Richard Peters (10) – Tunnlar, flygmaskiner, luftballonger och fallskärmar

Richard Peters aldrig varken publicerade eller lästa berättelse om livet i första världskrigets skyttegravar på västfronten fortsätter här med 10:e avsnittet, där de nu gömmer sig allt bättre för fiendens artilleri och insyn 10 meter under marken...

Manfred von Richthofen – “Röde baronen” (i sitt rödmålade flygplan) tillsammans med några andra tyska stridsflygare, april 1917. När första världskriget började hade flera länder skaffat sig militärflyg. Flygplanen var i allmänhet tvåsitsiga plan med en motorstyrka på omkring 100 hästkrafter. I augusti 1914 hade tyskarna omkring 250 flygplan och Frankrike hade betydligt färre flygplan. Britterna i sin tur släpade efter både fransmän och tyskar.

Det förekom även lugna veckor vid ”Berta”, då kriget endast pågick rent teoretiskt, ja rent matematiskt faktiskt. Vi visste precis att klockan 10 på morgonen och klockan 16 på eftermiddagen kom kraftiga granatanfall mot vår spaningspost. 5 minuter i 10 och 5 minuter över 16 gick vi i skydd så gott det nu gick i vårt brädskjul med takpapp. Grälstorvorna skyddade åtminstone mot värsta splitterverkan. Någon fullträff kom aldrig. Den närmaste granatkratern låg dock bara någon meter från vår kulle.

Att ta sig ifrån vår skitiga håla upp i friska luften eller rent av att ta sig en promenad i landskapet kunde vi bara göra på natten. Livet inskränkte sig därför under flera månader, ja nästan ett helt år, till dessa futtiga tio meter skyttegrav.

Att ta sig en promenad i månsken var farligt eftersom i det milda ljuset kunde fienden se våra silhuetter eller våra gestalter mot den upplysta himlen i väster. Och vi hade inte heller särskilt mycket tid för några promenader.

Granatsalvorna och kulspruteelden som sköts mot vår observationsplats kom nu på nätterna allt oftare och allt häftigare. Vi gick därför med allt större energi in för byggandet av av tunneln, trots att platsen var helt olämplig för detta. Marken bestod av fast blålera i vilket vi först grävde en lutande gång neråt centimeter för centimeter. När den kommit ner en bit började vi hugga ut trappsteg med spetshackan. Varje trappsteg som var uthugget ur den hårda leran förstärktes med en träram. Träplankorna till ramar måste släpas dit på nätterna.

Den uppgrävda jorden fylldes i säckar bäras bort för att fienden i sina spaningsposter på andra sidan måtte ges intrycket att vår spaningspost hade övergivits. Det fick alltså inte finnas några tecken på att arbete pågick. Av det följde också att alla de lersäckar som vi staplat upp på dagarna måste bäras kilometervis långt bort på nätterna. Detta förde trots allt det goda med sig att de säckar som kastades upp på marken långt där borta drog på sig mycket häftigare beskjutning än vår egen plats.

Ju djupare tunneln blev desto tyngre blev arbetet. Efter ungefär en timmas arbete nere i tunneln under marken var syret i luften så pass förbrukad att stearinljusen nästan slocknade. Vi måste upphöra med arbetet och vänta tills frisk luft åter hade trängt in i tunneln. Då kunde arbetet återupptas för ännu en timme.

När vi kommit ner till cirka 10 meters djup stötte vi på en vattenorder varpå hela tunneln dränktes. Vi skaffade oss en handpump och en gammal brandslang, varpå vårt huvudsakliga arbete morgon och kväll övergick till länspumpning.

Vi var mycket nöjda när vi på tio meters djup kunde göra en vinkel och bygga ut ett brädfordrat sidorum, nästan som i ett gruvsystem. När man där nere, så att säga ”kilade runt hörnet” var man helt skyddad från splitter som på nätterna regnade in direkt mot tunnelingången från fiendesidan, samtidigt som hela tiden risken för en fullträff kvarstod, alltså en träff direkt in i tunnelöppningen med en explosion nere i tunneln som följd. För att gardera oss även mot denna eventualitet grävde vi från ingångstunneln åter en vinkel under marken som blev en reservutgång en lång bit därifrån.

Fienden trodde uppenbarligen att vårt lilla skyttegravsavsnitt var övergivet och hade en lång paus i sin artillerield. Men, en dag under denna lugna period fick vi oväntat besök av några höga officerare som modigt nog mitt på dagen dumdristigt nog kikade upp över skyttegravskanten och spanade ut över landskapet med sina kikare. Det hände dem ingenting, men de blev observerade och därmed var vår ”övergivna” spaningspost förrådd.

Häftigare än någonsin satte nu artilleribeskjutningen av våra futtiga 10 kvadratmeter igång igen. Under dessa nya omständigheter räckte för det mesta inte längre rasten var fjärde timme till för att ta sig ner i tunnlarna och de skyddande kamrarna. Vi lade därför brädor över halva trappans bredd i tunneln som en slags rutschkana. Så fort vi hörde mullret från fiendekanonerna i Beamont, vilka vi kände igen på klangen när de siktade mot vår ”Berta”, rutschade vi blixtsnabbt ner i tunneln. Där nere försvann vi genast runt hörnet i vatten, medan splitter rasslade i trappan bakom oss, även stora jordklumpar från splitternedslagen virvlade omkring oss.

Det fanns en risk att ingången vid sådana tillfällen helt skulle rasa samman. Därför bestämde vi oss för att gräva vidare för att skapa en andra utgång bakåt. Så på 10 meters djup byggdes från de båda kamrarna ännu en cirka 20 meter lång smal gång bakåt, vars öppning togs upp mycket försiktigt och kamoflerades till en slangs granatkrater.

Slutligen hittade vi någonstans i närheten också några gamla järvägsskenor, som vi på nätterna släpade hemåt, säkert en kilometer, för att förstärka vårt svaga brädtak i spaningsvärnet.

Kamofleringen av spaningsplatsen var mycket viktig, för det var enda skyddet mot en säker snabb förintelse. Men det flög in fientligt flyg på bara 50 meters höjd och fotograferade våra ställningar. De flög så lågt att man kunde känna igen piloternas ansikten i de öppna maskinerna. Dessa lågtflygande maskiner höll sig dock utom räckhåll för vårt brant inställda luftvärnsartilleriet, som därför inte kunde skjuta. Och kulsprutor hade man inte mycket användning för mot dessa snabbflygande maskiner.

Dagligen följde vi med stor spänning bataljer mellan olika flygeskadrar. Hur ofta såg vi inte ett flygplan som störtade mot marken med en rökpelare efter sig och försvann! Det fientliga luftvärnet täckte en stor del av himlen med små vita moln av exploderande granater som spärrade vägen för flygplanen.

Vårt eget luftvärn var ganska eländigt och fick bara då och då möjlighet att skjuta dåligt riktade skott rakt ut i luften. Så fick de slut på ammunition. Och de verkade knappt ens veta vad de sköt på.

Synnerligen obehagliga var luftballongerna, för de kunde överblicka hela området och vi visste förstås aldrig om de skulle upptäcka just oss när vi rörde på oss. Det förekom inte under hela denna tid att en fientlig luftballong sköts ner, trots att fienden började skjuta med grovkalibrigt långskjutande kanoner på våra luftballonger.

En gång hände det att två okända personer kom dinglande ner i varsin fallskärm bakom vår front. Upphetsningen var stor, men det visade sig vara en spanare och en sjuksyster, vilket i alla fall gav oss något att skratta åt.


Länk till alla avsnitt i serien Richard Peters.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.