som Trump & Co: Eliten består inte av Trump, de rika och mäktiga och deras välbetalda lobbyister i Washington, utan av de som dristar sig att kritisera, kommentera, argumentera mot oligarkin (nå, kanske inte NYT), kort sagt de “intellektuella”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.