Författarinnan Agnes von Krusenstjerna med sin man David Sprengel i Stockholmshemmet.
David Sprengel (1880-1941) var en i åtskilliga avseenden mycket knepig person som under sin livstid hamnade i många konflikter. Men samtidigt var han mycket kunnig, en utmärkt översättare från främst franska språket med en rik kunskap om vad han arbetade med som han gärna delade med sig av i övermått. Hans översättning av Rousseaus Bekännelser utkom i fyra volymer åren 1912, 1914, 1917 och 1922, med kommentarer som ofta tog mera plats på boksidorna än den ursprungliga texten. För de sista volymerna var kommentarerna numrerade men ännu inte skrivna när böckerna kom ut.
År 1925 började Sprengels nästa stora projekt, Ryktbara sedeskildringar, att utges. Med översättningar av äldre litteratur, främst från franska språket. Det inleddes med Fru de Montbrillants Ungdom av Louise d’Épinay (1726–1783) med interiörer från fransk aristokrati och storfinans 1726-1746. En bok på 454 sidor med inledande kommentarer av Sprengel och med illustrationer från tiden likaså utvalda av honom.
Den följdes samma år av Renée de Mauperin, skriven gemensamt av bröderna Edmond och Jules de Goncourt. De arbetade alltid på detta sätt så länge båda bröderna levde. Edmond (1822–1896) och Jules (1830–1870). Boken skildrar den unga bourgeoisien i Frankrike från Ludvig Filips tronbestigning år 1830 till omkring 1855 med den unga flickan Renée, född år 1835, som huvudperson.
Samma år utkom också Nunnan av Denis Diderot (1713–1784). Med underrubriken Skuggbilder ur franskt klosterliv omkring 1750-1760. En bok i självbiografisk form om de övergrepp som en ung nunna blivit utsatt för under sin klostervistelse. Tyvärr hann Diderot aldrig avsluta berättelsen.
Likaledes samma år utkommer Diderots Jakob Fatalisten och hans husbonde. En bok i form av en dialog mellan Jakob och hans husbonde på hela 371 sidor med underrubriken Landsvägsliv, kärlekshandel och kroganekdoter från mitten och senare hälften av 1700-talet i Frankrike.
År 1926 kommer En engelsk opieätares bekännelser av Thomas de Quincey (1785–1859) med underrubriken Gifthelveten och artificiella paradis i England 1785-1859. Bokens titel var kanske vald för att locka läsare för först på sidan 244 börjar andra avdelningen som behandlar opiets fröjder. Innan dess är boken en intressant skildring av författarens uppväxt och tidigare liv. För att råda bot på en ihållande huvudvärk intog författaren en opiumtinktur, en vanlig ordinering vid denna tid, och vi får sedan i boken följa konsekvenserna av detta.
År 1927 kommer slutligen Renässansnoveller av italienaren Matteo Bandello (1485–1561) med undertiteln Löjen och tårar bland furstar och adelsfolk, gudsmän, borgare och bönder, löskerkarlar, konstnärer och kurtisaner i de italienska staterna och deras grannriken under renässansen och förrenässansen. Efter Bandellos död skrevs om novellerna att de äro ”skrivna efter Boccaccios mönster, men ehuru stilen i allmänhet är vårdad och berättelsesättet livligt och angenämnt, måste man dock medgiva, att han snarare upptagit det anstötliga hos Boccaccio, än han lyckats efterlikna elegansen i hans framställningssätt.
År 1921 hade David Sprengel mött Agnes von Krusenstjerna (1894–1940) som han gifte sig med samma år. Fram till hennes död ägnade han sig åt att stötta hustrun i hennes författarskap. En särskild insats gjorde han under Krusenstjernafejden då han år 1935 gav ut boken Förläggarna, författarna, kritikerna. Om Agnes von Krusenstjerna och hennes senaste arbeten. En samling debattinlägg från fejden med en 183 sidor lång inledning av honom själv, en klassiker bland skarpa stridsskrifter.
För den som närmare vill bekanta sig med författarinnan Agnes von Krusenstjerna rekommenderar jag hennes sista verk, Fattigadel, som hon skrev mellan år 1935 och 1938. En läsupplevelse på mer än tvåtusen sidor där hon berättar om sin barndom och uppväxt och om sina släktingar. Berättelsens fyra band kom i nyutgivning på Bonniers förlag år 2010.
