Roligare vara full – så länge det varar

Mads Mikkelsen i filmen Drunk.

Svenskar kan inte dricka sprit, det är bara så. Kanske det starkaste skälet att behålla Systembolagets icke sällan omdiskuterade monopol. Fråga bara plågade alkoholisthustrur, eller alkoholisters barn, vad de tycker om idén att börja sälja alkohol på ICA. 

Även om en törstig själ alltid får tag i sin dryck.

Om man har vistats mycket i Danmark, har man inte kunnat undgå att notera det ständiga tugget om hur många genstand, fritt översatt: centilitrar, man kan inmundiga, ändå vara parat att köra bil. 

Det berättar om spritens centrala roll i vårt broderland. Och om ett utbrett självbedrägeri. 

Thomas Vinterbergs prisbelönta Druk (man kan köpa den på SF Anytime) från 2020 är ingen alkoholromantiserande film, vilket man skulle kunna tro av vissa backanaliska reklamaffischer. Bacchus är som bekant en farlig danspartner, en förklädd djävul.

Filmen rymmer både ljus och mörker, sorg och glädje. Vinterberg skymmer inte rusets positiva sidor. Det är ju roligare att vara full än nykter. Det är bara det att man kan inte vara full jämt. Och den gamla sannningen motbevisas inte: först tar mannen supen, sen supen mannen.

Kompisgänget i Druk, fyra rejält uttråkade medelålders lärarkolleger, får för sig att som ett experiment pröva om livet – i synnerhet jobbet – blir roligare om man höjer alkoholnivån permanent i kroppen med en halv promille. 

Till en början fungerar det, som de övertygar varandra om att det gjorde för förebilderna Hemingway och Churchill, efter att de bestämt sig för att supa på jobbet, däremot aldrig på kvällar och helger. 

Lektionerna blir genast roligare, livet lättare, de fyra svävar fram på flaskans vingar. Men så trappas intaget upp och åskådaren anar vart det skall sluta. 

Från och med Festen (1998) har Dogma-inspirerade Vinterberg etablerat sig som en av de allra främsta, rödvita regissörerna. Vinterbergs Danmark i Druk är radhusleda, uttråkade gymnasieelever, torftigt medelklassliv på tomgång, framtidslöshet. 

Han kan sitt land, kynnet, beteendet. Ett land långt från gemyt och hygge. Hans bild av landsmännen får mig att associera till Carsten Jensens uppmärksammade fosterlandskritiska bok från häromåret: Huvudstupa – Om människor på flykt och konsten att motstå tyngdkraftens frestelse

Inte det Danmark som semestrande svenskar i eskapistisk längtan efter frihet vill ha. 

Det är att förenkla och förminska filmen påstå att den handlar om sprit, men nog punkteras den myt som danskarna odlar, att de minsann klarar spriten till skillnad från de turistande fyllesvenskar de störs av på gatorna. 

Fakta talar sitt tydliga språk. Danmark är ett av Europas mest alkoholimpregnerade och alkoholskadade länder, ungdomsfylleriet, som även förekommer i filmen i samband med firandet av studentexamen, ligger i topp. 

En vanlig dansk vardag är en vardag med några bayer och gärna en lille en. Minns klassikern från Storm P: – Hvornaar smager en Tuborg bedst? – Hvergang!

Minns man Kvarteret Korpen med en lummig Keve Hjelm, blir man nyfiken på hur inspelningen av Druk gick till. Hur mycket är improviserat, hur mycket äkta alkoholintag? 

Det sistnämnda förblir oklart, de danska skådespelarna med särlingen Thomas Bo Larsen i spetsen är som alltid urstyva, idel bekanta ansikten. Dejliga att möta igen, om än på lyset. 

... är läst 970 gånger!

  8 kommentarer for “Roligare vara full – så länge det varar

  1. Hans M Gabrielson skriver:

    Samman med fagra särbo Elisabeth delar vi bland andra intressen (modern konst, schäfrar, rädda skötsamma ensamkommande till ett anständigt liv) även vin. Hon är bra på tyska/österrikiska, jag dito på franska/nyzeeländska. Vi kompletterar alltså varandra på det området. Såvitt jag minns från söndagsskolan drack även Abraham vin – även till övermått. Så, när vi har våra “bönemöten” prövar vi litet mindre kända etiketter. Resonerar kring doft, syra, torrhet/sötma och eftersmak. Samt ibland om en liten whisky-nattfösare i sängen, lokalt producerad av en gammal lumparkompis.

    Således två etsade gommar, just som Jan och Gun Myrdal/Kessle. Han brukade säga när vi sågs: “En dag utan ett par glas gott vin till maten är en förlorad dag”. I likhet med JM och Guillou är E och jag försvarare av Systembolaget och dess enorma utbud. Inte ens i Frankrike kan man hitta något liknande. Utländska besökare på Systemet här i Visby brukar häpna…

    Danskarna har att hantera sin egen alkoholkultur, med en “en lille en” på morgonmötet etc. Samt halvtaskigt utbud i var livsmedelsaffär. Något Annie Lööf, Ebba Busch och Jimmie Åkesson drömmer om. Tack men nej tack säger jag! Vinterberg är en strålande filmmakare. Men här är jag inte med…

  2. Leif Strandberg skriver:

    I Sällskapsresan möts Berra och Stig Helmer på flygplatsens toalett. Stig Helmer tackar nej till spriterbjudande:
    Jag har lite problem med sprit, säger han (Åberg)
    Ja, vem fan har inte det, svarar Berra (Melander).

    Ja, vem fan har inte det? Jag tänker att det nog inte bara är svenskar som ”inte kan dricka sprit”, som du skriver. Under mina många resor i Österled känner jag den ryska vodkakulturen väl. Och vet också hur många alkoholister det finns även där. Det nordiska vodkabältet är ett damoklessvärd.

  3. Mats Larsson skriver:

    Jag var under flera år svensk vetenskaplig delegat i en internationell organisation. Inför mötena, som ägde rum utanför Geneve, brukade de nordiska delegaterna träffas för att diskutera gemensamma strategier. Eftersom regeln var ett land, en röst, så kunde vi i Norden samla en ansenlig röststyrka om vi kunde enas.

    De nordiska förmötena ägde rum under en dag och cirkulerade mellan de fyra huvudstäderna. Luncherna vid mötena i Helsingfors, Oslo och Stockholm var i stort sett alkoholfria (lättöl, alkoholfri öl fanns inte på den tiden), medan det vid luncherna i Köpenhamn serverades rikligt med starksprit. Eftermiddagrna i Köpenhamn var inte särskilt produktiva.

  4. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Även jag en vinkonsument, dock utan fritidsintresset att rädda ensamkommande, kommer att fortsätta inmundiga alkoholhaltiga drycker trots bevisad skadlig inverkan. Svårt att vara rationell, men jag vägrar ljuga och skulle aldrig betala 100+ kr per flaska för druvjuicen om det inte vore för andelen alkohol.

    Rusdryckernas raison d’être står givetvis att finna i alkoholens konserverande verkan, dryckens smak och arom; den intressanta diskussionen om druvsorter, terroir och lagring därtill. Men ärligt: vore drycken en sådan succé om inte den berusande effekten fanns? Vad gör oss så begivna på berusningsmedel och finns en förnuftig, acceptabel alkoholkultur? Skadorna är omfattande och välkända, men vi fortsätter glatt konsumera stora mängder. De flesta klarar – tack och lov – att hålla konsumtionen på en nivå som begränsar de direkta skadorna på den egna kroppen, men vi bidrar till kulturens spridande och i gränslandet till den kontrollerade konsumtionen lever missbruket, de förkortade liven och tragedierna.

    Jag ska som Lasse E se filmen.

  5. Jan Arvid Götesson skriver:

    Föreställningar om Danmarks friare och vuxnare livsstil är ett av de största idékomplexen i Sveriges nyare etnologi. Där finns lärda verk om allmogens föreställningsvärld i bondesamhället; det vore gott om forskare skreve lika tjocka böcker om vår tids folkliga uppfattningar.

    Min morfar bodde högst upp i ett hus på Wrangelsgatan på Tågaborg i Hälsingborg (stavas med Ä) ity att hans tandläkarbror ägde ”stenhus i stan” (en klassisk svensk fras för tillkämpad övre-medelklassig burgenhet).

    Nå, i denna storslagna takvåning hade han och besökande barnbarn Sveriges mest vidunderliga stadsutsikt. ”Här Sverige; där Danmark”, som Ernst-Hugo sa, fast tvärtom. Helsingör; Danmark; färjan till den andra världen. Givetvis hade Morfar en gemytlig nivå av tobaks- och alkoholkonsumtion som passade omständigheterna.

    Min fars svåger (född 1898) berättade en morsam anekdot om en sin fadäs i Danmark. Efter en supé (eller var det mitt på dan?) bars rökverk omkring på silverfat; alla gäster förväntades avsluta med en cigarr. Som svensk icke-rökare tog svåger Inge en av de mindre, troligen en cigarill. Betjäntens artiga fasad sprack: ”Nej nej, kun for damer!”

    Man må skriva klokt och sakligt som Lasse Ekstrand om verkligheten; barndoms- och ungdomsdrömmen om ett bättre land på andra sidan sundet kan inte tas ur oss.

    Leif Strandberg!
    Replikerna var ännu bättre:
    – Nej tack, jag tål inte starksprit
    – Nej vem fan gör det?

  6. Leif Strandberg skriver:

    Jan Arvid G!
    Så löd den korrekta ordväxlingen mellan Stig-Helmer och Berra. Mycket bättre blev det. Tack för rättelsen.

  7. Bertil Carlman skriver:

    För närvarande går jag igenom 10 böcker med Gubbar av Albert Engström (1922-23). Replikskiftet från Sällskapsresan finns där i flera versioner. Jag har hittat fler exempel på samma text, men till olika teckningar. Engström var starkt spritfixerad:

    “Har du fått någon frukost än Bobban?”
    “Nej inte en droppe.”

    Johan Persson: “Å så sulle ja ha för 90 öre jäst”.
    Handlarn: “Så möcke jäst får vi inte sälja till en kund. Förrexten, va ska Johan ha så möcke jäst te?”
    Johan Persson: “Jo si, vi skulle baka också”.

    Och så vidare.

  8. Lasse Ekstrand skriver:

    I brukssamhället Sandviken, där jag växte upp, hette det att man “festade” om man drack för mycket. Normen var att man skulle “sköta sig”, annars riskerade man anmälas till nykterhetsnämnden och tilldelas en allvarlig varning. I förlängningen kunde man skickas till “torken”. Tog sig en sup gjorde man bara på helger, aldrig på en vardag, och inget måttlöst drickande. Känns som ljusår från nu, med generös utskänkning, “after work” och andra påfund som underlättar och stimulerar drickandet. Brukets sociala kontroll är borta.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.