Tyska soldater under slaget vid Verdun 1916

En gång, någon av de allra första dagarna vid den verkliga fronten, när vi befann oss cirka tio meter från blockhuset, kom ett kraftigt eldöverfall med splitter och granater över just denna vår skyttegrav.

Det var totalt omöjligt att krypa de futtiga tio meterna för och nå blockhuset. Därför kröp vi ner i första bästa hålighet, vilket visade sig vara öppningen till en ganska lång underjordisk gång med halvt nedrasade trästöttor, ungefär som i en gammal kolgruva. Det var fuktigt och sumpigt. Vi famlade i mörkret längs den cirka sju meter långa underjordiska gången, som slutade med en tung trädörr. Vi knackade på.

”Eh, kom in vet ja”

… kom det till svar från andra sidan, allt medan detonation på detonation pågick utanför. Där satt en gammal skäggig man vid en telefon. Vi hade kommit till infanterikompaniets telefoncentral på vårt frontavsnitt.

Han granskade oss en lång stund utan att säga ett ord. Han förstod att vi var helt färska rekryter för att vi skakade så av skräck.

”Eh, så unga och redan soldater?”

Så frågade han:

”Eh, men berätta nu, när börjar revolutionen?”

Revolution! Ett ord som vi ännu inte stiftat bekantskap med. Detta ord som vi nu för första gången hörde här under fientligt artilleribombardemang i främsta linjen, och till råga på allt nästan precis på 1 maj 1916.

”Revolution” var nu den sanna ”frontandan”, som var resultatet av de seder och bruk som härskat på de preussiska kaserngårdarna. Mannen fortsatte:

”… när jag nyligen var på permission i hembygden satte jag på käringen redan under de första fem minutrarna och därefter bekymrade jag mig inte om någonting, för här vid fronten har vi ju inga fruntimmer. Men ett vet jag, revolution är det enda som kan rädda oss här. Vi tjänar 52 pfennig i veckan, men Wilhelm, som aldrig hört en kula vissla förbi tjänar så in i helvete mycket varje sekund…” 

Kejsar Wilhelm II och general Ludendorff

Och den skäggige mannen hade exakt räknat ut hur mycket kejsaren tjänade varje dag och varje natt – också varje natt när han sov och inte gjorde någonting – och summan hade han sedan dividerat med antalet sekunder på ett dygn.

”Bara revolutionen kan ännu rädda oss…”

… kom det hela tiden som en slags mantra invävt i hans långa och med stoiskt lugn framförda historier.

För övrigt berättade han bara om svinaktigheter och olika snyfthistorier.

Sådan var alltså den ”fältgrå andan” vid fronten. Och man undrar efteråt, hur kunde en sådan front hålla i ytterligare tre år, och varför den revolution som faktiskt sedan kom, bröt ut först på dagen för vapenstilleståndet. En förklaring kan vara Ludendorffs polissystem, som fysiskt krossade varje liten revolutionsunge. Och, att fly över till till ”fienden” var faktiskt fysiskt omöjligt. Människorna inne i denna krigsmaskin hade inget annat val än att utföra sina hopplösa sysslor och vänta på vapenstillestånd.

Men alltså, revolution var det som ”frontsvinen” redan 1916 drömde om, men som man alltså inte kunde genomföra. Man kunde alltså bara drömma om den.

Ett år senare, 1917, uppstod faktiskt inom den idealistiska delen av den tyska ungdomen en revolutionär strömning. 1916 i skyttegravarna mötte denna idealistiska ungdom utan erfarenheter av kvinnor, den äldre mannens realism, som med stor sinnesro talade om revolution.

Ett par veckor senare låg tung grovkalibrig granateld från sidan över vår skyttegrav. Vi lyssnade och konstaterade hur granater från höger slog ner med ett par sekunders mellanrum ungefär hundra meter bort och närmade sig successivt. Men så avlägsnade sig plötsligt åter åt vänster, varpå vi tappade intresset för den.

Samma sak upprepade sig dag efter dag en hel vecka. Vårt blockhus som var byggt av tjocka bokstockar var alldeles för svagt för att stå emot en fullträff. Vi visste att telefonvärnet tio meter bort hade tak av två meter armerad betong, så vi flydde alltid dit. Och där satt alltid den gamle mannen och pratade om revolutionen och upprepade sina svinaktigheter. Vi kallade honom därför ”Svinpälsen” eftersom han aldrig talade om något annat.

Snart kom åter den tunga eldgivningen tillbaka, kom närmare och närmare och kom nästan direkt på oss. Vi kröp in till ”Svinpälsen” i betongbunkern och kände oss ganska säkra. Så avtog eldgivningen och flyttade sig åt vänster som vanligt. Vi ålade oss ut ur bunkern och klättrade upp på spaningsstället under trädet: Då! ett kraftigt nedslag rakt i betongbunkern med ”Svinpälsen” alldeles till höger om oss. Den slogs fullkomligt i smulor.

Svinpälsen fanns nu inte längre. Han hade drömt om sina snyfthistorier och revolutionen, och han dog faktiskt den så kallade hjältedöden. Vi kunde inte ens bära honom i en tältduk och begrava honom på gravplatsen, för ingenting av hans kropp kunde återfinnas och begravas i den vitkalkade kloaken.

Någonstans i hans hembygd skulle hans hustru få ett fältpostmeddelande med den lakoniaka stämpeln: ”Stupad i fält för fosterlandet – åter till avsändaren”.


Länk till alla avsnitt i serien Richard Peters.

Föregående artikelFIFA måste stoppa Israel!
Nästa artikelSD har äntligen hittat hem
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.