Albert Edelfelt målade ett berömt porträtt av Laila Paraske (Bild: Wikipedia)

“Skönast bland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten,
i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymma,
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino,
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivatten
gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.”

”Sång om Karelen” i Harry Martinsons ”Aniara”.


För många finländare har Karelen varit ett nationallandskap precis som Dalarna i Sverige och Telemark i Norge. I och med att en stor del av landskapet förlorades 1940 mytologiserades ytterligare byggnadskonsten, dräkterna, folkvisorna, språket i nationalromantisk anda.

Det kanske många inte vet var att Karelen länge var en svensk angelägenhet. I sekler var detta skogarnas och sjöarnas rike ett svensk kärnland, där svenska knektar brände kloster som tillhörde den ortodoxa kyrkan och försökte sprida den evangeliska tron.

Karelen – detta gränsland i öster har alltså inspirerat nordiska konstnärer och författare som Eero Järnefeldt, Albert Edelfelt, Jean Sibelius, Eino Leino, Akseli Gallen – Kallela, Edith Södergran och Harry Martinson. Här upptecknades nationaleposet Kalevala men här har också blodiga krig utspelats och stora folkomflyttningar ägt rum.

Här satt alltså analfabetiska runosångare i pörtena och sjöng ihop ett helt nationalepos, Kalevala, i en lika ofattbar som outtömlig minnestradition.

Mest berömd var runosångerskan Larin Paraske som kunde 32.000 versrader utantill. Dessutom mer än 2.000 ordspråk och en oöverskådlig mängd gåtor, folksagor, gråtvisor och mytologiska traditioner.

När hon av en lycklig slump upptäcktes av prästen Neovius och tillfrågades om hon var sångkunnig lär hon ha svarat att hon, om det gällde, kunde sjunga ”från morgon till kväll i nio dagar, eller nio nätter i följd”. Neovius satte henne på prov och hon sjöng då två dygn, nästan i ett streck.

Hon berättade för honom om sin sorgliga barndom som dotter till en livegen i det ryska Ingermanland och om sin uppväxt som herdeflicka i ett arkadiskt Fjärrkarelen, där vallbarnen lärde varandra de urgamla runosångerna och tävlade om vem som kunde de flesta, medan de följde boskapen i skogen. Livegenskapen befriades hon ifrån genom att hon gifte sig med en torpare på finska sidan gränsen.

Friheten fick hon men eftersom mannen var orkeslös tvingades hon bland annat slita som pråmdragare längs floderna för att kunna försörja familjen med åtta barn.

Denna fantastiska kvinna dog i armod 1904. I slutet av sitt liv hade hon riktat små försynta böner om hjälp till alla konstnärer, kompositörer, litteraturhistoriker, författare m fl som i årtionden profiterat på hennes enorma minnesskatt och inspirerats av hennes sånger. Kvar till eftervärlden finns dock Albert Edelfelts berömda porträtt av Larin Paraske.

Elias Lönnrot samlade ihop de folkpoetiska fragmenten och nationaleposet Kalevala var skapat.

I de karelska gränstrakterna ligger Finlands mest berömda ås- och landskapsvy, Punkaharju, med Saimens blånande blänk på ömse sidor nere i djupet. Denna vackra plats består av åsen som är sju kilometer lång och klädd med reslig tallskog, är omgiven av tusentals uddar, näs och vikar. På området ligger också Retretti Konstcentrum som delvis ligger under jord i ett stort grottsystem. Under kriget användes grottorna till skyddsrum och sjukhus. Nu är det en kulturens plats och under sommarsäsongen gäller olika teman i utställningarna.

Vid Punkaharjus alla horisonter böljar blånande skogåsar som skiktar sig i allt tunnare akvarelltoner in i oändligheten. Ståtliga gallerier av tallar står i de branta strandsluttningarna eller i parad uppe på bergskammarna.

Den försommarvärme som under en resa som hade mött oss i Helsingfors har nu övergått betydligt kyligare väder. Våren är sen i Karelen. Kring Joensuu i norr ligger fortfarande is på de flesta sjöarna och staden möter med snöblandat regn. Snön dröjer sig kvar inne i skogarna. De väldiga vattenvidderna i Saimen och Ladoga kyler vårluften.

Vi besöker också ”Nya Valamo” kloster. Detta centrum för den ortodoxa tron i östra Finland har på senare år blivit lite av en turistfälla där ”shopping” av allehanda i klostret tillverkade produkter blir ett naturligt inslag. Inom området finns dock platser för meditation och eftertanke. På klostrets egen kyrkogård vilar inte bara ett antal munkar utan här finns också Pentti Saarikoskis anspråkslösa ortodoxa grav. Denna vagabond och bohem som tillbringade sina sista relativt nyktra år på Tjörn i Bohuslän har här fått sitt sista vilorum. Saarikoski tolkade med snillets inlevelse Homeros, Herakleitos och andra av antikens stora.

Föregående artikelMitt politiska liv… (del 19) – Ordförandeåret i FiB/K (III)
Nästa artikelHandledning = fusk?
Rolf Karlman
Socionom, och frilansskribent. Upppvuxen i industrisamhället Hallstahammar vid Kolbäcksån, som länge dominerades av en storindustri, “Bulten”.

6 KOMMENTARER

  1. Tack för Karelen!
    Karelen i vår östra riksdel (som den hette en gång i tiden) är något att minnas. Hemma har jag ett praktverk som heter Karelen – landet vi minns (eller nåt sånt). Den iordningställdes efter kriget och har fantastiska bilder över landet som var – finskt en gång, och svenskt en gång. Hagar Olsson skrev förordet.

    Jag passar också på att ge plats för min recension av en annan bok om Karelen.

    Och sedan en sång, denna söndag i kalla juni:

    Heili Karjalasta

  2. Rättelse:

    Nu är jag hemma och kollar i bokhyllorna.

    Boken heter ”Karelen landet som var”, minnespublikation utgiven av Karjalan liitto, redigerad av Olavi Paavolainen, tryckt i Borgå 1941.

    Hagar Olsson skrev inte förordet utan efterordet ”Minnenans land”. En helt fantastisk bok!

  3. Kalevala och runorna nådde jag aldrig som nioåring då jag flyttade till Sverige. I mitt finlandssvenska hem talades aldrig om Kalevala och runor senare i livet. Österbottens svenskar tenderar att ägna sig åt modernare dikter och folkdräktkultur med dragspel. Kalevala var akademi tror jag för finlanssvenskarna.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.