Richard Peters (4) – Från Wanderfogel till artillerist

Bild från Kirchehir 1940

Efter Mussolinis misslyckade försök att inlemma Abessinien i sitt drömda nya Romarrike fick han hjälp av Hitler. Därefter ingrep de tillsammans i det spanska inbördeskriget mot republiken och 1937 anslöt sig Italien till Axelmakterna; Tyskland och Japan. Då blev läget akut för nazikritiska tyskar i Italien, som då flydde till det neutrala Turkiet. Bland dessa fanns Richard Peters och hans familj.

Av de cirka 800 tyska flyktingarna i Turkiet var ca 200 akademiker. De levde ett ganska bra liv där, många i staden Kirsehir, 15 mil sydost om Ankara. Staden låg som en oas ute på den torra anatoliska högplatån. De hade full frihet att röra sig i staden och dess omgivningar. Richard Peters och hans familj vistades åtta år i Turkiet.

Åter till manuskriptet. Berättelsen fortsätter efter utlandsäventyret i Sverige…


Under första krigsåret fortsätter Richard skolan och engagerar sig med sina Wanderfogel-kamrater och noterar att myndigheterna ingriper på olika vis samt en del ungdomar drabbas av antisemitisk smitta. Alla tyska pojkar måste på ett eller annat sätt genomgå militärutbildning. Hösten 1915 rycker så Rickard in, 17 år gammal.

Under det första krigsåret mellan de officiella segerbulletinerna inträffade också saker som drabbade oss lokalt och personligt. Det kom inte bara dödsbud, det kom också blytunga eller förzinkade likkistor från fronterna tillbaka till hembygden med döda skolkamrater och Wandervogel-kamrater, som vi då begravde. Listan på döda släktingar och vänner växte sig alltmer omfångsrik.

Trots allt detta ville vi rädda vår ungdomsgenerations nya idéer och livsstil över till efterkrigstiden. Den flykt till naturen Wanderfogel-livet inneburit måste helt enkelt leva vidare.

Men ”ungdomsrebellernas” tidskrifter, till exempel elevtidskriften “Der Anfang” (Starten), förbjöds av regeringen redan under krigets första dagar. Vi grundade också filosofiska sällskap för att någonstans kunna håll idéerna om ungdomens frihet vid liv. Genom föreningen av “nauturungdomarna” och “rebellerna” utvecklades ett revolutionärt sinnelag omkring 1917. Men föreningen med den proletära ungdomsrörelsen kom först till stånd i och med revolutionen 1918.

De första krigsåren 1914/15 dök det också upp irrläror. Plötsligt uppstod en våg av antisemitism, som hårt grep tag i en del ungdomar. I Hamburg utkom en starkt antisemitisk skrift som kallade sig “Der Hammer” (Hammaren). Utgivaren Fritzsche hade uppenbarligen missförstått diktarfilosofen Friedrich Nietzsche.

Men ungdomarna läste skriften tillsammans med en massa annat. Och det varade trots allt inte mer än ett par tre veckor. Då deklarerades att antisemitism är en irrlära, som inte hade något gemensamt med de nya ungdomsidealen.

Ja, just de som under dessa två veckor uppmärksamt lyssnat och tagit intryck av denna irrlära blev senare de främsta försvararna av judarna och fann också vägen till socialismen. De skämdes för sina judiska kamrater och vänner för att ha läst den där smutslitteraturen, men de hade i alla fall till slut själva hittat botemedlet mot irrläran.

De kunde förstås inte ana att de med detta snedsprång faktiskt hade föregripit en senare tysk utveckling. Denna kortvariga sjukdom – som de alltså övervunnit och funnit både dålig och ond – skulle två årtionden senare spridas som smitta till nästan hela det tyska folket och utvecklas till en mycket allvarlig sjukdom. Tyvärr hade detta trots allt begränsade snedsteg då, denna irrlära inom Wandervogel-rörelsen de första krigsåren, varit ett för litet varnande exempel för att kunna vara något för det tyska folket att dra lärdom av […]

Så närmade sig hösten 1915. Det var en uppvaknandets tid, då den unga människan i normala fall skulle förbereda sig för universitetsstudier, men då de istället tvingades till skyttegravarna och in i mördandets hantverk. Också de yngsta i årgången 1897 måste inställda sig i ledet.

Några kallades till mönstring, andra anmälde sig frivilligt. Att bli frivillig innebar 1915 ingen större skillnad. En ”ofrivillig” kunde möjligen vinna ett halvårs uppskov, och en ”frivillig” möjligen få välja vapenslag. På det viset kom vi en dag – tre ”frivilliga” – till artilleriet.

Vår första fråga efter att ha kommit till regementet var när vi skulle kunna få vår första permission. Det var emellertid högst ovisst på grund av att tyska soldater måste inneha ett minimum av disciplin och militärt uppträdande innan denne kunde släppas ut i det civila samhället. Föräldrarna och skolan måste därför brevledes meddelas att vi inte kunde få komma hem förrän vi kunde hälsa på militärvis.

När vi så lärt oss detta, beviljades vi en dag ledigt för att avlägga vår studentexamen. Vi fick också dispens från uniform för att vi skulle avlägga ett skriftligt prov. Under den muntliga examen rusade helt oväntat skolvaktmästaren in med en Extrautgåva av någon tidning, där det stod att Tyskland tagit ”hundratusen ryska fångar”. Alla skrek av upphetsning och hurrade för den stora tyska framgången. Alla erhöll tack vare krigsframgångarna examensbetyget ”Berömlig” (högsta betyg KL). Vi kallade det för en ”icke-student” i krigstider.

Soldatutbildningen inom artilleriet, där vi också lärde oss att rida, varade ungefär ett halvår. Ridningen var rolig, men allt annat vara bara ett försök att tvätta ur oss alla våra ungdomsideal och vänja oss vid mänsklig gemenhet och dumhet, vilket var det värsta vi visste. Det var omöjligt att upptäcka minsta spår av ”en ny anda” eller någon ”militärgrå själ” i vilken vi skulle kunna föreställa oss att finna lite gemenskap och kamratskap.

Redan första dagen blev vi åthutade på följande sätt: ”Jag trampar dig i magen där livmodern sitter!” Vi visste inte ens vad en livmoder var. Vi tillfrågades hur mycket underhållsbidrag vi betalade, och visste inte vad underhållsbidrag var. Eftersom vi inte visste svaren på dessa frågor röt dom: ”Ni ljuger!” Och för lögner blev man bestraffad. Vid ridningen hette det till exempel: ”Karln hänger där på hästkraken som en strumpa full med skit!”

Det mesta var ett enda gormande och skällande. (Skällandet på preussiska kaserngårdar är inget mindre än vad Friedrich Nietzsche beskrev som ett sadistiskt, cyniskt och smutsigt skrikande.)

När vi misskötte oss på de urtråkiga vändningsövningarna fick vi som straff ”Tre gånger runt ridbanan, marsch, marsch!” Då sprang vi en hel timme, minst femtio varv istället. Det var förstås också ett brott mot den så kallade disciplinen. Tillfrågade om varför vi gjort detta, svarade vi: ”Vi tycker bättre om att sporta än de själsdödande vändningsövningarna”. Naturligtvis blev vi fruktansvärt bestraffade för denna oerhörda ”fräckhet”.

Vi var unga idealister, krigsfrivilliga, som var beredda att ge livet för fosterlandet och vi blev behandlade som svin. Men av allt pedanteri och de permanenta bestraffningarna blev vi magrare än galärslavar. Vi tröstade oss med tanken att den ”nya ungdomsandan” naturligtvis inte skulle kunna finna sig till rätta bland några militärkaserner där skygga unga pojkar blev i det närmaste levande flådda, för att de måste befinna sig vid fronten.

Vi inordnade oss trots allt i dessa vidriga förhållande med hjälp av stoiskt filosoferande om att så här måste det vara, att det hörde till den nödvändiga disciplinen, fast det inte fanns minsta skönhet i någonting, att man måste göra sin så kallade plikt, som mest bestod av fullständigt meningslösa ting. Vi kände oss verkligen som galärslavar, inte som människor, inte som fosterlandets fria söner.

En dag anmälde vi oss frivilligt till fronten. Hellre se döden i vitögat, än att fortsätta utsättas för detta omänskliga slit. Så gick våra tankar.

Länk till alla avsnitt i serien om Richard Peters.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  2 kommentarer for “Richard Peters (4) – Från Wanderfogel till artillerist

  1. Arne Nilsson
    2016-12-30 kl. 18:24

    Får en känsla av att bilden förmedlar väsentliga delar av tidsandan: framtidstro, ut i naturen, sång och glädje.

    Men bara pojkar/unga män, inga flickor/unga kvinnor.

  2. Arne Nilsson
    2016-12-30 kl. 20:59

    Min kommentar avser bild 2.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.