Fallet Mordechai Vanunu
En dag i mitten på september 1986 lyfte den brittiske tidningskungen Robert Maxwell, far till den i Epsteinaffären aktuella Ghislaine Maxwell, sin telefonlur och ringde upp direktören för Israels säkerhetstjänst Mossad [1, 2]. Direktören hette Nahum Admoni och de två herrarna var tämligen väl bekanta med varandra. Det Robert Maxwell hade att berätta var knappast något som chefen för Mossad hade önskat att få höra.
En av de tidningar Maxwell kontrollerade, Sunday Mirror, hade nämligen kontaktats av en frilansjournalist med namnet Oscar Guerrero. Denne var född i Colombia och uppgav sig ha förbindelse med en vid den israeliska forskningsanläggningen Dimona i Negevöknen tidigare anställd tekniker. Vad man egentligen sysslade med vid denna anläggning (vars officiella namn idag är Shimon Peres Negev Nuclear Research Center) var länge en väl bevarad hemlighet. Mossad fick snabbt fram att teknikern ifråga var en viss Mordechai Vanunu, som varit anställd som kontrollant vid en av de högst säkerhetsklassade enheterna i Dimona, Machon-2, mellan åren 1977 och 1985.
Mordechai Vanunu är född i en marockansk ortodox judisk familj, som på 60-talet emigrerade till Israel på grund av antisemitiska stämningar i Marocko. Vanunu hade i Israel skaffat sig en teknisk utbildning och därefter sökt – och erhållit – jobb på anläggningen i Dimona. Väl där hade han i hemlighet, kanske utan att riktigt veta varför, fotograferat sin arbetsplats och samlat dokument om de tekniska processer som där pågick. Vanunu uppfattades som en duglig och skötsam enstöring men blev 1985 uppsagd emedan han ansågs stå politiskt för långt till vänster och även gett uttryck åt pro-arabiska sympatier. Den filosofiskt och politiskt intresserade Vanunu inledde nu en tillvaro som backpacker runt om i världen och hamnade omsider som så många andra likasinnade i Sidney i Australien. Trött på de ashkenaziska (europeiska) judarnas dominans över de orientaliska i Israel avsade han sig i Australien sin judendom och konverterade till kristendomen. Det var också där han stötte på colombianen Oscar Guerrero.
Mordechai Vanunu insåg under sitt tid i Dimona att Israel inte bara hade den tekniska kompetensen att framställa kärnvapen utan faktiskt också hade gjort det. Han uppskattade att landet förfogade över ett 100-tal kärnladdningar av varierande styrka (idag bedöms Israel förfoga över betydligt fler, mellan 80–400). När vännen Guerrero fick klart för sig vilka sensationella kunskaper Vanunu satt inne med, gav han honom rådet att publicera materialet. En sådan nyhet, hävdade han, skulle i rätt tidning kunna inbringa ett honorar av en miljon dollar. Den allvarligt lagde Vanunu var dock mest intresserad av att hitta en trovärdig tidning, som kunde upplysa världen om att Israel numera utgjorde den femte kärnvapenmakten. En av de första tidningar man kontaktade var Newsweek, som avböjde medverkan.
Guerrero kontaktade då den brittiska helgtidningen Sunday Times. Den tillhörde inte Maxwells tidningsimperium. Tidningen blev intresserad och skickade en reporter till Sidney för att intervjua Vanunu och försöka kontrollera hans uppgifter. Reportern kunde snart meddela hem att även om Vanunu inte kunde svara på alla frågor han ställt verkade hans historia, och de dokument han underbyggde den med, påtagligt trovärdiga. Sunday Times redaktion beslöt då att låta Vanunu flyga till London för att man mer på djupet skulle kunna granska hans uppgifter, bland annat med hjälp kärnvetenskaplig expertis. Tidningen hade goda skäl för sin försiktighet och omsorg om sanningen. Några år tidigare hade man skändligen låtit sig luras av bedrägeriet med Hitlers ”dagböcker”. (Dessa var som bekant förfalskade.)
Oscar Guerrero, kvar i Australien, greps nu av fruktan att Vanunus historia höll på att glida honom själv ur händerna. Han begav sig till London i ett försök att finna Vanunu men utan att lyckas. Sunday Times hade förstått att deras uppgiftslämnare hotades av många faror och hade sett till att gömma undan honom. En tid bodde han i ett oansenligt hotell i det väldiga London.
I sin ångest över att riskera gå miste om ett fett gage beslöt Guerrero att istället försöka sälja historien till Sunday Times konkurrent Sunday Mirror. Det var ett beslut så felaktigt som det kunde bli, åtminstone sett ur den om ett skönt klipp drömmande journalisten Guerreros synvinkel. Ty ägaren av Sunday Mirror – och en hel rad andra tidningar – var inte endast en av Storbritanniens mest kända, rikaste och på sitt sätt färgstarkaste publicister; han var även en av Mossads främsta agenter.
Det är inte säkert att det var Robert Maxwell som först informerade Mossad om att den före detta Dimonamedarbetaren Vanunu hyste planer på att offentliggöra vad han visste om Israels kärnvapenprogram. Men det var förmodligen Maxwell som först berättade för dem att publiceringen skulle ske i Sunday Times, vilket Guerrero torde ha berättat för honom med syftet att få Sunday Mirror att försöka hinna före.
Det stod snart klart för Mossad att den information Vanunu satt på var alltför omfattande för att en omsorgsfullt skött publicering skulle kunna viftas bort som lösa rykten som av personliga skäl spreds av en avskedad före detta medarbetare, som befunnit sig alltför långt ner i organisationen för att egentligen veta vad det var han sett. Varje kärnfysiker som såg hans fotografier skulle inse att de var äkta och att de visade att Israel var i full färd med att framställa kärnvapen. Den uppkomna situationen fick premiärminister Shimon Peres att tillsätta en krisgrupp. I gruppen ingick Mossads direktör Nahum Admoni. Ett alternativ som diskuterades i gruppen var att snarast spåra upp Vanunu och mörda honom. Detta ska Admoni ha motsatt sig. Åt publiceringen, menade han, kunde man ingenting göra. Däremot var det av största vikt för Israels säkerhet att Vanunu snarast möjligt kunde återföras till Israel, så att man kunde skaffa sig en fullständig överblick över vad han visste samt om han spionerat ensam eller haft medhjälpare. Helst borde en sådan hemtransport ske innan CIA och brittiska MI6 fick chansen att förhöra honom. Men om det ändå skulle bli nödvändigt att mörda Vanunu vore det, som Thomas & Dillon påpekar i sin bok, inte första gången Mossad gjorde något sådant på öppen gata i London (sid 151).
Sunday Times begick nu i sin tur det ödesdigra misstaget att istället för att publicera vad man faktiskt visste (Vanunus material hade bland annat granskats av kärnfysikern Dr Frank Barnaby, som under 70-talet förestod Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut, SIPRI) beslutade man att ge Israels regering en möjlighet att kommentera saken. Man presenterade därför för Israels Londonambassadör en sammanfattning av de uppgifter tidningen förfogade över, inklusive kopior av några av de kritiska fotografierna. Kanske tänkte man sig att ställd inför fait accompli skulle Israels regering medge sitt kärnvapeninnehåll. Motsatsen inträffade. Ambassaden dementerade blankt att materialet var korrekt, ”having no base whatsoever i reality” (sid 151).
Den sluge Admoni såg nu den lucka som plötsligt öppnat sig genom tidningens agerande och ringde upp Maxwell. De två kom överens om att Sunday Mirrors nästa nummer skulle gå till skoningslöst motangrepp mot Vanunu och Guerrero. Tidningen visade ett stort fotografi av Vanunu och Maxwell dikterade själv det reportage, där Vanunu och Guerrero hängdes ut som två lögnare och svindlare. Den verkliga avsikten var att söka röka ut Vanunu ur hans gömställe. Samtidigt beordrades de hundratals agenter och andra medhjälpare Mossad förfogade över i London att kontakta alla hotell och med hjälp av fotografiet i Sunday Mirror hitta var Vanunu bodde. Det tog inte lång tid innan man fick napp. Vanunu bodde på (dåvarande) Mountbatten hotell, nära Shaftesbury Avenue i centrala London.
När Vanunu var lokaliserad beslutade Mossad sig för att arrangera en ”honey trap” (honungsfälla) för ensamme och landsflyktige israeliske teknikern. Som Epsteinaffären visar, är detta en teknik som Mossad behärskar till fulländning, (om vi gör det rimliga antagandet att Jeffery Epstein och Ghislaine Maxwell i verkligheten var agenter för Mossad). En dag när Vanunu tog en promenad i kvarteren runt hotellet, det var förresten den 24 september 1986, råkade han av en händelse på Leicester Square stöta på en kvinnlig amerikansk turist. Kanske frågade hon den allvarlige israelen om vägen till någon viss plats? Hur som helst uppstod en konversation och kanske fick Vanunu veta att amerikanskan, som sa sig heta Cindy, också kände sig ensam i det främmande London. De två kom överens om att träffas igen, men på ett lite roligare ställe: i Cindys systers lägenhet i Rom.
Det behöver inte sägas att de medhjälpare som Sunday Times hade försett Vanunu med fann turisten Cindy ytterst suspekt och varnade honom. Men Cindy kunde sitt jobb. I verkligheten hette hon Cheryl Ben Tov och var en omsorgsfullt tränad agent för Mossad. (Idag uppges hon vara verksam som fastighetsmäklare i USA. Den ensamme Vanunu gick i fällan. På flygplanet från London till Rom befann sig förutom Vanunu och Cheryl/Cindy en handfull Mossadagenter. I Rom tog paret en taxi från flygplatsen till ”systerns” lägenhet. Där övermannades Vanunu av väntande Mossadagenter och injicerades med en förlamande drog. Några dagar senare hade han via fartygstransport förts till Haifa.
I augusti 1987, elva månader efter kidnappningen i Rom, ställdes Vanunu inför rätta i Jerusalems Kammarrätt i en hemlig rättegång. Åtalspunkterna rörde sig om landsförräderi, svårartat spionage och insamlande av hemliga uppgifter i avsikt att skada staten Israels säkerhet. Rättegången tycks inte ha förlöpt helt utan tumultartade inslag. Vanunu tilläts inte prata med journalister men hade skrivit ”kidnappad i Rom, 30/9/86” i handflatan, som han visade upp genom bilrutan på väg in till rätten. I mars 1988 dömdes han till 18 års fängelse.
Vanunu avtjänade sitt straff i ett fängelse i staden Ashkelon, de första 11 åren under strikt isolering. Han frigavs i april 2004 men har sedan dess regelbundet utsatts för trakasserier från den israeliska statens sida. Han är alltjämt underkastad en rad restriktioner. Vanunu får till exempel inte
- lämna Israel;
- tala med icke-israeliska medborgare utan tillstånd av säkerhetspolisen (Shin Bet);
- befinna sig närmare än 500 meter från en gränsövergång eller flygplats;
- befinna sig närmare än 100 meter från en utländsk beskickning;
- byta bostad utan att i förväg meddela myndigheterna.
Visselblåsaren Mordechai Vanunus fall har många likheter med Julian Assanges. En såvitt jag kan bedöma mycket god genomgång av hans fall hittar man på engelska Wikipedia.
____________
Spionen Maxwell
Av självklara skäl är det svårt att veta exakt när och hur Maxwells förbindelser med olika underrättelsetjänster inleddes. Troligen var det under efterkrigsåren i Berlin, när han tjänstgjorde på det brittiska utrikesdepartementets pressavdelning. Med tiden skulle han bygga upp ett formidabelt kontaktnät. Maxwell kände verkligen ”alla”. Varje morgon på 80-talet ska han ha ringt upp premiärminister Margaret Thatcher för att berätta vilka rubriker hans tidning Daily Mirror hade på förstasidan. Han stod i förbindelse med såväl den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov som med USA:s president Ronald Reagan. Med den franske presidenten François Mitterrand påstås han ha varit ”förtrolig”. Något liknande kan sägas om hans kontakter med den östtyske ledaren Erich Honecker och den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt. Och så vidare runt om i världen.
Att han i dessa kontakter hade stor nytta av sina utomordentliga språkkunskaper är givet. Språkkunskaper som i sin tur bars upp av ett osvikligt minne. Det sas om Maxwell att han aldrig behövde anteckna ett telefonnummer; han kom ihåg det så snart han hört det. Minnet var säkert också en tillgång i hans vidlyftiga, komplicerade, mer eller mindre världsomspännande affärsverksamhet med hundratals olika företag vilka enbart han själv tycks ha haft full insyn i och kontroll över. Man kanske kan jämföra med Ivar Kreugers hyperaktiva affärsverksamhet på 1920-talet. (En annan likhet mellan de två är att när de stod inför hotet av slutgiltig konkurs, båda hastig avled. Diskussionen om dödsorsaken – självmord eller mord? – har aldrig riktigt upphört, särskilt inte i fallet Maxwell.)
Att han lockades av staters hemliga förehavanden kan ha berott på en medfödd dragning till det äventyrliga – ett drag som Ghislaine Maxwell och hennes syskon (se nedan) tycks ha ärvt. Robert Maxwell var dessutom ideologiskt en övertygad sionist. Som jude ville han, som han sa, göra allt som stod i hans makt för att säkra Israels existens. Åtminstone, bör man kanske tillägga, så länge det inte gick ut över hans egna inkomster. Men född som han var i östra Europa tycks han även ha känt ett slags samhörighet med de östeuropeiska länderna och med Sovjetunionen. I själva verket upprätthöll han utmärkta förbindelser med KGB, vars något oortodoxa chef Vladimir Kryuchkov i slutet på 80-talet hjälpte honom att gömma delar av sin privata förmögenhet i det bulgariska banksystemet på betryggande avstånd från brittiska skattemyndigheters insyn.
Jag tar här bara upp Maxwells troligen viktigaste – man frestas nästan säga banbrytande – insats som agent för Mossad: hans försäljning av dataprogrammet Promis (Prosecutor’s Management Information System).
Programmet hade ursprungligen tagits fram på beställning av USA:s justitiedepartement, Department of Justice (DOJ). Själva utvecklingen av programmet hade skett vid företaget Inslaw, som grundats av den tidigare CIA-medarbetaren Willam A. Hamilton. Syftet med programmet var att åklagare och andra tjänstemän inom rättsväsendet snabbare skulle kunna kartlägga bakgrunden hos åtalade, fängelseinterner och andra personer de intresserade sig för. Sådana uppgifter fanns vanligen utspridda i många olika databaser på olika institutioner.
Promis kunde gå in i och läsa dessa databaser, oavsett i vilken programkod och med vilket slags algoritmer de var skrivna. Ett tidigare mycket tidsödande sammanställningsarbete blev därmed möjligt att genomföra inom loppet av timmar, kanske minuter.
Promis var skrivet i programmeringsspråket COBOL och var mycket omfattande. Det innehöll närmare 600.000 programrader. DOJ var stolt över sitt nya kraftfulla informationsverktyg och planerade att göra det kommersiellt tillgängligt. Denna kommersialisering skulle ske via företaget Inslaw, som ju ägde programkoden. Till dem som
fick höra talas om programmet – och bad att få det demonstrerat för sig – hörde den högt uppsatte Mossadfunktionären Rafi Eitan (1926–2019). Denne gavs personligen en demonstration av programmet av Inslaws vd Hamilton. Eitan insåg omedelbart att Promis var som gjort för att hjälpa Israel att hålla uppsikt över palestinska motståndsmän, (som av ockupationsmakten alltid betecknats som ”terrorister”).
Eitan hade dock ingen tanke på att betala för Promis. Istället såg han till att med hjälp av sina kontakter inom DOJ erhålla en kopia av programmet utan att det kostade Mossad en enda dollar. (När Hamilton omsider fick klart för sig att Mossad stulit det program som hans företag ägde, lät han stämma DOJ.) Väl hemma i Israel lät Eitan skickliga programmerare gå igenom Promis i detalj och därefter omstrukturera programmet på ett sådant sätt att frågan om upphovsrätten till mjukvaran inte längre ska ha tett sig juridiskt solklar. Därtill gjorde han något som ur spionagesynvinkel måste betecknas som högst innovativt. Han försåg programmet med en särskild rutin, en så kallad doortrap (”dörrfälla”), som möjliggjorde för Mossad att i realtid följa exakt vad varje nyttjare av Promis använde programmet till. Denna doortrap ska ha varit så skickligt dold i programkoden att den i stort sett var omöjlig att upptäcka.
Nu gällde det att hitta en säljare till programmet. Mossad behövde inte fundera länge. Det fanns åtminstone en person i världen som både var en pålitlig Israelvän och samtidigt stod på god fot med alla som hade politiskt inflytande. Robert Maxwell fann det vara ett uppdrag i hans smak och begärde 15 procents provision på försäljningspriset, (som tycks ha varierat beroende på kund).
Försäljningen av spionprogrammet Promis är en fantastisk, nästan dråplig historia. Thomas & Dillon skriver:
”Mellan CIA, NSA och IOD [Information on Demand, ett av Maxwell ägt företag där dottern Christine Maxwell, äldre syster till Ghislaine, spelade en ledande roll] blev Promis ett kraftfullt verktyg för informationstjänster. I Holland användes det av Intel för att följa den ryska maffians aktiviteter, när den skeppade vapen och droger genom Shipol Airport. I Tyskland använde BND, landets motsvarighet till CIA, mjukvaran för att följa spåren av klyvbart material ut ur det forna Sovjetunionen till Mellanöstern. I Frankrike använde säkerhetstjänsterna Promis för att följa terrorister på deras väg in i och ut ur Nordafrika. I Spanien användes mjukvaran för att hålla koll på de baskiska terroristernas förflyttningar. I Storbritannien användes det av MI5 för att bevaka rörelserna hos de grupper i Mellanöstern som inrättat baser i London. I Nordirland blev det ett vapen för säkerhetstjänsten för att följa hur medlemmar av IRA passerade fram och tillbaka över gränsen till Irländska republiken. I Skottland utgjorde det databas för den omfattande utredningen av sprängattentatet ombord på passagerarplanet Pan Am 103, [attentatet över den skotska byn Lockerbie i december 1988 krävde 270 människoliv]. I Hong Kong använde brittiska MI6 programmet för att följa Triaderna [kinesiska brottssyndikat] och agenter från Folkrepubliken Kina. I Japan användes Promis för att stoppa förbindelser mellan Japans undre värld och dess motsvarigheter i Nord-Korea och på det kinesiska fastlandet. Mjukvaran möjliggjorde för Sverige att övervaka utländska diplomater i landet, i synnerhet sådana från Östeuropa som under skydd av diplomatisk immunitet bedrev vapenhandel.” (sid. 108)
All denna verksamhet kunde Israel/Mossad följa medan den pågick med hjälp av Promis. Maxwell var med andra ord en makalös försäljare. Han lyckades inte bara pracka på den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB det israeliska spionprogrammet utan även det hemligaste av allt hemligt: laboratorierna i Los Alamos i New Mexico. Den plats där USA en gång framställt atombomben och där man fortfarande bedrev kärnvapenutveckling. Han lyckades, efter omsorgsfulla förberedelser, även sälja programmet till Kina för 9 miljoner dollar, (i dagens penningvärde ca. 19 miljoner dollar). Thomas & Dillon uppskattar att Maxwell totalt lyckades prångla ut den israeliska versionen av Promis för 500 miljoner dollar i dåtidens penningvärde. Den ende han inte lyckades intressera var DDR:s spionchef Markus Wolf, som tackade nej till att köpa Promis.
Mycket talar för att familjen Maxwells förbindelser med underrättelsevärlden har fortsatt in i vår tid. Christine Maxwell, tvillingsyster till Isabel Maxwell (de är födda 1950), har bland annat varit en av grundarna av företaget Chiliad. Enligt Wikipedia är företaget “a software company involved in the advance of on-demand, massively scalable, intelligent mining of structured and unstructured data through the use of natural language search technologies”. Vilket onekligen låter som en uppgraderad version av Promis. Företagets inriktning mot underrättelseverksamhet framgår klart av en artikel i Business Wire den 3 mars 2008:
”For nearly 10 years Chiliad… has been quietly working behind the scenes to develop some of the most powerful and innovative software in the U.S. government’s anti-terrorism arsenal”.
Det är oklart om företaget fortfarande existerar, men så sent som 2014 lät man lägga ut ett klipp på nätet, där företagets (dåvarande) vd Christine Maxwell själv svarar för speakerrösten.
Enligt engelska Wikipedia har Isabel Maxwell en lång karriär inom media och som finansiär. Hon beskrivs som en ”Technology Pioneer of World Economic Forum” och anges även som ”Senior Adviser” (vad det nu är) av 2006 års Fredspristagare Muhammad Yunus. Jag kan dock inte hitta hennes namn i den utförliga engelska Wikipedia-artikeln om Muhammad Yunus. Hennes kontakter med Israel tycks ha varit betydande eftersom hon beskrivs som ”Director of Israel Venture Network and built up their Social Entrepreneur program in Israel from 2004-2010”.
Det är förstås svårt att veta substansen bakom alla dessa titlar och roller. Intressantare är måhända att hon anges som tidigare ordförande i företaget Commtouch. Företaget, numera är omdöpt till Cyren, “was incorporated as a private company under the laws of the State of Israel on February 10, 1991”. Företaget beskrivs som ett “cloud-based, Internet security technology company providing security as a service (SECaaS)”. Det uppges ha drygt tvåhundra anställda och vara noterat på NASDAQ-börsen.
Vad beträffar bröderna Ian och Kevin Maxwell, födda 1956 respektive 1959, har de av allt att döma haft brokiga och inte särskilt framgångsrika karriärer som affärsmän. För ett år sedan (18 sept) deklarerade de dock att de avsåg att grunda en ”UK think tank called Combating Jihadist Terrorism with the aim of better understanding terrorism and its causes”. Hm…
Ghislaine, född 1961, Robert Maxwells favoritdotter, flyttade till USA strax efter faderns död i november 1991. Hennes involvering med den döde (”självmördade”) Jeffrey Epstein är allmänt känd. Detta gör henne ingalunda per automatik medskyldig till de brott Epstein har anklagats för. Givetvis har vi heller ingen kunskap om huruvida Epstein och Ghislaine Maxwell stod i Mossads sold, även om det får anses troligt. Att hon ännu inte arresterats – eller ens tycks ha förhörts – i affären antyder högt beskydd. För tillfället har hon gått under jorden. Förhoppningsvis inte för gott.
NOTER
[1] Huvudkälla till denna artikel är journalist- och författarparet Gordon Thomas & Martin Dillons utomordentliga Robert Maxwell, Israel’s Superspy; The Life and Murder of a Media Mogul, (Carroll & Graf Publishers, New York 2002, 448 sid, ISBN 0-7867-1078-0). Boken är ett mästerstycke av journalistisk research om Maxwells agentverksamhet för Mossad. Den ger också en intressant levnadsteckning av mediakungen.
[2] John Pilgers reportagebok Den dolda dagordningen; Reportage från bedrägeriernas tidsålder (översättare Hans O. Sjöström, Ordfront, Stockholm 1999, 634 sid, ISBN 91-7324-629-8) innehåller viktig information om Robert Maxwells agerande som publicist. Pilger hade uppenbarligen personliga duster med den maktfullkomlige tidningsutgivaren.
