Högskolans IT-tekniker brukade hävda att jag måste defragmentera hårddisken. Vad med hårddisken i knoppen? Mitt minne tycks mig allt sämre, alltmer fragmenterat. Bitarna hänger inte ihop, om man säger så. I bästa fall som en svårtydd mosaik.
Alldeles förbaskat tidigt härom morgonen hörde jag, genom mitt på glänt stående sovrumsfönster, sopbilen när dess betjänare gav sig på sorteringsbodens skräp.
Ett förskräckligt oväsen när boden tömdes på sitt innehåll, de många tomflaskorna skramlade som attan.
Gubbarna måste jobba på ackord, pressade av tidsnöd, som de stod på. Ett ilsket ljud som kunde avlyssnas på långt håll.
Minnen, ljudrelaterade sådana, föddes i samma oväsendets stund. Fråga mig inte varför just dessa, omöjligt att svara på om jag inte postumt konsulterar doktor Freud. Fragmenterat i skallen, som sagt.
Vårfåglarnas muntra kvittrande när gossen i arla morgonstund med raska steg är på väg till folkskolans första klass. Till den väntande, snälla fröken Gunell. I ett klassrum tillhörande ”Murrgårn” som sandvikarna säger om den Glimmingehusliknande byggnaden.
Först en rejäl kopp mjölkchoklad och ett par smörgåsar med herrgårdsost, serverat tillsammans med mammas sedvanliga förmaningar inför den schemastyrda dagen. Följt av vattenkamning, så take off. Ännu en morgon, bland många likadana i raden.
En moped som tonar bort och försvinner i den milda natten, Brantevik på Österlen sommaren 1965. Vem föraren är kommer jag aldrig att få veta. Ett tidningsbud på väg till jobbet? En bagare som avverkat sitt skift?
En förälskad som lämnar kärestans bädd? Stranger in the night.
Mistluren som skär sig genom tjockan, samma sommar i fiskeläget. Ett aningen skrämmande ljud, olycksbådande. Därute på havet stävar färjan mot Rønne på Bornholm. Vi åkte med den en gång från Simrishamn.
Bornholm, där Bengt Anderberg höll till. Den från Lundby i Göteborg härstammande författaren, bortse från ”Kärleksböckerna” och fatta att han var större än så, lämnade inte gärna ön. Helst aldrig, om han själv fick bestämma.
Fartyget skrämmer, eftersom pappa och jag kom det otäckt nära, när vi begav oss utanför Brantevikshamnens skyddande pirar för att pilka torsk. Svallvågor rullade mot oss.
Där satt vi, två män i lånad båt, utan flytvästar men iförda bländvita skärmmössor från Snabbekiperingen i Sandviken.
Min blåste plötsligt av och ner i havet, guppade bort, pappa, kunde inte få fatt i kepan hur han än försökte, vredgades. Alltid denna reaktion, när han förlorade kontrollen.
Beaglen Oskars andetag efter att han om natten hoppat upp i min smala säng. Sovande snusande fridfullt, efter att ha tagit ordentligt med plats, trängt undan mig så att jag måste ligga balanserande på kanten.
Knastret från högtalarna strax innan vi skall dra igång i Two Good Reasons, på tröskeln till en spelning. Ibland inspirerande och laddande, andra gånger nervositetsframkallande. Ingen möjlighet att backa och ställa in när det väl börjat att knastra.
Righteous Brothers i vemodsframkallande ”Unchained Melody”. Deras välpolerade röster. Köpte en CD med dem på järnvägsstationen i Turin när jag gästföreläste på Handelshögskolan i Juventus hemstad.
Bodde mitt i staden i ett pittoreskt (med turistblicken) kvarter som hämtat från Lady och Lufsen i ”Kalle Anka på julafton”. Tvättlinor spända mellan husen över gatan.
Klucket mot roddekan vid Storsjöns strand, nedanför den röda sommarstuga som såldes när pappa gått bort. Ett tidlöst, liksom utslätande ljud. Förebådande evigheten.
Om det vi inte kan tala måste vi tiga, menade filosofen Wittgenstein. Men ljuden tystnar inte i mina associationsbanor. Även om jag tiger. På evigheten mig förberedande.
And the rest is silence.
Bravo Lasse!
En text som håller litterärt; inklusive mystifikationerna.
Lasse E!
Tack, ty det var en fin berättelse Du bjud på.
Dessutom påminns jag om en egen upplevelse vad avser din händelse när ekan mötte svallvågorna från ett fartyg som just passerat.
Något likaledes hände mig och en kamrat då vi som unga pojkar gjorde en fisketur med roddbåt i Öresund. Detta inträffade när Scarlettfärjan lämnat Landskrona på tur mot Tuborg då den passerade oss ganska nära och avståndet från land var riskabelt långt även för två hyfsat duktiga simmare.
Med god sinnesnärvaro lyckades vi dock vända upp vår båt och med hjälp av några rejäla årtag mot svallvågornas tryck återställdes lugnet och fisket kunde återupptas.
Vill också minnas att vid det tillfället strax efter detta hände fick jag napp och en inte, i mina ögon, alltför vacker marulk mötte min blick.
En kort stund att minnas för oss unga pågar som gav viss känsla av rädsla och skräck eftersom i ena fallet, en marulk hade jag aldrig tidigare sett.
Hej Lasse!
Ja defragmentera hjärnan är inte lätt. Jag har sedan jag fick ett slaganfall Mars 2020 känt mig som en popcorn-maskin det poppar upp associationer hela tiden. När jag sitter i bussen eller pendeltåget så pågår detta hela tiden. Varje människa jag ser eller en miljö genom fönstret så kommer minnesbilder upp. Efter en utflykt på 2-3 timmar är jag helt slut.
När jag är hemma i lägenheten så måste jag göra det som kommer upp i skallen direkt annars glömmer jag det.
Bor i Lundby men har inte upptäckt något som påminner om Bengt Anderberg. Inte heller på Biblioteket jag arbetade.
Bornholms mest kände författare ju Martin Andersen-Nexö. Rekommenderar att läsa hans solidariska skildring De tomma platsernas passagerare.
Två frågor till Olle P!
Hur smakade marulken? Och hur anrättade du den? En nästan oslagbar läckerhet. Men själv har jag bara fått tag i den via fiskdisken i någon välsorterterad matbutik.
Tommy S!
Både Martin Andersen Nexö och Bengt Anderberg var ”utflyttare” till Bornholm. Den förre tog ”Nexö” efter staden dit hans familj flyttat från Köpenhamn. Sorgligt om det är ”spårlöst” efter Anderberg. Som Myrdal visste, ingen glöms bort så fort som en svensk författare.
Dennis Z!
Tack för kommentar.
Nej, det blev ingen smakupplevelse av den skrämmande läckerbiten. Detta hände tidigt 60 tal.
Vi var båda unga killar, 15-16 år som inte förstod bättre, så den fula godbiten fick simma vidare. Att det var en Marulk fick jag veta senare genom min Far.
För övrigt förtäljde han mig att den typ av fisk förekom sällan i Öresunds vatten. Och nu i dessa tider gäller, trist nog, detta även Torsk, som du givetvis känner till.
Ja, Olle P, och så har vi laxarna som slutar gå upp i Norrlandsälvarna då dom inte fått tillräckligt med mat ute i havet där trålfiskejättarna tagit upp all strömming och malt till fiskmjöl som sen går till norska laxodlingar. Så är det runt om i världen. Torskfisket tog slut utanför Labrador för femtio år sedan och nu kan bara en bråkdel av näringen magert leva vidare på hummerfiske och andra skaldjur. Sådan är kapitalismen! När det bara är regeringssekreterare som fångar ål i offentlighetens ljus.
Lasse E!
Kom på det efter min kommentar om B Anderberg att den kanske uppfattades som en negativ uppfattning. Skall kolla på måndag då jag skall besöka Partille bibliotek vad som finns av B Anderberg.
Jag har tyvärr inte läst något av honom men jag tror han nämndes i en bok om Lundby som vi fick
som julklapp av förvaltningen i Lundby.
Tommy S!
En gång i tiden läste jag med stor behållning BA. Återkom gärna med rapport om eventuella spår. Han ”får” inte vara bortglömd. Och, Tommy, tag och läs!
Lasse E!
Har kollat lite noggrannare om B Anderberg och han fick Lundbypriset 2001 och det finns ett Litteratursällskap i hans namn. Har reserverat ”Amorina” som jag skall hämta på måndag.
Tommy S!
Kul. Du får mig att börja leta efter ”Amorina” i mina bokhyllor, för omläsning.
Lasse E!
Nu har jag hittat en dansk TV-serie, 5 avsnitt, om Bornholm under andra världskriget.
https://www.dr.dk/drtv/se/frontlinje-bornholm_-den-russiske-gasmaske_389056
Om du likt mig har svårt med danskt tal så kan du klicka på en av tre nere till höger.
Den längst till vänster så uppenbarar sig dansk text.