Kvinnor poserar gärna i motljus som kurdiska frihetskrigare (Abdullah Öcalan på gula märket)

Det rör sig om gamla motsättningar och är en svår och invecklad historia.

Men för att förstå vad som nu utspelar sig måste man gå tillbaka till förra seklets början. Turkiet är en gammal stormakt i området (det Osmanska riket), som delades upp i ett lapptäcke efter första världskriget. Syrien blev en nationalstat* efter andra världskriget 1945.

Osmanska riket sågs i slutet av 1800-talet som ”Europas sjuke man”. Refomrörelser uppstod, bl a de så kallade ungturkarna. De ville införa moderna västerländska idéer, vilket skapade djupa motsättningar. Senare under ungturkarnas maktinnehav – under första världskriget – ledde motsättningarna till att regimen iscensatte mass-/folkmord på armenier, greker och assyrier/syrianer/kaldéer (1915–1917). I dessa deltog även kurder. Saken erkänns än idag inte i Turkiet.

Många olika folkgrupper
I gränslandet mellan Turkiet och Syrien bor många olika folkgrupper med olika religioner, kulturer och traditioner, alla med urgamla rötter i området. Det är kurder, turkomaner, turkmener, sunnimuslimer, shiitiska muslimer, yasidier, armenier, cherkesser… Kanske jag gömt några. Kurderna dominerar i kraft av sin stora numerär.

Många folkgrupper fick inga egna områden när världskrigens segrarmakter drog gränser och försökte bilda nationalstater. Kurdernas kulturella område ligger i bergstrakterna mellan Medelhavet i väster, Svarta havet i norr, Kaspiska havet i öster och de arabiska öknarna i söder – utan kontakt med något hav. Landgränserna drogs kors och tvärs genom deras område och kurderna hamnade i fem olika länder; Turkiet, Syrien, Irak, Iran och Armenien (Sovjetunionen).

Kurderna förföljs
I fredsfördraget i Sèvres (Frankrike) 1920 styckades det Osmanska riket upp i ett lapptäcke där olika intressenter skulle kontrollera olika områden. T ex ställdes området runt de viktiga sunden Bosporen–Marmarasjön–Dardanellerna under internationell kontroll. Även kurderna tilldelades faktiskt ett ”tänkbart område”.

Turkiet efter fredsfördraget i Sèvres i Frankrike 1920.

Det var då Kemal Atatürk klev fram som stark ledare för rörelsen för ett oavhängigt Turkiet – emot Sèvresfördraget. Han hade stora framgångar och lyckades faktiskt skapa en modern nationalstat*, men till ett högt pris. Kurderna blev lottlösa i detta försök till nationalisering, sekularisering, kulturnivellering och modernisering. Man förbjöd t o m bärandet av fez under en tid.

Kurder i norra Irak (Halabja) utsattes för ett fruktansvärt gasanfall av Saddam Hussein 1988, under kriget mellan Iran och Irak. Det var straffet för att de hade tagit kontrollen över staden medan andra irakier utkämpade det blodigt kriget mot Iran.

Irakiska kurder har – tack vare att USA störtade Saddam – tillskansat sig självstyre i norra Irak. Där har de sedan dess kontrollerat oljekällorna omkring Kirkuk och Erbil, vilket givit dem betydande ekonomiska muskler och framtidshopp.

Idag utgör kurderna ca 20% av Turkiets befolkningen och är en reell maktfaktor. Recep Erdogan fullföljer traditionen från Atatürk i detta avseende och bekämpar kurderna med alla till buds stående medel, varhelst de sticker upp. Kurdernas befrielserörelser (Kurdiska arbetarpartiet, PKK m fl) ses som terrorister som hotar Turkiets sammanhållning och enhet. Det finns oändligt mycket övergrepp och oförrätter som aldrig kommer att glömmas. Försoning är inget någon talar om.

Syriens kurder
Syriens norra provinser (Rojava: Afrin, Kobande…) lämnades av syriska armén i början av Syrienkriget, vilket gjorde att kurdiska miliser själva fick ta upp försvaret mot IS. Och de blev framgångsrika. Med stöd från kurdiska PKK (i Turkiet) och USA har IS faktiskt besegrats i dessa områden, vilket lett till att kurderna bildat ”de facto-federationen” Rojava.

Problemet är bara att de nu gör anspråk på att hela Syrien ska omstöpas efter deras federativa sentida PKK-modell, samt kräver al-Assads avlägsnande från makten – precis som USA&Co. Det här hotar därför Syriens enhet, vilket USA m fl ännu drar nytta av. Men Turkiet vill på inga villkors vis ha en kurdstyrd stat söder om sig, även om man inte heller är så förtjust i al-Assad.

Och, eftersom Turkiet även är ett Nato-land är man militärt tätt knutet till USA och många EU-länder. Så, när USA&Co lierar sig med kurder i norra Syrien mot IS och al-Assad, stödjer dem med vapen som sedan kan användas i den kurdiska befrielsekampen, blir det problem.

Mycket revolutionär kitsch omger det kurdiska Rojava, som kvinnor i vapen (första bilden) och folk på marsch under smattrande fanor i den uppgående solen, vilket också signalerar ”kommunism och revolution” till romantiska och sekteristiska revolutionärer i väst.

Det är denna infekterade konflikt vi nu även ser på gatorna i Uppsala och som även verkar ha trängt djupt in i Vänsterpartiet.

Ingen hjälper kurderna
Man bör emellertid vara realistisk. Denna tillfälliga kurdiska framflyttning är utsiktslös. Kurderna kommer aldrig att få ett eget sammanhängande Kurdistan. De sveks efter första världskriget och inte heller idag är några stormakter intresserade av att stödja deras befrielsekamp. USA:s stöd till Rojavakurderna är synnerligen villkorat; bara så länge USA får ha baser i området och på så sätt bidrar till försvagandet av Syrien och al-Assad är kurderna bundsförvanter. Det här förlänger kriget och kurderna kommer att bli svikna igen.

Deras enda möjlighet är att verka inom sina respektive nationalstaters* ramar och där kämpa för sina språk och kulturella rättigheter – trots alla oförrätter som drabbat dem.

Alltså, att som Vänsterpartiet, tillsammans med Rojava och PKK, ställa sig på USA:s sida i kriget för att slå sönder Syrien som nationalstat*, är minst sagt ansvarslöst. Kurderna utnyttjas bara av de stora elefanterna i sina krig om makt och inflytande i Mellanöstern.


* Nationalstat är ett otydligt begrepp, statsbildning hade varit ett bättre (påpekat i en kommentar nedan).

Föregående artikelBRITTISKA MILITÄRER TVIVLAR STARKT PÅ KEMGASATTACKEN
Nästa artikelSergej Lavrov intervjuad
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

16 KOMMENTARER

  1. Syrien blev inte en nationalstat 1945. Syrien blev en suverän stat. ”Nationalstat” betyder att en stat huvudsakligen bebos av en ”nation” i Johann Gottfried von Herders mening. Syrien är ett exempel på motsatsen: att en suverän stat är så långt från nationalstatsidealet (om det nu är ett ideal) att etno-religiösa motsättningar kan bidraga till statens söderfall (eller utnyttjas av mäktiga intressen för att orsaka sönderfall).

    Det är ett politiskt nederlag att vänstern inte kämpar mot standardsvenskans sönderfall. Godtag icke den fördummande anglifierande betydelseglidningen att ”nation” entydigt syftar på statssuveräniteten! ”Nation” har förvisso alltid kunnat användas i betydelsen ”rike” och ”stat”, men svenskar som läser på allvar vet att detta bruk ofta undvikits i god svenska (med vilket jag menar ett språk som tjänar folkets intresse). Därför hette det ”rikskriminalpolisen” på god svenska, men ”nationella insatsstyrkan” på det obildade språk som de härskande i vårt rike nu talar.

  2. Jan Arvid G!
    Jag viker mig omedelbart och inser mitt slarv med dessa viktiga begrepp; rike, stat och nation. Du fick mig även att förstå att ”nation” i många sammanhang i svenska är en anglifiering. Tack för det.

  3. Mmmm? Saken är kanske lite mer komplicerad. Jag stoppade in orden ”nationellt försvar” på lindelof.nu:s sökmotor och fick 6 träffar (Anders Björnsson, Hans Andersson, Anders P och Knut Lindelöf). På Alliansfriheten.se fick jag ett 50-tal.

  4. Knut L!
    Tack för ditt svar. Frågan är politiskt viktig. Åsa Linderborg och Göran Greider ville skriva ett försvar för en ”nationalstat utan nationalism”. Egentligen ville de försvara den suveräna staten (inbegripet icke-nationalstater som Förenade kungariket och Schweiziska edsförbundet) som verktyg för politik i folkets intresse. Deras bok är misslyckad på grund av deras begreppsförvirring.

    Bruket av ordet ”nation” är komplicerat. Men tendensen i svenska (och andra språk) att knyta vissa ord (rike, land, stat) till suveräniteten och ”nation” till etniciteten var ett politiskt framsteg som de svensktalande har slarvat bort.

    Språket är ett verktyg och ett vapen. Felbruket av ”nationell” måste förkastas. Uttryck som ”nationell undersökning” saknar existensberättigande. Just detta uttryck saknas i SvD:s lägg före de senaste årtionden – det hette förr ”landsomfattande undersökning”. Kan ni som bor i Sverige fortfarande höra att ”nationell samordnare” och dylika fraser är språkfel?

  5. I sammanhanget är det också viktigt att notera en av de verkligt betydande landvinningarna inom den vetenskapliga marxismen; Mao Zedongs lysande dialektiska upptäckt att ”yttre motsättningar verkar endast genom de inre”. I just detta fall kurdernas egna stridigheter, som i flera fall går så långt att vi kan ifrågasätta kurderna som ”nation” även om vi naturligtvis måste erkänna dem som ett ”folk”.

    Rojava-staten (i vardande och uppbyggnad) är syrisk, Mosul-staten är irakisk och dessutom finns kurdiska motståndsrörelser i Iran och (givetvis inte minst) i Turkiet (PKK). Alla dessa har olika mål och olika strategier, men ingen har som mål EN kurdisk nationalstat (med reservation för hur det ligger till i Armenien, som jag känner till för dåligt). Att förhållandena mellan övriga kurdiska befolkningsfickor är präglat av motsättningar har vi kunnat konstatera under de av imperialistmakterna drivna krigen i området.

    Annars är det en väldigt bra sammanfattning du gjort av läget, Knut L!

  6. Anders P!
    ”Riksförsvar” var förut ett vanligt ord. ”Nationellt försvar” är också belagt sedan 1800-talet. Funnes sådan språklig mångfald alltjämt vore allt gott och väl; ”nation” är ju ett mångtydigt ord. Problemet är att språkligt och politiskt sett bättre ord som ”riksförsvar” har utträngts ur språket av det intellektuellt utarmande missbruket av ”nation(ell)”.

    Det anglifierande missbruket av ”nation(ell)” är blott ett exempel på den vetenskapligt belagda försämringen av svensktalandes ordkunskap. Bakgrundsforskningen för högskoleprovet visar på denna förändring. I alla tider har det klagats på språkets förfall, men nu är det sant att vargen kommer. Förutom forskares vetenskapligt underbyggda bevisning har vi den anekdotiska, som vi kan se själva i morgontidningen (morgonläsplattan). I dag är det vanligt att chefredaktörer och ledarskribenter gör språkliga skolbarnsfel.

    ”Centerpartiets stadda kassa” skrev DNs huvudledare nyligen om. Sådant förekom inte för några årtionden sedan.

  7. Det här är mycket intressant. Är det värre nu än tidigare? Med säkerhet går språkförändringen (-försämringen) mycket snabbare i alla fall. Låt oss hjälpas åt att finna fler exempel på dessa språkliga ”klavertramp”. Det blir många gånger mycket komiskt. En kul grupp på Facebook heter ”Utrotningshotade ord och uttryck”.

  8. Knut L!
    Som utlandssvensk kan jag se hur ett språkligt sammanbrott pågår. Jag kverulerar inte, utan värnar om språket som ett verktyg för politisk kamp, och som förutsättning för ett kulturellt meningsfullt liv. Olle Josephson, Fredrik Lindström och andra välmenande språkvetare har fel när de hävdar att det blott är den vanliga språkutvecklingen som pågår. En kvalitativ förändring har skett i den språksociologiska strukturen. Den skrivande klassen lär sig i dag skriven standardsvenska huvudsakligen genom att läsa varandras nyskrivna, undermåliga texter. Gången är tiden när skribenter utbildade sig genom att läsa goda författarskap.

    Problemet är inte främst fula anglicismer som ”Tjorven är en karaktär i Saltkråkan” utan att svenskarna fått en suddigare uppfattning om ords betydelse. Om en timrad mangårdsbyggnad brunnit påstår massmedia att en ”villabrand” skett. Expressen har två ledarskribenter som tror att ”yvas över” betyder ”högljutt beklaga sig över”. Ett främlingskap har inträtt.

  9. Någon skickade ett brev till Lubfoods, ett svenskt företag, och klagade på deras svengelska. Här är svaret:

    ”(För kännedom)
    Anledningen till detta är på grund av att vårt varumärkes tonalitet är bilingual – dvs. flerspråkig. I den kommunikationen som vi tar ut framöver kommer vi att variera med svenska.”

    Måste man bo i utlandet för att märka det svenska språkförfallet?

  10. Bengt S!
    Jag tror faktiskt att det hjälper…

    För övrigt anser jag att detta är en alldeles för intressant fråga för att skyfflas ner bland kommentarerna under frågan om kurdernas roll i Syrienkriget. Bloggen önskar sig ett inlägg från Jan Arvid Götesson i språkfrågan. Nu när inte Svenska Akademien längre hinner med sitt jobb tycker jag att vi får dra vårt strå till stacken.

  11. Åter till kurderna! De har svikits och kommer att svikas om det inte i framtiden ligger i västmakternas intresse att bryta upp Iran, Turkiet och Syrien som stater. Sveriges och andra EU-länders uttalade sympati för de förtrycka kurderna är moralisk – inte politisk (jfr. Sveriges svek mot Väst-Sahara). Den stat som uttalat entydigt stöd för kurderna är Israel. Bland kurder, även i diasporan, finns en stark identifikation med Israel. Vi ska också lyckas tror många kurder, men västvärldens ställningstagande för kurdernas sak vilar inte på samma grund som de för judarna på 1900-talet.

    Baskerna lever i två länder och ETA har nu lagt ner kampen för ett fritt Baskien. Kurderna får också kämpa för sina rättigheter i respektive land som baskerna får inom Spanien och Frankrike.

  12. Jag tror att det är realistiskt att räkna med att vi får leva med att ord som ”nation”, ”nationalistisk” och ”national-” används om två begreppsligt separata gemenskaper. En statlig, territoriell och rättslig gemenskap (Förenta Nationerna, nationalförsamling) och en kulturell, etnisk (nationalkaraktär, nationallitteratur).

    Mot denna bakgrund kan jag till skillnad från Jan Arvid Götesson inte se något problematiskt med ett uttryck som en ”icke-nationalistisk nationalstat”. Tvärtom är det ett slagord, som jag skulle kunna göra till mitt.

  13. Bo Persson har rätt. Många missvisande beteckningar på saker och ting får vi leva med. Det är realistiskt att räkna med att de som köper arbetskraft allt framgent kommer att kallas ”arbetsgivare”, och att de som säljer sin arbetskraft kommer att kallas ”arbetstagare”.

    Med det är bättre när sakers beteckningar gör det lättare att tänka och handla förnuftigt. Det bleve nog lättare att vinna stöd för en de jämlika medborgarnas suveräna stat om man inte behövde intaga den självmotsägande försvarspositionen att ”nationalstaten” man förespråkar inte är nationalistisk.

  14. Även lärare som undertecknad säljer sin arbetskraft. Kommunen där jag är anställd köper min arbetskraft. Testar ibland i fackliga sammanhang att föra fram begreppen. Förvirring och pinsamt skruvande på stolen inte minst från förvaltningschefens sida.

    Men även kolleger har väldigt svårt för att ens ta orden i sin mun. Däremot skäller jag på dem när de inte tar upp detta och annat i undervisningen under avsnitten om arbetsmarknadens parter och vad en konflikt innebär samt avsnitten om övergången från agrarsamhället in i industrialismens framväxt.

    Det visar på sprängkraften i dessa begrepp och utsuddandet av de verkliga förhållandena i samhället numera, inskrivna i skolans läroplaner.

  15. Jan Arvid Götesson!
    Det är klart att de som inte är särskilt bekanta med det gängse språkbruket i sammanhanget blir förbryllade när någon säger att han/hon är för en nationalstat utan nationalism. Men anledningen till att jag tycker att det är en så bra paroll är dels för att vi genom vårt medlemskap i EU idag inte längre är en nationalstat i traditionell mening och dels för att jag är emot Sverigedemokraternas etnifiering av politiken.

  16. Bo Persson!
    Om vi lyfter blicken från ordet ”nation” så är det stora problemet (för stort för kommentatorsfältet) att ”gängse språkbruk” i hela svenskan är en tilltagande politisk och social katastrof.

    Folket berövas språket som verktyg. Folkflertalet håller på att förlora ord som ”pådrag”, ”kulvert”, ”påstötning”, ”tjänlig”, ”varsko”, ”föreligga”, ”avyttra”, ”armatur”, ”konstellation” och ”anspråk”, enligt forskningen. Över folket, språksociologiskt sett, finns ett skikt av offentliga skribenter (politiska tjänstemän, journalister, kommunikatörer) som antingen har skolbarnsproblem med sitt skrivande, eller skriver en med nöd och näppe korrekt, men plågsamt förtunnad svenska. Jag tror att många svensktalande som bor kvar i Sverige har förbisett detta förfall.

    Din uppfattning om vad en ”nationalstat i traditionell mening” är har visst fog för sig. Problemet är den historielöshet och diskussionshindrande förvirring som inträder när den uppfattningen blir den ENDA i ”gängse språkbruk”.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.