Vi kom på kvällen fram till det timrade blockhuset. Det låg i skogskanten alldeles bakom den främsta skyttegraven, ungefär tjugo meter ifrån fiendens främsta postering. Några meter vid sidan om blockhuset låg vårt spaningsvärn. Därifrån kunde man se fiendens skyttegravar och det röda tegeltaket på den sönderskjutna tågstationen i Flirey. Men vårt sätt att spana bestod inte av att ”se” utan uteslutande av att ”höra”. Vi bedrev alltså bara ljudspaning.
Fyra britsar ett träbord, en liten klen kamin, ett skåp för våra gevär och en låda för handgranater under våra sovbritsar. Allt var väl skyddat mot splitterverkan, men inte mot fullträffar. Livet hängde på sannolikheten av en fullträff på blockhuset. Vi hade lite svagt elektriskt ljus. I närheten fanns det en vattenledning. Vattnet ur brunnar och granathål var livsfarligt att dricka.
Telefonen var viktig, med den kunde man på lediga stunder hålla kontakt och småprata med kamrater på de andra spaningsplatserna. Det årslånga ställningskriget erbjöd oss alltså en viss ”komfort”.
Vi var fyra man på denna spaningsplats som utan uppehåll måste organisera dag- och nattjänst och också skicka ut patruller för att laga sönderskjutna telefontrådar samt förutom detta ofta laga vår egen mat.
Var fjärde dag blev vi avlösta av fyra man ur den befintliga besättningen för att kunna få lite vila från den egentliga fronttjänsten. Denna återhämtning liknade livet vid regementet under utbildningen. Det fanns inte minsta lilla respekt för ”hjältarna”, som smutsiga och utmattade kom ut från den främsta skottlinjen. Viloplatsen låg också nästan inom skotthåll för fiendens artilleri och egentligen var det bättre vid den verkliga fronten.
I vårt blockhus var det riktigt gemytligt. Lugna dagar kunde man med lite fantasi inbilla sig att man var i någon slags övernattningsstuga med Vandervogelvännerna. Men det var förstås inte samma anda här som den i ungdomsrörelsen. Visst fanns en slags kamratskap. ”Du”, som soldat kunde räkna med de andras hjälpsamhet om du hamnade i fara. Men genomgående tema för all typ av ”underhållning” var snusk och förstås sexualitet. En kille som hette Meyer upprepade i varje mening hundratals gånger per dag ordet ”skit”. Därmed fick han förstås smeknamnet ”Skit-Meyer”. Han blev mönsterbildande.
Spaningstjänsten genomfördes med avlösning varannan timme varje dag och varje natt. Därtill kom patrulleringarna, mathämtningarna från infanteriköket och hundra och åter hundra småsaker av dagliga småsysslor som hörde livet i skyttegravarna till.
Avträdet bestod av ett hörn i skyttegraven varifrån exkrementerna helt enkelt kastades ”över bord” med en skyffel. När granater slog ner just där kom förstås skiten tillbaka.
När man avlägsnade sig bara några få meter i löpgraven bort från blockhuset måste man räkna med att inte komma levande tillbaka. Avståndet till fältköket, som kanske var hundra meter fågelvägen, gick genom ett virrvarr av skyttegravar, och vandringen dit och hem kunde ta mer än tre timmar. När man rörde sig utomhus måste man ofta ligga i ett granathål och trycka utan att kunna fly någonstans, medan sten och jordklumpar och splitter regnade omkring en. Skogen omkring oss var redan helt sönderskjuten.
Om man på dagen kikade upp över kanten i främsta skyttegraven vid spaningsplatsen, som bara låg cirka fem meter från vårt underjordiska blockhus, betydde det med hundra procents säkerhet döden.
Vi utforskade med viss framgång fiendens batterier och förde också statistik. Livliga dagar var det enligt våra beräkningar – på vårt frontavsnitt på 16 kilometer – upp till 30.000 granatnedslag, alla kaliber inräknade. Så var det redan på sommaren 1916. I klart väder kunde vi se tornet på katedralen i staden Toul i närheten av Nancy.
I detta blockhus tillbringade vi ett helt år av våra liv.
***
Även om man ofta hade mycket tid så kom man sig aldrig för att läsa en bok. Inte på spaningsplatsen och inte i blockhuset, eftersom skottlossning hela tiden pågick både dag och natt, eftersom spaningspassen satte varje nervtråd på helspänn, eftersom de enkla dagliga sysslorna förbrukade alla resterande kroppskrafter, – och inte heller på vilostunder, eftersom skitsnack och all preusserijargong som blommade för fullt hela tiden.
Därför försökte man alltid komma så nära frontlinjen som möjligt. Inte för att vara ”hjältar”, utan för att få lite vila från allt ”preusseri”. Den enda ”frontanda” som fanns var att man gjorde sin så kallade plikt, men i övrigt var man helt desillusionerad. Även den så kallade ”fienden” var ju i verkligheten ingen fiende, man såg honom aldrig, och de var ”frontsvin” precis som vi, som ju inte heller gjorde något annat än sin så kallade plikt.
Så funderade vi också en hel del på alla de som drillade oss i krigandets hantverk och som själva aktade sig mycket noga för att komma för nära den farliga skottlossningen och alla de som helt befriat sig från kriget genom att vara ännu längre bort från skjutandet. Och vi funderade på om kriget var ett naturfenomen eller skapat av Gud och kom till slutsatsen att kriget är skapat av människan, till och med av mycket få människor.
Det fanns också religiösa, men dessa sorterades efter rang och status och fick placeringar långt bakom fronten. Vi frontsvin ville inte heller ha några religiösa bland oss och sjöng därför nidvisan:
Von vorne kommt der Kugelregen
Von hinten doch der Ordenssegen
…”
(Framifrån kommer kulregnet
bakifrån dock religiösa välsignelser
…)
Länk till alla avsnitt i serien Richard Peters.
