Rewi Alley och synen på Kina

Rewi Alley föddes på Nya Zeeland. Farföräldrarna kom från Irland och modern var engelska. När hans äldre bror stupade i första världskriget gick Rewi själv ut som frivillig och skadades två gånger. Efter kriget startade han en fårfarm tillsammans med en skolkamrat men den kunde inte försörja dem båda. Rewi sökte sig över till Australien och sedan vidare norrut till Shanghai, dit han kom 1927.

Där började han arbeta som fabriksinspektör vid brandkåren, stängde farliga fabriker och bekämpade barnarbete. Men Shanghai var en korrupt stad och han motarbetades av såväl fabriksägare som myndigheter. Tillsammans med Edgar Snow och dennes hustru Nym Vales startade han Gung Ho (arbeta samman). En rörelse för kinesiska industrikooperativ. Gung-Ho växte snabbt men det var mängder av opraktiska människor som strömmade till rörelsens administration och resultatet blev att byråkratins förlamande hand lade sig över verksamheten.

Rewi Alley förstod att det var nödvändigt att kombinera utbildning och industriell produktion för att kunna utveckla Kina från det existerande primitiva samhälle där rika jordägare hänsynslöst exploaterade bondebefolkningen. Inte förrän människor ur den klass som var inbegripen i aktivt arbete utbildades och gavs kontroll över arbetet, kunde det bli en förändring till det bättre.

Rewi Alley hade, som bas för sina många resor i landet, valt en skola i en by i Tsingling-bergen i södra Shensi. Skolan var mycket nedgången med ett fåtal elever, men som ledare utsågs engelsmannen George Hogg och på några år hade en skola vuxit fram där teoretisk utbildning kombinerades med praktiskt arbete. Men detta hade inte skett utan kraftigt motstånd från lokala Kuomintang* och platsen hotades också av den japanska ockupationsarméns framryckning.

Rewi och George diskuterade skolans framtid och kom överens om att den måste flyttas till en säkrare plats. Man hittade orten Sandan, sextio kilometer öster om Kanchow, där det fanns många tomma hus, vatten, kol och porslinslera. Det var en till största delen obebodd slätt mellan två höga bergskedjor. I december 1944 flyttade en grupp av de äldre eleverna dit och lektionsundervisningen började genast och följdes av praktiskt arbete under eftermiddagarna för att sätta skolbyggnaderna i stånd.

I februari året därpå kom ytterligare elever och utrustning och de första dagarna i juli 1945 var det klart med allt väsentligt förberedande arbete och skolan blev godkänd som ett ackrediterat utbildningscentrum av Gung Ho. Hela den fascinerade historien om skolans utveckling finns beskriven i Rewi Alleys bok Skapande utbildning, Gidlunds förlag 1979. En berättelse om hur människor växer genom att samarbeta och ta eget ansvar.

Under 1973 reste Rewi Alley och journalisten Wilfred Burchett – var för sig och tillsammans – genom många delar av Kina. Deras erfarenheter från resorna skrevs ned i boken Arbete och liv i Kina, Rabén&Sjögren, Tema Nova 1976. Det var Burchett som höll i pennan och han redogjorde okritiskt för vad han hörde berättas om utvecklingen under Det stora språnget och Kulturrevolutionen. Det skedde mycket stora framsteg i uppodling av mark, utvinning av olika naturtillgångar och uppbyggande av olika industriella verksamheter.

För att få ett komplement till Burchetts optimistiska skildring läste jag på nytt Jan Myrdals Kinesisk by 20 år senare – Rapport med frågetecken, Norstedts förlag 1983. Där återser Jan Myrdal och Gun Kessle många av dem de flera gånger tidigare mött i byn Liu Lin. Samtalar om den utveckling som skett och får höra argument för och emot vad som under åren ändrats i politik och praktiskt arbete.

Kinas historia har varit dramatisk. Från västerlandets försök att kolonisera landet under opiumkrigen, den japanska invasionen under andra världskriget, kampen mot Kuomintang fram tills folkrepubliken Kina kunde utropas år 1949. Och utvecklingen har under åren därefter inte heller varit utan motsättningar.

Men det är viktigt att hålla i minnet att det hela tiden rört sig om en utveckling som i stort sett varit positiv för Kinas folk. Några citat ur boken Arbete och liv i Kina kan påminna om ett idag inte längre existerande elände. Som till exempel vad folkets befrielsearmé såg när de under den långa marschen passerade genom Tibet.

”En av jordägarna som hette Pan Kuan, ägde en stor lott av den bästa jorden och brukade den med hjälp av slavar. Han hade 18 mulor och hästar samt 14 slavar. Under de närmaste åren före befrielsen dog 17 familjer ut fullständigt. Listan över personer som hade dödats, svultit ihjäl eller rymt omfattade 149 namn. Alla i de fattiga familjerna måste göra dagsverken, utföra obetalt dagsverke för de lokala jordägarna. Det var lätt att få lån vid missväxt av någon av lamorna – till 20 procents ränta – men om skulden inte betalades tillbaka i slutet av året måste låntagaren eller en arbetsför medlem av hans familj ge sig till slav.”

Hälsoläget i Kina var också katastrofalt vilket till exempel kan exemplifieras av spridningen av syfilis.

”Folkets Kina hade en dålig start, eftersom omkring 20 procent av Kuomintangtrupperna hade syfilis och spred smittan som en skogsbrand i varje stad eller by som de passerade igenom. Statistiken visade att antalet syfilisfall i småstäderna på landsbygden stod i direkt proportion till truppernas – de japanska, amerikanska och Kuomintangs – storlek och längden av deras vistelse.”

Förutom kampanjen mot syfilis måste man också bekämpa det utbredda opiummissbruket och där gjorde en tysk läkare, Hans Müller, en viktig insats. Han valde att efter slutförda medicinska studier i Basel år 1939 flytta till Kina. När Japan kapitulerat blev han chef för ett sjukhus i Manchuriet, där manchuriska legosoldater så småningom sökte sig till befrielsearmén för sin försörjning, och säger:

”Ett stort problem var att dessa nya rekryter till nästan hundra procent var opiumslavar. Jehol, där jag hade mitt sjukhus, var centrum för opiumframställningen. Opieodlingen dominerade allt annat, och spannmål måste köpas utifrån, för pengar som opiumhandeln inbringat. Opium fungerade som kontanter. Jordägarna betalade sina privatarméer med opium.”

Nu berättade Hans Müller om hur man bekämpade opiummissbruket på två fronter. Genom att internera rekryterna och på så sätt avskära dem från opium och genom en jordreform så bönderna kunde försörja sig på att odla andra grödor.

Hans Müller, som blev kvar i Kina, skulle senare dyka upp i ett helt annat sammanhang. Rewi Alley hade 1954 flyttat till Peking och börjat arbeta på en bok med citat som visade hur yttervärlden har sett på Kina. Så småningom växte manuskriptet till en oformlig mammutstorlek.

” – Då kom dr Hans Kurt Müller till Peking. Här brukar han kallas Hans Miller. Han är läkare och tysk och har arbetat i frontlinjen med Åttonde Route-Armén sedan 1939. Han hade varit sjuk. Han skulle vila upp sig ett tag. Han hade tid över och han tog tag i mitt manuskript. Det bör ha varit 1963. Han läste det. Sedan erbjöd han sig att ta hand om det, skära, redigera och skriva ut. Det gjorde han med tysk grundlighet. Han är mycket noga av sig.” (Rewi Alley)

Denna bok kom ut på svenska strax efter Rewi Alleys sjuttiofemårsdag. På Jan Myrdals initiativ gavs den ut av Gidlunds förlag 1973 med titeln Västerlandets imperialism i Kina under 400 år. En guldgruva för den som vill sätta sig in i hur västerlandet sett, och ofta fortfarande ser på andra folk, och hanterar dem.