Richard Peters (6) – Vid fronten söder om Verdun

Tillvaron för en ung pojke vid fronten var omöjlig att föreställa sig i förväg. Richard Peters berättar nu detaljer om vad som var deras uppgifter och vad som hände när de i maj 1916 slutligen kom till sitt slutmål i den spöklika leran.

Otto Dix – Fronten vid Verdun

Patrullerna, som måste reparera trasiga telefonlinjer måste alltid gå till platser som låg under fiendens artillerield. Det måste inte bara ske på dagen, för även nattetid måste ledningar lagas. Fast med en viktig skillnad, på natten undvek man lättare det tunga artilleriet. När man så lyckats ta sig tillbaka från ett sådant uppdrag brydde man sig knappast om att platsen också låg under fientlig kulspruteeld. Kulorna visslade bokstavligen om öronen, men vi hukade bara lugnt i våra skydd.

I hemtrakterna, där man knappast kunde föreställa de här hemskheterna, såg de oss uppenbarligen som ”hjältar”. Men vi ville inte vara några hjältar, och vår insats vid fronten var sannerligen rent banal. Självklart var vi rädda, det var en obeskrivlig rädsla, men man blev liksom avtrubbad. För, en människa kan inte uthärda åratal av psykisk skräck.

Trots alla dessa fasor föredrog vi tjänsten vid fronten framför tjänsten vid regementena, inget var mer hatat än regementet. När man låg på magen i ett granathål kunde man i alla fall inte tvingas till långa distansmarscher eller uppsträckta paradmarscher. Den så kallade fienden kunde skjuta och ta livet av oss, men han kunde inte tvinga oss exercera.

Våra befäl bakom fronten vågade sig fram för inspektion någon enstaka gång om året, och då bara på garanterat lugna dagar, och bara på order från ännu högre ort. Och därefter fick vi “frontsvin” åter vara ”ifred”, vi åtnjöt en slags “de förtrycktas fred”.

En oerfaren människa, som en ung soldat ju är, kan som regel vara beredd att i pressade situationer göra en ansträngning med livet som insats. Men bara en gång eller två gången, eller möjligen tre gånger. Men inte varje dag året om. Då blir det något helt annat, nämligen en galen vana. Endast på det viset kan en människa under flera år uthärda tanken att varje sekund kan vara den sista.

Det blev ingen mer heroiskt uppryckning, istället inställde sig likgiltighet, ett slags fatalism och rent fysisk trötthet, som även drabbade de mest beslutsamma män som kaxigt skrutit om sitt dödsförakt och sin odödlighet. Det finns också en sorts hunger, som liksom äter människor inifrån. Den kommer när en kamrat slitits i stycken ett par meter ifrån dig inför dina ögon.

Allt detta är krig, ett långvarigt ställningskrig där fienden aldrig blir synlig, man ställs aldrig öga mot öga med honom. Ett krig där människor är osynliga “som ohyra” i underjorden, likt maskiner som äter människor i tusental. På det viset – och på inget annat sätt – var det första stora krigets grymma ansikte.

När vi gick ut i detta krig, kunde vi inte föreställa oss hur det skulle bli i verkligheten, men vi skulle snart lära känna det alltför väl. Vad vi som unga människor aldrig kunnat gissa och aldrig i förväg kunnat veta, var den psykiska chock som skulle drabba när döden grinade unga människor i ansiktet. Hela mänsklighetens samlade elände uppenbarade sig.

Efter sådana händelser kan unga människor inte sjunga heroiska ballader inför döden, det blir obscent. Och förresten: Skulle det verkligen vara så annorlunda idag än vad det var då? Är verkligen allt så annorlunda nu än i tidigare krig, när man sköt på varandra med pil och båge eller med kulor eller slogs med sablar?

* * *

I maj 1916 kom vi första gången till ett spaningsvärn, någonstans vid fronten söder om Verdun, närmare bestämt mellan St. Mihiel-fronten och Pont à Mousson, vid det beryktade Bahndamm mellan byarna Essay och Flirey, alldeles nära en liten soldatkyrkogård. De leriga gravhögarna med sina träkors var sprutade med desinficerande vit kalk. Vid sidan om de små kullarna bubblade det upp en illaluktande brun sörja, som ur en kloak. Ja, så såg det ut, det var allt som återstod av hjältarna när allt var över.

Skottlossningen pågick hela tiden och vi hittade till slut skydd under en liten järnvägsbro av sten. Sedan begav vi oss via de provisoriska träskvägarna (av grenar, ris och träslanor) in i bokskogen som stod i full vårprakt. Längs dessa vägar genom skogen hängde ett trassel av telefontrådar för att vara aningen skyddade mot flygspaning. Längs vägen vi gick löpte också en två till två och en halv meter djup grav i den kalkiga och leriga marken, klädd med tunna spontväggar.

Då hördes plötsligt ny skottlossning och vi hoppade instinktivt ner i graven. Det hade inte alls varit nödvändigt att nöta in allt sånt där vid övningarna på regementet, för när det verkligen är fara på riktigt går sådant helt av sig självt. Graven var så smal att endast en person i längsriktning fick plats. Men den gav ganska bra skydd, mot allt utom fullträffar. Var tionde meter var det en liten nisch i väggen som man kunde smita in i om det kom någon från andra hållet, så man kunde mötas.

Det hade blivit sent och det började skymma. Då närmade sig plötsligt en rad män, vi pressade in oss i de små nischerna. Varje par bar störar på axlarna mellan sig och i störarna hängde bördor i en tältduk. Tyst, ordlöst och spöklikt passerade tåget förbi. Innehållet i tältdukarna svepte sakta förbi och snuddade våra kroppar.

Två, tre, fyra, fem sådana grupper drog förbi. I den femte såg vi i ena änden två nakna fötter sticka ut ur tältduken, i andra änden människohår och ett huvud. Det var ett liktåg på väg till begravningsplatsen vid Bahndamm. Det var våra unga livs första möte med ”stupade hjältar”.

Otto Dix – måste ha sett samma sak

Länk till alla avsnitt i serien Richard Peters.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.