Det lät kanske lite hårt, att i slutet på förra resebrevet citera den franske fysikern Pierre Gille de Gennes, som i sin bok De ömtåliga föremålen, talar om ”matematisk imperialism”. Men vid ett amerikanskt universitet i Mellanvästern lär man inleda kurserna i meteorologi med extremt teoretisk matematik, för att så fort som möjligt rensa bort som ogräs (weed out) de studenter, som valt att studera meteorologi för att de var intresserade av väder.
Problemet är dock, medger de Gennes, att en övermatematiserad undervisning har vissa fördelar för lärare och elever. Att härleda ekvationer på tavlan går för lärarna snabbare än att förklara vad de betyder. Det går också snabbare att rätta examensprov om de bara innehåller matematiska problem. De är antingen riktigt eller felaktigt lösta. Att bedöma om studenten kunnat fysikaliskt tolka dem på riktigt sätt är knepigare och tar längre tid.
För de studenter som läser ett ämne, inte för att ägna sig åt det som ett yrke utan bara för att plocka poäng, är det mer effektivt att inte belamra hjärnan med en massa fakta, utan istället bara komma ihåg hur olika ekvationer ska härledas.
Faran med detta ligger ju i att det skapar en föreställning att de matematiska härledningarna i sig innebär ”kunskap”. När man stoppar in t ex meteorologiska ekvationer i en dator, så förmår denna, efter att ha exekverat sina kalkyler, rita upp de mest fantastiska och realistiska kartor över väder och vind. Men det är ju inte meteorologen som stoppat in ekvationerna som förstått ekvationerna – utan datorn!
Edward Lorenz, en av kaosteorins fäder och upptäckare av den s k fjärliseffekten, har berättat, att hans teori länge ansågs banal eftersom han inte använt ren matematik, utan datortillvända approximativa beräkningsmetoder. Alltså 1+1=2 är ren matematik, medan nästan 1 + nästan 1 = nästan 2 inte är det. Men det är så datorerna arbetar, där nästan kan göras nästan hur noggrann som helst.
Eftersom en del viktiga meteorologiska fenomen och processer inte låtit sig behandlas med ren matematik, har de givits undanskymd behandling i undervisning, de har inte varit matematiskt intressanta. Meteorologin i Storbritannien och Norge lyckades dock på 80-talet bryta sig loss från denna ”matematiska imperialism”, men Ryssland (Sovjetunionen) satt fast.
Ryssland är känt för att ha ypperliga matematiker och teoretiker. Under sovjettiden fick många av dem Nobelpris. Desto större var omvärldens förvåning över att man inte lyckades dra fördel av detta mer än man gjorde. På Wikipedia heter under Science and technology in the Soviet Union att ”sovjetiska vetenskapsmän vann uppskattning inom flera områden, kännetecknade av högt utvecklad ren vetenskap och innovation på det teoretiska planet, medan deras tolkningar och tillämpningar inte levde upp till förväntningarna.”
Cybernetik ”borgerlig idealism”
När datortekniken började göra sig gällande i USA, Storbritannien och Sverige i början på 1950-talet möttes den av stor skepsis runt om i världen. Misstron, ja fientligheten, var stor i synnerhet i Sovjetunionen där den sågs som en ”kapitalistisk förbannelse” som skulle förslava arbetarklassen.
Sovjetunionens tidiga bannstråle mot cybernetik, datorteknikens filosofiska och vetenskapliga överbyggnad, brukar skyllas på marxistisk dogmatism, men jag tror snarare att det var rädsla för automatik och förakt för icke-ren matematik som kläddes i marxistiska termer. Hursomhelst, kring 1960 var bannlysningen hävd, men nedlåtenheten mot numeriska lösningar bestod (och hade som sagt sina motsvarigheter i väst).
”Finare” att vara matematiker än fysiker
Meteorologiska kollegor som besökte Sovjetunionen på 70- och 80-talet blev förvånade att de världsberömda teoretiker, som givit den meteorologiska världen så många bra uppslag, knappast lyckats implementera någon av dem i sina egna operativa väderprognossystem. Mina kollegor förnam inte bara en viss handfallenhet, utan också en nedlåtande syn på de praktiska kunskaper som krävdes. Professorn Tor Bergerons ideliga betonande av nödvändigheten att förena teori och praktik måste ha motiverats av vad han erfarit under sina år i Sovjetunionen.
Övermatematiseringen i den ryska meteorologin går enligt mitt förmenande tillbaka till 1800-talet. Liksom i Storbritannien och Frankrike var det högre status att vara matematiker än fysiker, det senare stod inte långt ifrån ingenjör, som i sin tur ännu idag i England jämställs med läs- och räknekunnig arbetare.
Stalin och Berija har av historien också kritiserats för att de, under utvecklandet av atombomben, mer litade på spionrapporter från USA än på sina egna vetenskapsmäns – som det senare visat sig – smartare lösningar. Men här vill jag för en gångs skull lägga ett gott ord för Stalin och Berija: de ville vara säkra på att snabbt kunna konstruera en atombomb som fungerade.
Enda försvaret jag kunnat mobilisera för den ryska (sovjetiska) övermatematiska attityden var, att de politiska utrensningarna hade svårare att få intrång i den matematisk-naturvetenskapliga världen eftersom den, tack vare all matematik, för de politiska kommissarierna var mer obegriplig än biologi, medicin, språkvetenskap m m. Höll man sig till ren matematik var det dessutom mindre risker att ha ”fel” eftersom 1 + 1 alltid är exakt = 2.
