
Alla resor till Vitryssland till trots, så har det aldrig blivit av att besöka Brest, Vitrysslands västra utpost och en stad som är mättad av historiska händelser. Jag har med mina vitryska vänner ordnat ett internationellt vetenskapligt möte i Minsk, och eftersom jag inte ska träffa mina samarbetspartners i Kiev förrän i slutet av veckan har det uppstått ett tvådagars ”hål” som jag ska fylla med en resa till Brest.
Mötet i Minsk äger rum i Vetenskapsakademien, en viktig institution i det vitryska samhället. Det märks inte minst på byggnaden, en av de pampigaste i Minsk, till och med pampigare än KGB:s högkvarter en bit bort på samma gata (aveny är mer korrekt, fyra filer i varje riktning). I motsats till KGB har akademien dessutom en tunnelbanestation med samma namn, med en uppgång alldeles intill entrén. KGB-byggnaden å andra sidan övervakas av en byst av Felix Dzerzjinkij, tjekans grundare.
Tågresan från Minsk till Brest tar 4.5 timmar och är varken variationsrik eller särskilt naturskön (vi är bortskämda med fina tågresor i Sverige). Typiskt tåg från sovjettiden, fyra personer i en slags kombinerad ligg- och sittvagn. En ung kvinna i samma kupé utnyttjar liggvarianten och får sängkläder av konduktören mot en mindre kostnad.
Brest är en knutpunkt för järnväg som får Hallsberg att blekna. Här sker övergången mellan 1435 mm spårvidd till 1524 mm. Rangerbangården är enorm och vid resan tillbaks till Minsk med morgontåget inser jag att järnvägsstationen i Brest är mer komplicerad än jag anat. Jag hamnar på fel plattform och är på väg ombord på fel tåg till Minsk innan den kvinnliga konduktören stoppar mig. Jag träffar på en vänlig polack som ska med samma tåg som jag. Vi kommunicerar hjälpligt på vårt gemensamma språk – ryska (hans utmärkt, min mycket stapplande). Han kan stationen i Brest och jag hamnar till slut på rätt tåg. En medresenär på tåget till Minsk, en vitryss från Brest, berättar att det är populärt bland Brestborna att få visum och ta sig över till Terespol i Polen; gränsen går ju strax utanför Brest och utgörs av floden Västra Bug. Jag hade gärna själv gjort den utflykten, men tiden är för knapp.
Brest hette fram till 1921 Brest-Litovsk (det litauiska Brest), ett namn som förknippas med freden som slöts mellan första världskrigets förlorare, det kejserliga Tyskland och bolsjevikernas Ryssland. Brest tillhörde ursprungligen det gamla Kievriket, erövrades av storfurstendömet Litauen år 1319, för att sedan bli en polsk stad från 1569 och fram till Polens delningar i slutet av 1700-talet, då den blev rysk. Nästa polska period inföll under mellankrigstiden, fram till Polens nästa delning, nu mellan Hitlertyskland och Stalins Sovjetunion. Brest hamnade i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten i Sovjetunionen.
Målet för Brestutflykten är naturligtvis den berömda fästningen, som intogs redan 1657 av svenskarna. Den svenska militären Erik Dahlberg ansåg att fästningen var ”övermåttan god, stark och välsituerad”. Om man skulle försöka sig på en svensk motsvarighet är det väl närmast Karlsborgs fästning, byggd för att möta fienden inne i landet.

På ryska heter den Brestskaja krepost (med uttal ”krepast” och betoning på ”e”). Numera är fästningen ett friluftsmuseum, gratis för alla besökare, men i en byggnad finns också ett museum om fästningens historia, som man kan besöka mot en kostnad av 20 kr. Fästningen hade en nyckelroll under första världskriget, där den efter att ha erövrats av tyskarna tjänade som överkommando för östfronten.
Numera ligger naturligtvis fokus i friluftsmuséet på striderna under inledningen av Barbarossa, Hitlertysklands anfall på Sovjetunionen. Fortet höll ut en dryg månad och har nu jämställts med Sovjetunionens tolv hjältestäder genom titeln Hjältefort. Precis som i Kremlmuren har alla hjältestäderna fått en marmorplatta med stjärna.
Som vanligt stör jag mig lite på att Stalingrad namnges som Volgograd (Leningrad har däremot fått behålla sitt namn) och att Charkov, staden som kostade Röda armén fler soldater än någon annan, inte fick bli hjältestad.
Någon motsvarande funktion som fästningen hade under första världskriget fick den inte under andra, gissningsvis för att den låg för långt från fronten. Den återerövrades av Röda arméns första vitryska front i samband med operation Bagration sommaren 1944. Tillsammans med Chatyn utanför Minsk utgör fästningen i Brest den viktigaste minnesplatsen i Vitryssland för kriget 1941-45.
Striderna år 1941 om fortet i Brest har filmatiserats, senast i Fortress of War.
Flera av mötesdeltagarna i Minsk hade aldrig varit i Vitryssland, så Vetenskapsakademien ordnade en engelskspråkig kvinnlig guide, som tog oss runt i Minsk under några timmar. Jag lyssnade noggrant. Precis som för ett halvår sedan, då min ryskspråkiga fru och jag fick en improviserad träff med akademiens ordförande, underströk den kvinnliga guiden vid flera tillfällen Vitrysslands historiska koppling till Litauen. Hon sa också, apropå det vitryska språket, ”the belarusan language”, inte ”the belarussian language”. Jag påpekade det för en av mina gamla vitryska vänner, som direkt svarade: ”naturligtvis, vårt land heter ju Belarus”.
Vitryssland är genom sitt politiska system och sin balans på slak lina mellan Ryssland och Europa de små nyansernas land. Man får lyssna uppmärksamt och försöka lägga märke till små förskjutningar från ett besök till nästa, som jag ger exempel på i avsnittet ovan.
Vitryssland är min bästa ”avlyssningsplats” mot Ryssland, och skälet är mycket enkelt. Vitryssland är ett litet land, ungefär som Sverige i antalet invånare. Jag har därför lyckats etablera kontakter i Vitryssland (och i Ukraina, för övrigt) på en nivå som skulle vara omöjlig i Ryssland, samtidigt som vitryssarna har mycket goda kunskaper om Ryssland och besöker landet, främst Moskva, mycket ofta.
Jag hade tänkt sluta här, skrev klart på flygplatsen i Minsk på väg till Kiev. Men det får bli en kort historia till. Flygplatsen i Minsk har blivit mycket bättre efter hockey-VM för två år sedan. Den ursprungliga utformningen verkade vara optimerad för att plåga resenärerna, numera är den riktigt bra. Jag söker upp min gate, tar något att dricka i cafeterian, och sätter mig vid ett tomt bord och plockar fram datorn. Under skrivandet dyker några upp och frågar om de får sitta vid mitt bord; ”självklart”. När jag fäller ihop datorn har sällskapet växt betydligt och en stor flaska konjak (minst 1 liter) kommer upp på bordet tillsammans med ett antal plastmuggar. Jag blir nu direkt inbjuden att delta i festen, och eftersom jag känner den ryska skålordningen så öppnar jag med ”en skål för att vi är tillsammans” på ryska. Mina nyfunna vitryska vänner är på väg till Istanbul och sedan vidare till någon semesterort som jag inte uppfattade. Några restriktioner för vitryssarna att åka till Turkiet finns uppenbarligen inte. När jag efter ett tag reser mig för att gå till min gate blir det självklart en sista skål: ”na pasashok” (gammalt uttryck, ungefär ”drick och gå med din vandringsstav”).
Tack för dina innehållsrika rapporter från österled. Och! Vad härligt att flygplatsen i Minsk är uppfräschad. Jag satt där många gånger i slutet av 1990-talet – och då var det öken. Men nu, bättre tydligen. Bra!