Robert Maxwell – Gudfadern! (3)

juni 1988 fyllde Robert Maxwell 65 år. Han stod nu på toppen av sin karriär. Åtminstone tedde det sig så för omvärlden. Möjligen också för hans lojala hustru och barn, de som troget stretade på i marktjänsten i det hem och inom det företagsimperium den ombytlige och despotiske maken-fadern byggt upp och som han svartsjukt kontrollerade. Det är omvittnat att medarbetare, som inte föll den mäktige bossen i smaken, kunde sparkas för rent bagatellartade förseelser. Robert Maxwell, som inlett sin kometliknande karriär i det så kallade offentliga rummet (som i Maxwells fall bör benämnas med sitt rätta namn: Fåfängans marknad) som parlamentsledamot för Labour, tålde inte underlydande som saknade den rätta lyhördheten för sin chefs önskemål. Det påstås att han vid ett tillfälle vid en bättre middag ska ha dragit ner duken och hela bordsservisen, eftersom tallrikar, glas och bestick inte var utplacerade på det perfektionistiska sätt han ansåg att de borde. Personer som är kallblodiga nog att göra sådana saker brukar få respekt med sig.

Men inför sin 65-årsdag hade den lika färgstarke som hänsynslöse publicisten till synes lagt världen för sina fötter. Inom några månader skulle han vara ägare av det prestigefulla amerikanska förlaget Macmillan Publishers liksom av publikationen Official Airline Guide, två affärer som tillsammans kostat honom 3,35 miljarder US-dollar (i dagens penningvärde ca. 7 miljarder USD eller 68 miljarder SEK). Den summan var större än vad hans eget ”maktbolag” Maxwell Communication Corporation (MCC) var värt. Hans räntebetalningar uppgick nu till 300 miljoner USD per år (idag ca 620 miljoner USD). Som jämförelse kan nämnas att när e-handelsbolaget Amazons ägare Jeff Bozos 2013 köpte inflytelserika The Washington Post betalade han 250 miljoner USD, vilket på Maxwells tid torde ha motsvarat ungefär 120 miljoner USD. För de flesta av oss mycket stora belopp men Maxwell hörde inte till dem som blev nervösa inför en saftig räkning. Som soldat i Andra världskriget med såväl det brittiska militärkorset som det av Mannerheim instiftade Finlands Vita Ros glimmande på kavajslaget hade han lärt sig ”to keep a stiff upper lip”.

65-årskalas med förhinder
Och nu skulle tidningsvärldens okrönte kejsare firas i tvenne dagar! Eller var det kanske trenne? Hur som helst var tre tusen gäster inbjudna, bland dem presidenterna Ronald Reagan och Michail Gorbatjov samt Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Maxwell tycks nästan ha betraktat dem som sina personliga vänner. Dessa celebriteter valde dock att slingra sig ur sina inbjudningar och nöjde sig med att – förutom de obligatoriska personliga gratulationerna till jubilaren – skicka representanter av lägre rang. För den omåttligt fåfänge Robert Maxwell bör detta ha varit en besvikelse. Var det en första antydan om att allt inte stod rätt till med Maxwells rykte?

Att den som skulle firas egentligen var en maffiakung, en gudfader var vid denna tidpunkt inte bekant. Vad de olika underrättelsetjänster, ssom israeliska Mossad, sovjetiska KGB, brittiska MI6/MI5, som Maxwell hade kontakter med, visste är en annan sak. Men inför offentligheten stod den bullrande Maxwell staty över sig själv i blankpolerad sprickfri marmor. Han beställde en Festschrift över sig själv, som några av hans redaktörer fick i uppdrag att sammanställa och hans bokförlag Pergamon Press gav ut. Alla festdeltagare uppges ha fått ett exemplar av boken.

Ytterligare personer som uteblev från festen – vilket få torde ha lagt märke till – var representanter för Mossad. Enligt Thomas & Dillon [1] hade vid denna tidpunkt Maxwell – Mossads tidigare så framgångsrika agent – börjat bli ett bekymmer för den israeliska underrättelsetjänsten. Bekymren kan tänkas ha uppkommit på olika plan. Maxwells trohet mot staten Israel kunde inte ifrågasättas; men hans växande ekonomiska problem innebar en svårbedömd riskfaktor. Hans goda kontakter med ryska KGB var i och för sig till fördel för Israel. Maxwell hade ju lyckats med konststycket att sälja det israeliska spionprogrammet Promis till KGB, vilket inte många andra torde ha gått iland med. Men här fanns samtidigt risken att kontakterna blev lite för goda, givet den maxwellska personlighetens vidlyftighet. Ytterligare en grupp som lyste med sin frånvaro på födelsedagspartyt var representanter för det kommunistiska Bulgarien, en annan Maxwell närstående stat.

Kontakter i sovjetiska östblocket
Enligt Thomas & Dillon gick Maxwells kontakter med den sovjetiska statsapparaten tillbaka åtminstone till tidigt 60-tal. Han ska då genom den dåvarande kommunistledaren Nikita Chrusjtjovs förmedling fått tillstånd att såväl redigera som trycka den officiella tidskriften (?) Information USSR [2]. Något senare kom han, inte minst via KGB-chefen Vladimir Kryuchkov, att knyta allt närmare kontakter med Bulgarien.

I februari 1986 hade Michail Gorbatjov på Sovjetunionens kommunistiska partis 27:e kongress hållit ett viktigt linjetal, något som även Maxwell och dennes närmaste medarbetare noterat. Kryuchkov hade varnat Maxwell för att KGB ansåg att Gorbatjov gick för fort fram i sin reformiver [3]. För affärsmannen Maxwell var detta inte nödvändigtvis någonting dåligt. I det ”kreativa kaos” som kunde förväntas uppstå när Östeuropas kommunistpartier ändrade kursen 180 grader kunde den som satt på riskvilligt kapital skörda många sköna frukter. Maxwell tänkte hinna först till kvarn, en ambition som skulle få långtgående konsekvenser.

I januari 1987 träffades tre män för ett möte på det flottaste hotellet i Bulgariens huvudstad Sofia. Hotellet var Sheraton Sofia (som alltjämt lär vara ett av de främsta lyxhotellen). De som träffades var förutom Maxwell den inflytelserike bulgariske politikern Andrej Lukanov, som skulle bli Folkrepubliken Bulgariens siste premiärminister (1996 blev han lönnmördad i ett ännu ouppklarat attentat) samt Ognyan Doynov, en annan apparatchik på väg uppåt i det bulgariska kommunistpartiets hierarki. Lukanov hade sett till att möteslokalen var omsorgsfullt buggad, medan gourmén Maxwell hade låtit flyga in middagen från Paris. Medan de tre herrarna kalasade på gåslever, rökt lax, confiterad anka och – till huvudrätt – stekt fasan, godbitar som sköljdes ned med förstklassig champagne och årgångsviner från Bourgogne, slöts en viktig affärsöverenskommelse. I ett dokument som de två bulgariska representanterna överräckte till Maxwell fastslogs:

”Detta dokument öppnar för Mr Robert Maxwell en möjlighet som vi anser att han kan tillföra en Andra Marknad. Detta för att han ska kunna operera fritt i detta land, utan restriktioner och med fullt stöd av varje regeringsorgan inklusive Darzhavna Sigurnost [den bulgariska säkerhetstjänsten, ’SD’].”

Thomas & Dillon påpekar (sid 160) att en motsvarande frihet aldrig hade getts till någon bulgarisk kapitalist. Maxwell hade i sin ficka fått en nyckel till Bulgarien, en nyckel med vars hjälp han kunde öppna vilken dörr i landet han önskade.

Vad var det för slags affärer som de tre männen hoppades så mycket på? Det dokument som överlämnades till Maxwell innehöll bland annat en lång förteckning över tekniska produkter, som västerländska företag var förbjudna att sälja till Sovjetunionen och dess allierade. Det rörde sig om sådant som datorer och annan högteknologi, där Västvärlden, inte minst USA, intog en ledande roll. Det var Maxwells uppgift att se till att den förbjudna tekniken kom sovjetblocket till godo. I korthet skulle det gå så till att den bulgariska underrättelsetjänstens spioner, som var verksamma i Silicon Valley och andra hightech centra runt om i världen, skulle stjäla intressant teknik (inklusive ritningar, mjukvara etc) som de lyckades komma över. Under diplomatisk skyddsmantel skulle materialet föras till Bulgarien. Där skulle företag ägda av Maxwell omarbeta stöldgodset så att det erhöll en skenbart ny identitet. Den omgjorda utrustningen skulle sedan nyproduceras och säljas inom Östblocket av Maxwells företag. Vinsten från verksamheten skulle tillfalla de tre kumpanerna och deras medhjälpare. För att säkerställa att pengarna skyddades från att spåras tillgreps knepiga konstruktioner med skalbolag i Lichtenstein och stiftelser runt om i världen, arrangemang Maxwell var specialist på.

Med andra ord: mycket grov affärsbrottslighet. Eller?

Om man vänder på perspektivet kan man säga att Maxwell genom sin verksamhet såg till att företag och myndigheter i öststater som Bulgarien, Sovjet, Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Georgien, Rumänien, Slovenien, Tjeckoslovakien, DDR och Ungern kunde utföra sitt arbete med modern utrustning. Vilket naturligtvis ur mänsklig synpunkt var en god sak. Världen blev säkrare då till exempel de datorer som tolkade radarsystemens signaler blev bättre och snabbare (Se denna artikel i Förr och Nu nr 2 2018.) Den största faran för världen låg snarare i den sanktions- och blockadpolitik som kännetecknade väst, i synnerhet USA. Politiken inleddes vid det kalla krigets början och har fortsatt till den dag som är. Denna sida av saken tycks inte Thomas & Dillon se.

Hur Maxwell själv såg på sitt handlande är inte så lätt att veta. Att pengarna spelade en viktig roll (en miljardförmögenhet hägrade) är självklart för en person av hans sort. Men det är inte säkert att det uteslutande var pengar som var drivkraften för att engagera sig i ett så pass riskabelt projekt. Där kan också ha funnits drag av gammal kärlek till hembygden, han var trots allt en jude från Tjeckoslovakien.

I knät på maffian
Vad Maxwell och hans sammansvurna inte riktigt tycks ha förutsett var att själva illegaliteten hos deras affärer ledde till att de fortare än de kunnat ana satt med den internationella maffian i knät. Storgangsters i Moskva, New York, Kina, Japan, Latinamerika o s v ville alla ha sin släng av sleven. Gudfadern Maxwell såg till att de inordnade sig bakom hans egid. Thomas & Dillon skriver att Maxwells företag snart kontrollerade en ”betydande andel av de globala profiterna från gas, telekommunikationer, olja, spel och penningtvätt” (sid 163). Den store Maxwell hade tagit språnget till Rhodos – och störtat ned i en avgrund av svartaste kriminalitet. Men att verksamheten snabbt förlorade varje spår av moralisk legitimitet innebar naturligtvis inte att den inte var lönsam. Den bulgariska regeringen kunde senare fastslå att Maxwell och hans kumpaner hade lagt beslag på minst en miljard USD av landets tillgångar, ett belopp som Thomas & Dillon bedömer vara kraftigt underskattat (sid 166). Vart pengarna slutligen tog vägen lär fortfarande vara okänt.

Maxwell hade dock inte glömt bort sitt publicistiska jag och i mitten av 80-talet hade han parallellt med sina bulgariska affärer köpt in sig i den ryska engelskspråkiga nyhetstidningen Moscow News. Tidningen hade startats 1930 av den socialistiska amerikanska författaren och journalisten Anna Louise Strong (1885–1970) och leddes nu av chefredaktören Jegor Jakovlev. Denne var en varm anhängare av Gorbatjovs politiska nydaning, en tendens, vilken som nämnts, även Maxwell önskade stödja. Maxwells vana att kommendera sina chefredaktörer att driva den ena eller andra ståndpunkten ledde dock snart till öppen konflikt mellan de två. Moscow News genomgick under åren olika transformationer och lades slutligen ner 2014. Maxwell hade även intressen i rysk TV. Till hans mer festliga utspel hörde att han lovade Mikhail Gorbatjov att grunda ett Gorbatjov-Maxwell-institut och att han skulle satsa 50 miljoner USD i projektet. Men det var bara en av hans många bluffar, som han nyttjade för att knyta folk till sig med tacksamhetsband.

Problem med sina lagliga affärer
När 1980-talet gick in på sina sista år var allt likväl inte frid och fröjd i den av sin glupande aptit på pengar, makt, mat och kvinnor jagade Maxwells tillvaro. Han hade visserligen – i synnerhet genom sin kriminella verksamhet – förtjänat enorma summor, som han med hjälp av sin revisor ”Dr R” kunnat gömma undan i lämpliga skatteparadis. (Vem denne Dr R var/är avslöjas inte av Thomas & Dillon.) Han hade också sörjt för att hans sju efterlevande barn skulle kunna fortsätta ett liv i lyx, när han själv lämnat scenen. Men den legala, ”vita” sidan av hans affärer hade börjat få problem. Aktiekursen i hans två huvudföretag Maxwell Communication Corporation (MCC) och Mirror Group Newspapers (MGN) visade en sjunkande tendens, vilket var allvarligt med tanke på hans stora skuldsättning. Han inledde då försök att manipulera aktiemarknaden, ett område han inte var en novis på. Genom pengar lånade ur egna stiftelser gjorde han jättelika uppköp av aktier i MCC och MGN för att driva upp aktiekursen. Banken Goldman Sachs agerade aktiemäklare genom att sälja bolagens aktier till sina kunder. Operationen ökade dock hans skuldsättning genom att de återköpta aktierna nyttjades som säkerhet för nya banklån. Räntan för de senare hamnade ovanpå de 300 miljoner USD han redan betalade årligen för köpet av Macmillan med mera.

I detta läge bet Maxwell huvudet av skammen (om han nu besvärades av någon sådan) och började regelrätt stjäla pengar ur MGN:s pensionsfonder, som han framsynt nog sett till att han själv kontrollerade. Företaget hade 24.000 anställda. Den dag Maxwell dog hyllade Daily Mirror sin hädangångne chef med jätterubriken ”Mannen som räddade Daily Mirror” på förstasidan. Men det var innan de anställda fått klart för sig att den döde försnillat deras pensionspengar. Det uppdagades snart att 400 miljoner pund saknades i pensionsfonden, betydligt mer än vad MGN var värt. I det rättsliga efterspel som följde beslöt dock regeringen att kompensera de anställda genom att betala ut 100 miljoner pund och bankerna i City 276 miljoner pund, en summa som täckte 94 procent av de stulna medlen.

Men Maxwells exceptionellt höga spel – som om han vore världarnas onde Demiurg personifierad – kunde inte passera helt obemärkt. Till dem som fick upp ögonen för Maxwell, och började samla material om honom, hörde den amerikanske journalisten Seymour Hersh. År 1991 planerade han att ge ut en bok med titeln The Samson Option: Israel’s Nuclear Arsenal and American Foreign Policy. När boken höll på att slutföras kom Hersh över sensationella uppgifter om Robert Maxwell och dennes utrikesredaktör för Daily Mirror, Nicholas ”Nick” Davies. Uppgifterna medförde att boken utökades med knappt tiotalet sidor; sidor som dock gjorde både den amerikanske förläggaren Random House och den brittiske Faber & Faber, som erhållit utgivningsrätten i Storbritannien, eld och lågor. Man såg framför sig en veritabel kioskvältare, som skulle komma ut lagom till julhandeln. I förhållande till vad som senare blivit känt om Maxwell, var det ett relativt begränsat antal uppgifter som Hersh fått tag på. Men dessa var nog så omskakande. De rörde ju en av Europas ledande tidningskungar och publicister. Hersh avslöjade på de nyskrivna sidorna att den ”oberoende” Maxwell i själva verket var spion för Israel och att han och Davies hade förrått den israeliska visselblåsaren Vanunu (se del 2). En publicist och journalist som tjallar för Mossad och gör sig medansvariga till att en visselblåsare kan gripas och dömas till arton års fängelse! Till yttermera visso hade de två engagerat sig i israelisk vapenexport.

Seymour Hershs bok stoppades
Utgivningen av Hersh bok i Storbritannien hängde på att innehållet kunde hållas hemligt fram till dagen för publiceringen. Detta misslyckades. På något sätt fick Maxwell nys om saken och han tillgrep den juridiska möjlighet som i varje fall i början av 90-talet alltjämt existerade i Förenade Kungariket: publiceringsförbud, ”pre-publication injunction” som den engelska juridiska termen lyder. Det innebar att det inte bara var brottsligt att trycka och distribuera den aktuella skriften, även den som rapporterade om innehållet blev brottslig. (Man får anta att det krävdes en person av Maxwells kaliber att få en domare med på ett sådant beslut.) Som en konsekvens av detta säregna undantag i den brittiska tryckfrihetslagstiftningen hade den givna boksuccén dött knall och fall på tröskeln till öriket.

Fast inte riktigt ändå. Det fanns nämligen en grupp i Storbritannien som av hävd hade rätt att utan risk för påföljder tala fritt om vilket ämne som helst. Medlemmarna av Underhuset (The House of Commons). Två av dessa, Rupert Allason och George Galloway, hade tagit del av Hersh uppgifter och begärde nu ordet. Det var den 22 oktober 1991 och den förste som talade var Galloway [5]. Inför ett chockerat, tyst parlament läste han högt ur Hersh skildring. Maxwell var ju inte bara en av Storbritanniens mest kända och kanske också mest respekterade personer. Galloway kände även till och avslöjade nu Maxwells stöld av sina anställdas pensionspengar. Och eftersom orden uttalades i parlamentet kunde medier och journalister rapportera det som sades utan att drabbas av juridiska efterräkningar.

Att Maxwells tidningar gick till rasande motangrepp mot de två förtalarna av den storartade hedersmannen och godhjärtade filantropen Maxwell säger sig självt. Maxwell själv förklarade med en avfärdande gest att alltihopa var:

– Löjligt. Rena rama påhitten.

Sista akten
I verkligheten hade dock den sista akten i dramat Maxwell just inletts. Maxwell var nu under daglig press inte bara som en följd av medierapporteringen som avslöjandena i Underhuset resulterade i, utan minst lika mycket från hans alltmer otåliga och nervösa fordringsägare. Fler och fler banker krävde omedelbar återbetalning av givna lån. I väntrummen i Maxwell House på 242 Marylebone Road i centrala London råder trängsel. En bister samling portföljbärare som fruktar att de miljoner och åter miljoner pund de satsat på tidningsmagnaten är på väg att gå upp i rök. De misstänker – helt korrekt – att Maxwell inte är solvent.

I detta läge vänder sig, enligt Thomas & Dillon, en desperat Maxwell direkt till Mossad. Han har, påpekar han, gjort staten Israel och dess underrättelsetjänst stora tjänster. Så stora att han har rätt att kräva att man i detta hans tillfälliga prekära läge bispringer honom med ett handlån. För att lätta på det akuta trycket behöver han omedelbart 400 miljoner pund (i dagens penningvärde ca 9,32 miljarder SEK). Det är, menar han, inte att begära för mycket. Vad Mossad svarade på denna begäran är inte känt.

Maxwell överlämnar nu skötseln av affärerna i Maxwell House till sonen Kevin och beger sig själv till Medelhavet, närmare bestämt Gibraltar. Han har gett order om att lustjakten Lady Ghislaine ska göras redo för att korsa Atlanten och gå till New York. Där ska Maxwell fira jul med den omhuldade farkosten som bas. Men väl framme i Gibraltar har Maxwell ändrat sig. Han vill istället resa till Madeira. Och så sker. I staden Funchal på Madeira lämnar han fartyget och tar en taxi till det berömda femstjärniga hotellet Reid’s Palace. Han ber taxin vänta medan han ensam går in i hotellet. Efter en halvtimme är han tillbaka. Vem eller vilka han träffade är okänt.

Lady Ghislaine avseglar nu med sin besättning på ett dussintal personer och med Maxwell som ende passagerare till Kanarieöarna. På eftermiddagen den 5 november hittas Maxwell flytande i Atlanten av en fiskare. Undersökningar visar att han måste ha fallit över bord någon gång mellan klockan 4 och 6 på morgonen samma dag, när båten stävat fram i vattnet utanför Kanarieöarna och det alltjämt är mörkt. De tre läkare, som obducerade kroppen, kunde inte enas om dödsorsaken. Förslaget att han föll över relingen sedan han drabbats av en hjärtattack förefaller dock så osannolikt att det kan uteslutas (Relingen på Lady Ghislaine var för hög för det scenariot.)

Återstår självmord eller mord. Självmord är naturligtvis en uppenbar möjlighet, särskilt om man tänker sig att Mossad svarade nej på Maxwells begäran om 400 miljoner pund. Då var allt slut. Men vi vet inte vad Mossad svarade (om de nu gjorde det). Självmord har varit den allmänt erkända sanningen om Maxwells död. Det är också en sanning som låter liket vila i frid utan att störa dekorum. För att inte tala om vilken tillfredsställelse försäkringsbolaget bör ha känt när det slapp att betala ut livförsäkringen till änkan.

Det som talar emot självmord är att Maxwell inte lämnade något meddelande till familjen efter sig och att hans hustru Elisabeth, liksom hans barn, uttryckt tvivel på självmordsteorin. ”Han var inte den typen som begick självmord”. Thomas & Dillon argumenterar å sin sida utförligt och med många anmärkningsvärda detaljer varför de håller för troligt att Maxwell mördades av Mossad. Organisationens kompetens på området anses hur som helst odiskutabel. Huvudskälet för Mossad att tillgripa en så drastisk åtgärd skulle vara att man inte längre litade på Maxwell, som i sin tur visste väldigt mycket om Mossad. Man ville undvika hamna i en situation, där Maxwell kunde bedriva utpressning mot säkerhetstjänsten.

Men oavsett vilken roll den israeliska staten kan ha spelat i Maxwells död, såg man till att ge honom en ståndsmässig begravning. Maxwell fick en komplett statsbegravning i närvaro av landets president Chaim Herzog, premiärminister Yitzhak Shamir och oppositionsledaren Shimon Peres. Därtill deltog den sittande och sex tidigare av Mossads generaldirektörer. I enlighet med sin önskan begravdes Maxwell på Olivberget, det berg nedför vars sluttning Jesus en gång sägs ha ridit på en åsnerygg för att i triumf rida in genom porten till Jerusalem.

Maxwells triumfatoriska intåg i den heliga staden skedde först efter hans död. När stoftet av den man som om sig själv sagt att ”jag är född jude och kommer att dö som jude” sänktes ned i graven uttalade med hög och tydlig stämma Shimon Peres, sedermera Israels president, orden:

– Han har gjort mer för Israel än vad som kan berättas här idag.

NOTER
[1] Huvudkälla till denna artikel är journalist- och författarparet Gordon Thomas & Martin
Dillons utomordentliga Robert Maxwell, Israel’s Superspy; The Life and Murder of a Media Mogul, (Carroll & Graf Publishers, New York 2002, 448 sid, ISBN 0-7867-1078-0). Boken är ett mästerstycke av journalistisk research om Maxwells agentverksamhet för Mossad. Den ger också en intressant levnadsteckning av mediakungen.
[2] Jag lyckas inte i t.ex. www.worldcat.org hitta någon publikation med namnet Information USSR publicerad efter WWII. Vilket inte bevisar att den inte kan ha funnits. Kanske någon läsare vet mer?
[3] En rysk kollega uppväxt i Moskva och som där upplevde Sovjetunionens sammanbrott 1991, har berättat för mig att ryssarna aldrig förstod vad Gorbatjov pratade om. Kanske var de berömda glasnost (öppenhet) och perestrojka (omvandling) riktade lika mycket till internationella investerare som till ryssarna? Gorbatjov tycks av allt att döma ha varit långt mer populär i väst än i hemlandet.
[4] George Galloway, f. 1954, var under ett kvartssekel ledamot av det brittiska Underhuset, huvudsakligen som representant för Labour. I denna artikel berättar han om hur det gick till när han avslöjade Maxwell i parlamentet.

Per-Olof Källs tidigare artiklar om Robert Maxwell och fallet Jeffrey Epstein >>.