Robert Maxwell – En slags gudfader (1)

Det var i samband med det här som det maxwellska äventyret började.

ans ursprungliga namn var Jan Ludvik Hoch. Han föddes 1923 i en fattig ortodox judisk familj i staden Slatina-Selo i dåvarande Tjeckoslovakien, numera Solotvyno i Ukraina. I hemmet talades som ofta var fallet bland Europas ashkenaziska judar jiddisch. Enligt hans levnadstecknare Gordon Thomas skulle den exceptionellt begåvade unge mannen med tiden tala åtta olika språk flytande. När han vid Andra världskrigets utbrott kommer till Frankrike börjar han kalla sig Ivan Leslie du Maurier – med inspiration från det kanadensiska cigarettmärket Du Maurier. Efter kriget framträder han slutligen som en av Storbritanniens rikaste och mest högprofilerade bok- och tidningskapitalister, nu med namnet Ian Robert Maxwell. Och så bör väl en äkta anglo-sachsisk kapitalist heta. Det är också med det namnet han under en period på 60-talet tar plats i det brittiska parlamentet som representant för Labour. Den livet igenom av affärer, rikedom och hemliga nätverk besatte Maxwell betraktar sig nämligen med hänvisning till sin fattiga barndom som socialist. En som enligt egen uppgift inte ägde ett par skor före sju års ålder.

Hans livsöde skulle, som man nästan gissar sig till, bli dramatiskt. Liksom hans död. I själva verket har båda fortsatt att ge eko ända in i en av dagens mest uppmärksammade politiska skandaler, Epsteinaffären. Om vi har tur – och rättvisan sköter sin uppgift – kan affären lyfta på förlåten och låta oss se in i okända och för oss normalt osynliga nätverk.

Men nu var det september 1938 och Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain hade just flugit till München för att där tillsammans med sin franska kollega Édouard Daladier diskutera fred med Tredje rikets ledare Adolf Hitler och dennes italienske bundsförvant Benito Mussolini. (Det tycks ha roat Hitler att tvinga den flygrädde engelsmannen att sätta sig i ett plan – men vad gör man inte för att rädda världsfreden?) I München kom man överens om att Hitlers krav på ett inlemmande av det visserligen i betydande utsträckning tyskspråkiga men inte desto mindre i Tjeckoslovakien hemmahörande Sudetenland i Tyskland inte var så orimligt som det först lät. Och även om Chamberlain kanske trodde, eller åtminstone hoppades, att han säkrat freden (på Tjeckoslovakiens bekostnad) delades dessa hans förhoppningar på intet sätt av kollegan Daladier. Men denne kom sig å andra sidan inte för att säga något. I sanningens namn fanns vid denna tidpunkt inte heller många handlingsalternativ kvar för Frankrikes del. Förutom krig. I mars 1939 ockuperar Tyskland Tjeckien under det att Slovakien förklarar sig självständigt och allierar sig med Hitler-Tyskland. Den sextonårige Jan Hoch förstår att helvetet håller på att bryta loss och lyckas fly ur landet. Större delarna av hans familj blir dock kvar och kommer snart att duka under i Auschwitz.

I maj 1940 ansluter han sig i Marseille, enligt uppgift via den franska Främlingslegionen, till den tjeckiska nationella armén. Men nu är det bara en fråga om veckor innan Frankrike självt är besegrat av Hitlers trupper. Den tyska strategin att rikta huvudanfallet genom den besvärliga terrängen i Ardennerna istället för – som alla väntar sig – över Belgien och Nederländerna tar det materiellt och i manskap räknat starkare Frankrike fullständigt på sängen. Visserligen inleder Tyskland överfallet genom att i enlighet med krigsspelens standardscenario rycka fram genom Holland och Belgien, men det är en slug krigslist för att få de franska trupperna att överge sina ställningar och rusa fienden till mötes djupt inne på grannländernas territorier. Därmed lämnande ryggen oskyddad och öppnande sig för inringning. I detta läge av total framgång för Hitler tar han sig i likhet med omkring 4000 andra exiltjecker över till England där han ansluter sig till den brittiska armén.

Robert Maxwell och hustru Elisabeth Meynard

Ghislaine Maxwell och Elon Musk

Som brittisk soldat är han framgångsrik och kommer att tjänstgöra på olika ställen i Europa. 1943 ansluts han till North Staffordshire Regiment och deltar i juni 1944 vid landstigningen i Normandie. 1945 har exiltjecken, som endast har tre års folkskola i bagaget, nått kaptens grad och får av ingen mindre än fältmarskalk Montgomery motta det brittiska Militärkorset. En utmärkelse för att man visat prov på ”exemplariskt mod under pågående strider på land”. Maxwells tjänster tas nu i anspråk av det brittiska utrikesdepartementet, där man noterat hans utomordentliga språkkunskaper, och han tjänstgör två år i Berlin på departementets pressavdelning. Under denna tid blir han också brittisk medborgare och gifter sig med den två år äldre Elisabeth Meynard. Hon är fransk protestant från en hugenottfamilj och kommer senare att grunda den vetenskapliga tidskriften Holocaust and Genocide Studies, som alltjämt existerar. Paret Maxwell får nio barn av vilka fem alltjämt är i livet. Den yngsta dottern Ghislaine, född 1961, tycks ha varit faderns favorit och när han så småningom är rik nog att köpa en lustyacht döper han den till ”Lady Ghislaine”.
Ghislaine Maxwell, som efter sin fars död 1991 flyttar till USA, har av allt att döma spelat en mindre smickrande roll i Epsteinaffären. Huruvida hon gjort sig skyldig till något brott återstår att se.

Förmodligen är det i den internationella och mångspråkiga efterkrigsmiljön i Berlin som Maxwells intresse för publicistik och förlagsverksamhet väcks. Liksom hans intresse för underrättelseverksamhet. Till det senare återkommer jag i en följande artikel. Tillsammans med sin kompanjon Paul Rosbaud (1896-1963), som arbetar som vetenskaplig rådgivare åt Springer Verlag i Tyskland, förvärvar han 1948 ett mindre bokförlag inom koncernen, Butterworth-Springer. Förlaget är specialiserat på utgivning av bl a medicinvetenskaplig litteratur. Av de två kompanjonerna är det österrikaren Paul Rosbaud som står för det vetenskapliga kunnandet.

Kärnfysikern Lise Meitner

Denne kommer längre fram enligt uppgift att avskedas av Maxwell. Rosbaum hade dock 1938 hjälpt sin judiska landsmaninna kärnfysikern Lise Meitner att fly undan nazisterna till Sverige. Lise Meitner har gått till vetenskapshistorien som den som först föreslog att det som händer när en uranatom beskjuts med neutroner är att den klyvs (fission). Att hon aldrig belönades med Nobelpriset i fysik för denna strålande insikt får nog anses som ett av Nobelkommitténs misstag.

Kompanjonerna byter namn på det lilla bokförlaget till Pergamon Press. I Maxwells habila händer expanderade företaget till att bli ett av de ledande förlagen för vetenskapliga publikationer i den anglo-sachsiska världen. Från att i början av 60-talet ha ansvarat för ett sextiotal vetenskapliga tidskrifter utgav man i början av 90-talet omkring 400. Den ekonomiska framgången för förlaget – som gjorde Maxwell stormrik – har förklarats med att han tillämpade den äldsta och mest pålitliga av alla affärsidéer: köpa billigt och sälja dyrt. Universitetsbiblioteken var beredda att betala åtskilligt för att hålla sig med de ledande vetenskapliga tidskrifterna, de viktigaste monografierna och gedigna encyklopedier i fysik, kemi, biologi, matematik osv. De som producerade texterna, forskarna på olika universitetsinstitutioner, fick hålla till godo med en mer blygsam slant, ibland kanske inte ens det.

Mot slutet av 60-talet försöker Maxwell bredda sin bas inom den publicistiska världen. Hans försök att förvärva tidningarna News of the World och The Sun resulterade dock i båda fallen i nederlag mot den australienfödde konkurrenten Rupert Murdoch. 1969 avsätts Maxwell ur Pergamons styrelse sedan han anklagats för att ha trissat upp aktiekursen genom att bolla aktietransaktioner mellan företag som kontrolleras av medlemmar i hans egen familj. Förlagets nya ägare misslyckades dock med affärerna och 1974 kan Maxwell köpa tillbaka Pergamon Press för lånade pengar.

Ett decennium senare, 1984, lyckades Maxwell förvärva Mirror Group Newspapers (MGN) för 113 miljoner pund, där särskilt dagstidningen Daily Mirror blir hans flaggskepp. Tidningen hade grundats 1903 med siktet inställt på en medelklasspublik men hade på 30-talet vänt sig mot arbetarklassen för att bredda sitt publika underlag. Under 30-talet och början av 40-talet visade tidningen, inte olikt Aftonbladet i Sverige, fascistiska sympatier. Efter 1945 sägs tidningen konsekvent ha företrätt Labour. I mitten av 60-talet når tidningen en dagsupplaga av 5 miljoner, vilket alltjämt är oöverträffat i brittisk press. Sedan dess har upplagan oavbrutet sjunkit och ligger idag på runt 500.000.

När Maxwell tog över deklarerade han att Labour-linjen skulle fortsättas och att tidningens redaktörer skulle vara fria att redigera innehållet på det sätt de önskade och utan att han själv la sig i. Som John Pilger visar i sin läsvärda reportagebok Hidden Agenda (Den dolda dagordningen, översättare Hans O. Sjöström, Ordfront 1999) var dessa högtidligt deklarerade principer mycket tänjbara. Maxwell kunde naturligtvis inte låta bli att styra sin tidning med hårda nypor och Pilger redovisar sina personliga duster med den egensinnige ägaren.

Arthur Scargill under den stora gruvstrejken

Under den stora strejken i de brittiska kolgruvorna 1984–85 ställde sig Maxwell och hans tidning på regeringen Thatchers sida. Vi som är tillräckligt gamla har ett livligt minne av de engelska gruvarbetarnas bittra kamp. Nästan lika livligt som vårt minne av den svenska strejken i LKAB:s järnmalmsgruvor i Kiruna, Malmberget och Svappavaara ett och ett halvt decennium tidigare. De engelska gruvarbetarna var organiserade i det mäktiga National Union of Mineworkers (NUM) och hade vid tidigare konflikter kunnat sätta ett mycket hårt tryck bakom sina krav genom att blockera kolproduktionen, vid denna tid Storbritanniens viktigaste energikälla. Nu meddelade regeringen plötsligt att man avsåg att dels lägga ned ”föråldrade” kolgruvor (så särskilt föråldrade med tidens mått mätt var de knappast); dels att privatisera de gruvor som tilläts vara kvar. Detta hotade gruvarbetarnas ställning från två håll och den 12 mars 1984 utlöste NUM:s ordförande Arthur Scargill strejken.

Det kunde tyckas våghalsigt av Margaret Thatcher att ta strid med kolgruvorna, särskilt med tanke på att en av hennes konservativa företrädare, Edward Heath, tidigare tvingats bort från premiärministerposten efter en konflikt med just gruvarbetarna. Men i början på 80-talet hade Storbritannien fått klart för sig att det fanns gott om olja och gas i Nordsjön. ”Kolvapnet” blev därmed mindre verksamt och den stridbara premiärministern, som själv var utbildad kemist och till fullo insåg oljefyndigheternas betydelse (hon var dessutom gift med en förmögen handlare i oljeprodukter), kunde föra den bittra striden till seger. Arbetarna i kolgruvorna gav upp och vände tillbaka till arbetet.

Det är en historiens ironi att den brittiska oljeproduktionen i Nordsjön, som nådde en topp med närmare 3 miljoner fat olja per dag vid millennieskiftet, nu är nere på i bästa fall en tredjedel av den produktionen. Storbritannien är åter ett land som måste importera stora mängder av den olja det förbrukar.

John Pilger redogör för de metoder Maxwell använde sig av för att bekämpa de strejkande gruvarbetarna. Maxwell må ha betecknat sig själv som socialist, men hela hans klassinstinkt i egenskap av en av Storbritanniens mest förmögna företagsledare ställde honom helt på de härskandes sida:

”I mars 1990 publicerade [Daily] Mirror något som Maxwell själv kallade ’decenniets scoop’. ’SCARGILLS WATERLOO’ löd rubriken över en ledare som var signerad av Maxwell själv. Mirror anklagade Scargill och Heathfield [ordförande respektive generalsekreterare i gruvarbetarfacket]… för att de använt pengar Libyen skänkt till förbundet under strejken till att betala sina egna bostadslån. Historien var fullkomligt gripen ur luften. Scargill hade inga lån på sitt hus och Heathfield ägde inte det hus han bodde i. Maxwell hade betalat 130.000 pund till tre ’källor’, tidigare medarbetare till Scargill. Två av dem var personliga ovänner till honom. ’Huvudkällan’ Roger Windsor, … , utpekades senare i parlamentet som agent för MI5 [den brittiska underrättelsetjänsten]. En offentlig utredning kom fram till att ’Windsors påstående om att de kontanter han hade fört in användes av Scargill till en amortering på 25.000 pund är fullkomligt osant…’” (Pilger, sid. 418)

Vem var Robert Maxwell?
Det påstås att en viss L en gång karakteriserade en viss S med orden ”en intelligent skurk”. Oavsett ordens historiska autenticitet stämmer de väl in på Maxwell. Pilger, som personligen tycks ha känt Maxwell, citerar kollegan Peter Jays ord om honom:

”Han [Maxwell] var en primitiv människa […]. Han skred omkring som en sorts för-moralisk figur, både skrämmande och storslagen. Han levde från den ena minuten till nästa i ett tillstånd av ständigt kaos. Han hade inga personliga intressen, inga hobbies, inga personliga vänner. Det som drev honom var inte pengar, makt eller berömmelse utan rädslan för att ha tråkigt. En lördagsmorgon kunde han ha ett fantastiskt program för att rädda världen från något inbillat hot och på söndagen var alltsammans glömt. För att lätta sin leda kunde han ringa mig klockan fyra på morgonen bara för att fråga hur mycket klockan var.”

Ett roligt citat, därtill litterärt tilltalande. Men kanske lite för litterärt? Maxwell var rimligen inte en sämre skådespelare (i sin härskarroll) än att han kunde visa upp sådana sidor av sig själv som han ansåg det nyttigt att hans medarbetare lade märke till. Den excentriske envåldshärskaren är en klassisk figur, lika gammal som gatan. Pilger undviker för övrigt att kommentera kollegans bedömning. Den ”sanne” Maxwell skulle troligen ha kunnat citera Napoleon Bonaparte när denne enligt sägen yttrade:

Det finns bara en sak som räknas här i världen och det är att ständigt skaffa mer och mer pengar, mer och mer makt. Allt annat är
meningslöst.”

Den maxwellska lyxjakten

Mot slutet av 80-talet hamnade Maxwell i stora ekonomiska svårigheter. Den krisen slutar med att han hittas flytande i vattnet utanför Kanarieöarna efter att ha fallit från sin lustyacht, den omhuldade ”Lady Ghislaine”. Hur och varför han hamnade i vattnet har aldrig blivit definitivt klarlagt. Det tycks dock klart att Maxwell inte endast rörde sig i den publicistiska världen och umgicks med tidens ledande ekonomiska och politiska makthavare och allehanda societetslejon; han hade av allt att döma även viktiga förbindelser med underrättelseorgan som brittiska MI5, israeliska Mossad och – kanske – sovjetiska KGB. Om denna Robert Maxwells verksamhet, och den roll den kan ha spelat i hans död, handlar nästa artikel.

  5 kommentarer for “Robert Maxwell – En slags gudfader (1)

  1. Torgny Forsberg
    2019-08-17 kl. 10:00

    Tack för en intressant artikel, måste bara länka till en ny artikel av Jennifer Matsui La Danse Mossad: Robert Maxwell and Jeffrey Epstein

  2. Erik Göthe
    2019-08-17 kl. 12:54

    Maxwell var en skummis. Affärsidén “köpa billigt och sälja dyrt” var lätt att tillämpa för honom under de första åren efter Tysklands nederlag 1945. USA genomförde en svältpolitik mot Tyskland (Mogentau-planen) som gjorde att miljoner tyskar dog. Den innebar också att all press förbjöds och upphovsrätten till böcker konfiskerades, inte bara Mein Kampf utan även mängder av vetenskapliga verk som sedan gavs ut utan att författarna tillfrågades. Utgivningsrätter till tidningar delades sedan ut till politiskt pålitliga personer – genom Robert Maxwell, om jag är rätt underrättad. Det är så klart att han gjorde sig rik. Vore fint om Per-Olof Käll kan gräva fram mer om det också.

  3. 2019-08-17 kl. 14:45

    Delen med Lise Meitner är mycket större och går långt djupare än så 🙂

  4. 2019-08-18 kl. 9:11

    Det där om att Daily Mirrors upplaga inte överträffats av nån annan brittisk nyhetstidning är felaktigt. När News of The World var som störst på 1950-talet hade den en upplaga på 9 miljoner. Det är bara att kolla på Wikipedia. Men News of the World var förstås inte daglig utan en söndagstidning i likhet med Sunday Mirror så det är inte helt jämförbart.

  5. Per-Olov Käll
    2019-08-18 kl. 21:04

    Tack för värdefulla kommentarer! Önskar att jag kunde mer än jag kan men måste också tänka på Förr och Nu. Avser dock att återkomma till Maxwell, som jag innan Epsteinaffären exploderade visste mycket litet om.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.