Richard Peters (5) – Nära döden…

Efter att ha genomlidit den halvårslånga militärutbildningen till artillerist under omänskligt preussiska rytandet, skrikande och rättslösa bestraffningar berättar nu Richard Peters vidare om det ännu mer omänskliga livet vid fronten nära Verdun – öga mot öga med döden...

I skydd i en granatkrater…

I april 1916 bar det så äntligen av till fronten. Vi visste inte vart vi skulle, vi visste bara att att vi nu skulle få en lösning på våra värsta problem, alltså befrias från tusen och åter tusen helveteskval på regementet. Att få ett slut på detta helvetiska halvår var vår då enda tanke. Vi anade inte att vi alldeles bakom fronten åter skulle hamna på ett likadant regemente – fast värre.

Första maj klockan fem kom vi fram till denna ”ersättning” vid västfronten, någonstans i trakten av Verdun, 17 år gamla och fortfarande fulla av förtröstan på ungdomsidealen. Vi var alla artillerispanare. 24 timmar om dygnet skulle illusionen upprätthållas att den nya tyska andan i farans stund inte skulle svikta.

Redan under de första fem minuterna blev vi åter åthutade:

”Va, är ni frivilliga? Då ska skiten för er här frivilligt förlängas, det ska vi nog se till!”

Och så blev det. Vår första uppgift blev att tömma och rengöra officerarnas latrintunnor (som naturligtvis inte vi fick använda. För soldater fanns bara en stor grop med en stång över, på vilken tio man kunde sitta bredvid varandra).

I byn Euvezin, mellan Maas och Mosel, blev vi och alla andra inkvarterade i tomma hus, tomma vinkällare och i halvt ihoprasade ruckel. Byn sades vara belägen 4 km bakom fronten inom räckhåll för fiendens artilleri, så platsen hörde till själva frontområdet. Några civila invånare fanns inte längre kvar, de var sedan länge evakuerade. Vår tjänstgöring bestod i att rensa vingårdar efter sluttningarna, där tidigare läckra druvor odlades, från vinstockar och ersätta dem med potatis och andra lättodlade ätbara grönsaker.

I övrigt var det samma preussiska skrikande och skällande här som vid kasernerna där hemma, ett evigt drillande och exercerande intill total fysisk utmattning. Så behandlade man unga människor som trodde sig vara fäderneslandets unga hjältar.

Vi brann verkligen för att äntligen få en skymt av fienden, eller hur det nu skulle bli när skjutandet så småningom skulle sätta igång. Den så kallade fienden skulle vi emellertid aldrig ställas ansikte mot ansikte med. Man kunde befinna oss fem meter från de fienden, men man såg aldrig en skymt av dem. Så när skjutandet satte igång, såg man aldrig fienden i ansiktet. Och detta pågår nu år varje sekund, timme för timme, år efter år.

Vårt frontavsnitt mellan St. Mihiel och Priesterwald var alltså 16 km brett. Där hade vi sju artillerispaningsplatser som bands samman med ledningar till en telefoncentral. Det gick åt ungefär 200 kilometer telefontråd. Den mest framskjutna spaningsplatsen befann sig mellan fem och tio meter ifrån fiendens skyttegravar. Det var en så kallad ”förvarnare”, från vilken alla andra spaningsplatser styrdes. De övriga spaningsplatserna låg två- till tre kilometer bakom fronten, men de befann sig å andra sidan framför de egna artilleriställningarna men inom räckhåll för fiendens spärreld.

En ännu tyngre och farligare tjänstgöring än vid dessa högt exponerade, men ordentligt nedgrävda och väl insvepta spaningsplatser, var patrulleringsgravarna där sönderskjutna telefonlinjer hela tiden måste repareras. Utan telefonförbindelser blev man nämligen omedelbart hjälplös. På sådan patrullering gick man alltid i par – om något skulle hända – för att kanske kunna få hjälp från någon i närheten.

Mitt på ljusa dagen och alldeles bakom de främsta linjerna måste vi plötsligt laga en telefonledning; först gräva hål, sedan resa stolpar, klättra upp med klätterskor och dra trådar. Ledningen passerade en kulle inom synhåll för fienden. Så hörs plötsligt ett par tunga knallar, ett sekundlångt visslande och fräsande genom luften – smattrande av splitter framför oss, bakom oss, ovanför – eld, stenar, uppkastad jord, fontäner av vatten sten och jord. Instinktivt kastade vi oss alla ner på magen, ögon, näsa och mun ner mot marken.

Då small det igen, och igen, och igen, och igen… Inom några sekunder lyckades alla åla ner i några gamla övergivna skyddsvärn, som i alla fall gav skydd mot det värsta splittret. Den yngste av oss kom in sist, men fick en kraftig spark av en underofficer och flög ut igen i det fria, med orden:

”Ditt svin, du är frivillig här, du kan dö där ute!”

Han kröp ihop som en mycket liten igelkott i en rykande färsk granatgrop tillsammans med en liten kanin.

Ungdomskapitlet var nu definitivt slut. Krigskapitlet hade däremot börjat på allvar. Så såg nu verkligheten ut, den som vi hört om i skolan och läst om i böckerna och förstått av historierna om kriget 1870-71, alla namnen och händelserna som vi för länge sedan glömt, men som det pratades så mycket om när vi var unga, de kom nu tillbaka.

Men eftersom vi var så unga och oerfarna skyllde vi kanske det hemska som nu hände på denna speciella olycksdag och tog det som en privat nära-döden-upplevelser. Under de första timmarna här vid den verkliga fronten var det underligt nog inte kriget som var huvudsaken, inte heller att stå öga mot öga med döden, det som oavbrutet försökte slita sönder vårt förnuft. Nej, huvudsaken var något helt annat, inte elände och svaghet, utan gemenskapen mellan människor.

Som sjuttonåringar vid fronten hade vi nu både känslomässigt och filosofiskt gjort oss förtrogna med tanken på döden. Vad fanns för övrigt åt oss? I varje ögonblick, både dag och natt, i sömnen och i vaket tillstånd, vid matbordet och på avträdet, kunde vi vänta oss att möta döden. Den kunde utan föregående varning plötsligt uppenbara sig, eller den kunde med ett fruktansvärt dån rusa genom luften så att det bara gavs några få sekunder till eftertanke, som aldrig bestod av något annat än den urgamla funderingen: är det din eller min tur denna gång?

Vi lärde oss att skilja olika kanonknallar; ljus eller dov, och visste till slut precis vad som hotade oss eller vad som skulle slå ner långt bort. Vi lärde oss till och med att avgöra om granaten skulle slå ner tjugo meter till vänster eller tjugo meter till höger, tio meter framför eller tio meter bakom oss. Vi lärde oss av flygblad, som regnade ner över oss tillsammans med splitter och stora blindgångare – efter att ha briserat på tusen meters höjd uppe i himlen – att det inte var någon mening med att försöka fly ut på de öppna fälten, inte ens fem meter framåt, bakåt, åt höger eller åt vänster – för vi hörde ju till dem som inte hade Gud på sin sida.

Vi tvingades inte sällan marschera genom kulregna mitt ute i landskapet. I sådana lägen sökte man skydd i minsta tänkbara lilla ojämnhet där man sedan ofta blev kvar i timtal. När vi befann oss i direkt granateld pressade vi oss genast samman i en alldeles färsk granatgrop, för vi visste nämligen att kanonerna med största sannolikhet inte skjuter i samma riktning två gånger, utan alltid några meter åt sidan. Vi låg ofta flera timmar i en sådan grop medan hundratals granater slog ner runt om, tio meter, fem meter, två meter och till och med bara en enda meter ifrån oss. Hålet gav oss alltså skydd mot allt utom en fullträff, som också med viss sannolikhet skulle kunna komma. Och så här pågick det bokstavligen dag ut och dag i flera år.

Länk till alla avsnitt i serien Richard Peters.

... är läst 149 gånger!

  1 kommentar for “Richard Peters (5) – Nära döden…

  1. Anders Persson skriver:

    Det där med att en granat inte slår ner på samma plats två gånger är en vida spridd krigsmyt. Förståelig, men icke desto mindre felaktig. Om chansen att en viss bit av terrängen träffas av en granat är, säg, 1/100 så är chansen att den träffas av två granater 1/10 000 – innan skjutandet börjar.

    När väl skjutandet börjat och en viss granatgrop bildats är chansen att träffas där återigen samma 1/100.

    Det han säger om att artilleriet för varje skott ändrar riktningen en aning tror jag inte riktigt på. Skillnaden mellan olika granater och vindförhållanden, även små sådana, leder ofrånkomligen till en viss spridning av träffbilden.

    Men kanske har någon artillerist som läser detta andra uppfattningar?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.